Ledare. .

2017-04-24 03:00

Miljöpartiet blev värre än dom andra

MP:s ledning får använda vilken strategi de vill, och de kan offra sina väljare som de lovat en massa saker. Men de ska låt bli att dra med sig samhällets svagaste, de papperslösa, med i fallet.

Miljöpartiet har gått vilse i pannkakan. Avspärrningarna på Drottninggatan hade knappt hunnit lyftas bort innan populismtävlingen satte igång. När det visade sig att den misstänkte gärningsmannen hållit sig gömd efter att ha fått avslag på sin asylansökan meddelade majoriteten av riksdagens partier att de vill skärpa jakten på papperslösa.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Många överraskades nog när Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sa att han till och med kunde tänka sig att sätta fotboja på (vissa) människor som fått ett utvisningsbeslut. 

Vi talar om ett parti som 2005 var redo att släppa alla andra krav inför budgetförhandlingarna med Socialdemokraterna mot löftet om flyktingamnesti.

Visst, det ligger i sakens natur att vilja presentera en synlig, konkret åtgärd för att lugna allmänheten. En fotboja och så är alla problem ur världen. Men våra politiker borde veta bättre än att leverera enkla svar. I synnerhet Miljöpartiet som gjort human asylpolitik till sin profilfråga. Att fokus nu hamnat på papperslösa är inte bara lönlöst, det är dessutom farligt.

Flest asylsökande i Sverige kommer från Irak, Syrien och Afghanistan. Samma tre länder ligger i topp när det gäller antalet terrorattacker mot civila, enligt Global Terrorism Index. Vi riskerar att få ett samhällsklimat som misstänkliggör människor som flytt från den fasa vi själva fruktar för.

Människor som fått avslag är skyddslösa. Barn i dessa familjer tvingas leva under ständig skräck från att bli upptäckta och utvisade. Varför man väljer att gömma sig kan ha olika orsaker.

Vår civilminister Ardalan Shekarabi (S) har själv gjort den resan. År 1989 flydde han till Sverige med sin mamma. När deras asylansökan avslogs gick Shekarabi och hans mamma under jorden. Några år senare fick de uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Terrorattackerna i Europa har i första hand utförts av europeiska medborgare. De är antingen födda eller har levt väldigt länge i något av dessa länder.

Det vi vet om terroriströrelserna är att de ofta lockar till sig folk som är småkriminella. En del har radikaliserats i fängelserna. Andra har plockats upp från gatan och utnyttjats av extremistiska rörelser med hjälp av propaganda och löfte om en bättre tillvaro.

Många av terroristerna är inblandade i narkotikahandel eller brukar själva droger. En annan sak som de har gemensamt som man upptäckte i Frankrike när man kartlade terroristernas tidigare liv är att många upplevt personliga misslyckanden. Det kan gälla jobb, familj eller bara känsla av social exkludering.

Enligt Global Terrorism Index har de som ansluter sig till terrorsekten IS i Syrien generellt sett en hög utbildning men låg inkomst.

Allt detta vet Miljöpartiet om.

I Maggie Strömbergs bok om Miljöpartiet, Vi blev som dom andra, påminns vi om partiets väg till makten. När det bildades år 1981 var det framförallt en motreaktion mot hur kärnkraftsfrågan hanterades och mot etablissemanget. Idag är Miljöpartiet ett elitparti, en del av etablissemanget och har backat från alla sina kärnfrågor. Kvar står ett parti som ingen riktigt vet vad det vill, förutom en sak: att till varje pris få regera med Socialdemokraterna.

För första gången på 15 år hamnar de gröna under riksdagsspärren. Enligt den senaste Sifo-mätningen får MP rekordlåga 3,2 procent. Partiets siffror har minskat stadigt sedan valet 2014.

Man skulle kunna göra en snäll analys och hävda att Miljöpartiet genomgår en svår prövning, att partiet kämpar med att hitta balansen mellan att regera och att ha kvar sina visioner. Men kanske är det inte så, kanske har partiet inte tappat kompassen alls, kanske har det aldrig haft någon. Och nu inser väljarna att MP är ett ideologiskt inkonsekvent parti.

Vem som helst kan vara frasradikal utanför parlamentet. Men det är i maktens korridorer som varje partis själ sätts på prov. Kanske är det här Miljöpartiets sanna jag vi nu ser.

Men oavsett: Miljöpartiets ledning får använda vilken strategi de vill, och de kan offra sina väljare som de lovat en massa saker. Men ledningen ska låt bli att dra med sig samhällets svagaste, de papperslösa, med i fallet.