Ledare. Göran Greider.

2017-05-17 03:00

I partiledardebatten dränks ödesfrågor i ett öronbedövande tjatter

En samhällsdebatt där makt över löner och kapital inte på allvar diskuteras gynnar konsekvent alla högerpartier.

Jag såg partiledardebatten i söndags kväll i SVT och jag såg den med stigande frustration. Rader av ”ämnen” avverkades – men inte en enda världsbild. Jag hör inte till dem som klagar på att det kan bli ett hetsigt tempo och uppjagad stämning i en debattstudio; sådant gillar jag.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Konflikter är källan till allt intressant politiskt tänkande. Men det är det här när politik reduceras till ett antal så kallade ”sakfrågor” eller ”ämnen” som ska rivas av. Det blir inte bara monotont och totalt förutsägbart, med många inövade klyschor. Det som inträffar är att praktiskt taget all idépolitik avförs från de politiska debatterna. Ödesfrågor dränks i ett öronbedövande tjatter.

Folk slår på tv:n och tycker sig höra ”käbbel” – och växlar över till något roligare. De här debatterna har, tror jag, alltmer kommit att få en direkt avpolitiserande funktion. De är både en del av den tilltagande mediokratin – att medieformat som bestäms av nyhetschefer faktiskt i hög grad avgör vad som kan diskuteras – och partiernas självförvållade avideologisering.

Två verkliga ödesfrågor passerade just revy under debatten. Den ena handlade om lönesänkningar. Allianspartierna lanserar hårt tanken att de lägsta lönerna ska sänkas för att integrationen av nyanlända ska fungera. De låter medkännande och solidariska med dem som har det svårt. I själva verket är det en oerhörd sak de föreslår.

För det första skulle det kunna innebära att det hädanefter inte är fack och arbetsgivare som ska sätta löner utan politiker och för det andra siktas ett helt annat samhälle i förlängningen av denna lönesänkarpolitik: Ett permanentat, lågproduktivt klassamhälle där 10–20 procent av befolkningen – längst ner dessutom med etniska förtecken – parkeras i löner som man knappt klarar sig på och med klena framtidsutsikter som snabbt omvandlas till ett socialt arv.

När lägstalönerna inte höjs eller till och med sänks fortplantas det uppåt och löner riskerar att hållas tillbaka över hela linjen. För många kortsiktiga företagare är det naturligtvis en dröm, eftersom det snabbt ökar vinsterna. Men för samhället i stort innebär det rakt av avmodernisering när låga löner istället för bättre produkter/verksamheter blir kungsvägen till vinster. Istället för helautomatiserade biltvättar kommer vi att få se fem lågavlönade personer springa omkring på bensinmacken och längta till ett annat liv.

Att löner sakta men säkert höjs är inte bara en viktig sak för enskilda löntagare levnadsstandard. Hela samhällslogiken förändras när omvandlingstrycket minskar på företagen. Vi får ett samhälle som avmoderniseras och dessutom rymmer allt större klyftor.

Det skrämmer livet ur mig att de rödgröna partiledarna under söndagskvällens debatt aldrig lyckades – eller fick chansen; jag vet inte vilket – att berätta om de långsiktiga konsekvenserna av denna kortsiktiga lönesänkarpolitik. Medieformatet utesluter debatt om de långa perspektiven.

Allra mest uppenbar blir partiledardebattens karaktär när frågan om vinster i välfärden diskuteras. Den frågan är inget litet ”ämne” och definitivt inte bara en ”sakfråga” som kan krympas ner till en siffra. Den handlar om makt. Ska makten över välfärden ligga hos allt större vinstdrivna välfärdskoncerner – eller hos de politiker som folk valt i demokratiska val? De flesta opinionsmätningar tyder på att en enorm klyfta existerar mellan väljarna, där en majoritet vill ha begränsningar eller helt stopp för vinstuttagen, och partierna som är för fortsatt vinstuttag eller, som S och MP, velar.

I förra veckan fick vi till och med höra civilminister Ardalan Shekarabi (S) oroa sig över hur en allt mäktigare vinstlobby vill tysta debatten om vinster. Han sa så här i Ekot på tisdagen efter att Ilmar Reepalu avlämnat sista delen av sin välfärdsutredning:

”Det uppstår många svåra juridiska frågor men det har också varit svårt för att det finns starka lobbykrafter som har försökt motverka att dessa frågor ens ställs. Trots dessa starka lobbykrafter har utredningen utfört sitt arbete. Kraften har varit stor eftersom det handlar om enorma summor. Jag beklagar försöken att försöka tysta de här frågorna.”

Hör ni? Detta borde ha varit ett eget ”ämne” i partiledardebatten. Här står ju svensk demokrati på spel om vi får tro en minister.

Att maktperspektiven lyser med sin frånvaro i en partiledardebatt undergräver demokratin själv. Förlorarna på den utvecklingen är framför allt de rödgröna. En samhällsdebatt där makt över löner och kapital inte på allvar diskuteras gynnar konsekvent alla högerpartier och de intressen som ibland nästan tycks buktala genom dem.

Oavsett vem som ”vann” partiledardebatten i söndags kan en segrare koras: det bestående.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.