För allt är ju så mycket bättre nu?
Annorlunda?
Det måste det väl vara?
Och precis där, vid den osäkra frågan finns möjligheten till sammanbrottet eftersom det enda som upprätthåller dagens globala finansekonomi är att alla de stora aktörerna tror att det kommer fortsätta ett tag till.
När de slutar lita på varandra – när en bank inte vågar låna till en annan bank (vilket var det som hände 2008) – ja då är krisen där.
Det här har skett regelbundet under vår drygt 200-åriga kapitalistiska historia.
Sammanbrott. Orsakerna är desamma. Vinstjakt skapar en allt vansinnigare överproduktion som skapar en ökad konsumtion baserad på lån som kommer från en överproduktion av pengar i form av ännu flera lån som har som säkerhet lån som andra tagit och…
Skillnaden är möjligen att kriser kommer fortare och fortare. Inte vart 30:e år. Utan vart tionde…
Och det enda som hindrar fallet är om tillräckligt många inte tror att det faller.
Det finns en intressant sak som händer när ekonomier närmar sig krasch och det är de tvärsäkra bortförklaringarna som dyker upp.
För någon vecka sedan kunde du i varje borgerlig tidning och nyhetsprogram få höra att Italien var i kris. Några skrev att euron kanske faller. Orsaken var den nya ”populistregeringen” och så statsskulden på 133 procent av BNP. Det här upprepade de flesta svenska ekonomijournalister utan en reflektion över påståendet. Italien har tvärtom idag en skuld som är lägre än den var förut. Den italienska statens långa lån är tioåriga och har lägre ränta än förr och handlar om 3,6 procent av nationens totala BNP. De här skulderna är ett hanterat problem för staten (bland annat genom ECB:s stödköp).
Det som orsakar skräckartiklarna om italienskt sammanbrott är att den nya rasistiska och populistiska regeringen inte stämmer med modellerna för hur en regering ska fungera. Det gör liberala redaktioner förvirrade. Tänk, de kanske rentav hindrar EU:s handelsavtal med Kanada? Det där odemokratiska avtalet som politiken sedan inte ska kunna få ändra om en stat byter regering.
Förresten är det inte precis det som Trump vänder sig emot när han säger upp avtal?
Den biten av hans politik – avtal ska bara gälla några år och sedan omförhandlas – är ju i grunden sund men den har egentligen aldrig presenterats. Istället verkar avtalsfrågan vara något obegripligt och nyckfullt. Trump är dum…
Förklaringarna till det mullrande handelskriget är småsinta. Man pratar om Trumps inrikespolitiska löften, om att han vill bli omvald och om att det här kommer kosta 17 000 miljarder kronor i förlorad ekonomi. Men handelskrig mellan nationer och unioner sker inte av misstag. Det finns underliggande ekonomiska maktrelationer som kriget försöker reglera. I USA:s fall handlar det inte om nationalism i största allmänhet, USA är världens mäktigaste nation och det finns ingen anledning för världens största finansiella och militära makt att isolera sig.
Istället vill USA:s rika som driver denna politik (för det är inte bara Trump som ”tycker saker”) ha mer betalt. Bättre villkor. Högre vinster.
När strafftullar läggs motsvarande 50 miljarder på kinesiska varor så är det en kraftmätning om villkor, inget annat. Samma sak när EU pressas med metalltullar. Det handlar inte om att ”rädda amerikanska jobb”, det handlar om att få bättre villkor för amerikanskt kapital.
Trump passar på eftersom den mäktigaste makten enklast utmanar uppstickare innan de blir för stora.
Ekonomiskt finns en långsiktig förklaring som handlar om att Kina inte längre vill vara västvärldens låglönepressande industrimaskin och använda exportinkomsterna från det arbetet till stödköp av dollar. Istället har man växlat över mot inhemsk konsumtion, inhemska investeringar och dessutom investerat över hela världen i faktiska företag och därmed ökat exporten till varje marknad. USA hade inga problem med handelsunderskottet visavi Kina så länge vinsterna hamnade på amerikansk finansmarknad. (Samtidigt stoppades Kinas nya kapitalstarka grupper från att köpa in sig i USA.) Det Trump krigar om är alltså bättre villkor för amerikanska företag när Kinas ekonomi moderniserats och företagen utvecklats.
På samma sätt är handelskriget mot EU en maktkamp för amerikanska företag och inget vurm för Putin (vars ekonomiska makt är begränsad till råvaror).
Det USA:s mäktiga reagerat länge på är framför allt Tysklands extrema politik där man byggt exportöverskott utan att själv öppna plånboken och investera miljarderna.
Det är en tysk decennielång exportimperialism som fått mothugg. (Jag tror inte det är en slump att det är just amerikanska myndigheter – inte EU:s – som avslöjade dieselgate och annat fusk från tysk bilindustri…)
Jo, handelskrig kommer kosta svenska företag affärer också eftersom vi är ett av de där länderna som byggt mer på export än inhemsk utveckling.
Men det stora hotet är inte tullar och hinder som används för att slåss om villkoren, det stora hotet är rädslan på finansmarknaderna som börjar prata om kraschen som kommer.
