Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-11-28 07:05

Ferguson får USA att explodera av ilska

Problemet med identitetspolitik uppstår när det enbart fokuseras på representation bland eliten. USA representeras redan av en svart man och ändå går det att godtyckligt mörda svarta män utan straff.

Låt oss förflytta oss till USA. En tonåring var i en het augustimånad på väg hem från kiosken med en vän, pratade, kanske rökte de cigariller av märket Swisher Sweets. En polis ropar åt dem: Gå på trottoaren! Gå inte på gatan! Killarna svarar något. Polisen tvärbromsar, slänger upp bildörren och några minuter senare är tonåringen, Michael Brown, död. Tolv skott. För några dagar sedan bestämde en jury att inte åtala polisen.

USA exploderade av ilska. Nu brinner hus, bilar, butiker i staden Ferguson och myndigheterna har beordrat ut sjuhundra trupper ur nationella insatsstyrkan.

”Det är klasskravaller som pågår i Ferguson” skriver Göran Greider i Dalademokraten. Han kritiserar att ”all energi fokuseras på ras” när det egentligen handlar om ”den ojämlika fördelningen av resurser”.

Och naturligtvis har han rätt: om det vore svarta människor som ägde alla företag, bodde i de finaste husen och hade förslavat vita, är det mindre troligt att detta hade hänt. Vad han gör fel är att ställa de begreppen mot varandra. För det händer något ytterligare när klassamhället blir rasifierat, något som fryser fast klasserna och gör både deras avskaffande och klassresor så mycket svårare.

USA är nämligen inte bara ett klassamhälle. Det är ett samhälle som i så hög grad är uppbyggt på och genom rasism, att det liknar ett kastsamhälle. Ordet ”kast” brukar användas för att beteckna Indien, men ordet kommer (via portugiserna) från det latinska castus, som betyder just: ras, åtskild, oblandad, ren. Sanskritordet för kast är varna och betyder färg. Skillnaden mellan ett klassamhälle och ett kastsamhälle är att det senare skapar klasser baserade på färg eller etnicitet. Ett samhälle som ”bara” är ett klassamhälle, utan att dela upp människor i färg, är mer flytande, lättare att rucka på än ett kastsamhälle. Frusna klassamhällen blir kastsystem, där klass görs till ras, mytologiseras i idéer som ”en droppe svart blod” eller det sydafrikanska ”dricker ni ur samma kopp måste du kasta koppen.” Ras blir en klass som det inte går att resa ifrån. I ett klassamhälle kan en fattig flicka som Kulla-Gulla upptäcka att hon är dotter till patron – aldrig i ett kastsamhälle baserat på färg.

USA:s välstånd grundades både på billig, hyrd arbetskraft (läs Upton Sinclair) men också på ägande av slavar (läs Henry Bibb och Solomon Northup). Att förstå denna distinktion är nödvändigt för att förstå USA. Den fortlever än idag: alla invandrargrupper som kommit till USA, hur tomhänta de än var, har gått förbi svarta i inkomststatistiken. Vita tjänar 18 gånger så mycket som svarta i USA. Bryter vi ner statistiken på de som dödats av poliser de senaste två åren visar det sig att unga svarta män löper 21 gånger större risk att dödas än unga vita män.

Låt mig berätta en historia från New Orleans. För att göra en lång historia kort, så hamnade jag som tjugoåring på ett hem där som kallades ”Covenant House. Crisis Center for Homeless and Runaway Youth Under 21.” Jag kom in på natten, fick fylla i en blankett om vilken ras jag tillhörde. Alternativen löd ungefär: asian, africanamerican, caucasian, hispanic eller ”other”. Morgonen efter var det brutal väckning vid halv sju, sedan frukost som bestod av grits, en typ av majsgröt, och cornbread, majsbröd. Jag satte mig ner vid ett bord. Det var tydligen fel bord. Det fanns en oskriven regel att vita och svarta inte satt vid samma bord. De svarta tjejerna sa: Vad gör du här? Gillar du svarta, eller? De började garva: You want some coffee in that milk huh? De vita tjejerna sa: Kom hit, vi har gjort en plats åt dig. De svarta sa: Gå dit, vad väntar du på? Föreståndaren ryckte in: Bry er inte om den nya, hon verkar vara efterbliven.

Just detta är något som betecknar kastsystem: att olika kaster inte får äta tillsammans. En kvarleva från det USA som fram till sextiotalet tillämpade apartheid på toaletter, i armén, utbildningssektorn och arbetsmarknaden – inte enligt klasslinjer utan just mellan svarta och vita. Ingen har beskrivit det bättre än Richard Wright i ”Son av sitt land”: tabuerna, förlägenheten. (Och för att komplicera det ytterligare: ras är en klassdimension som behöver kön för att bevaras. Ligger alla med alla slutar det hela med att det inte finns några raser.) Att amerikanare säger ”white trash” är symptomatiskt: i ett klassamhälle skulle det räckt att säga trash.

Och att detta ord har kommit hit, samt att Greider skriver att ”det talas alltmer om rasism” här, beror inte på en ”felaktig diagnos” utan på att etnicitet och klass börjar sammanvävas även här. Det betyder inte att vi bör anamma en amerikansk diskurs och oreflekterat importera deras begrepp: vissa kan tillämpas här, andra är för kontextbaserade. Men det går inte att vara blind för att de som delar ut reklam i Sverige inte är desamma som diskar, vilka inte är desamma som serverar, vilka inte är desamma som säljer telefonabonnemang, vilka definitivt inte är desamma som sitter i styrelser.  

Problemet med identitetspolitik uppstår när det enbart fokuseras på representation bland eliten. USA representeras redan av en svart man och ändå går det att godtyckligt mörda svarta män utan straff. Liberaler älskar representation för att dölja klassamhället, blanda bort korten. Socialister ser däremot att ett steg i kampen mot hela klassamhället, är att förhindra dess indelning i färg. För sker detta, fryser klassamhället fast, skapar egna mytiska strukturer och förevigas.