Ledare. Linn Spross.

2016-11-29 03:00
Marcus Oscarsson. Bild: Daniel Ohlsson/TV4
Marcus Oscarsson.

Experten tar över – men sitter inte på objektiv sanning

Misstro mot medier, politiken och det etablerade verkar inte innebära ett allmänt förkastande av auktoriteter.

Det är så skönt med människor som verkar kunna allt. Som kan leverera analyser och förklara en samtid som på många sätt ter sig så obegriplig. Experten är inte som vanligt folk, utan upphöjd. Fri från oket av ideologi och tyckande, utrustad med klarsyn och sunt förnuft. Det kallas för objektivitet och det verkar vara en allt mer efterfrågad egenskap. Misstro mot medier, politiken och det etablerade verkar inte innebära ett allmänt förkastande av auktoriteter.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Tvärtom blir experten vår tids portalfigur. En populär sådan är den politiska kommentatorn Marcus Oscarsson som i förra veckan författade ett ”5-punksprogram för att vända oro till framgång” (versaler borttagna) på sin Facebooksida. Innehållet var märkligt välbekant – det handlade om att ”säkra Europas gränser med full kraft” och ”med maximal kraft stoppa all islamism i Europa”. Inlägget blev hårt kritiserat. Oscarsson svarade på kritiken med att hans analyser alltid är ”objektiva bedömningar” och inte hans egna åsikter. 

Det är här det blir riktigt konstigt. 

Skulle jag skriva ett fempunktsprogram för ”Europas framtid” skulle jag skriva om öppna gränser, egendomsgemenskap och en förskjutning av makt från kapital till arbete. Om att sätta mänskliga behov framför marknadens. En sådan analys skulle inte vara objektiv. Den skulle grunda sig på ett tankearbete, överväganden som skulle vara grundade på teoretiskt och empiriskt stoff. Men icke desto mindre skulle det vara min subjektiva bild av sakernas tillstånd. 

Det som är objektivt ska stå fritt från värderingar. Vetenskapen strävar mot denna objektivitet. För att det ska vara möjligt krävs vetenskapliga metoder för att skapa transparens, för att det ska vara fullständigt klart hur resultaten har uppnåtts, hur de tolkas och vilka slutsatser som kan dras. Att skriva ett fempunktsprogram på en Facebooksida uppfyller inte, inte ens i någon grad, krav på vetenskaplig objektivitet. Att skriva en ledartext i Dagens ETC gör det inte heller, därför skulle det vara absurt om jag menade att mina ord ska tas för någon objektiv sanning. 

Vi verkar ha gått varvet runt. Innan den vetenskapliga revolutionen, då den vetenskapliga metoden etablerades, handlade vetande om vem som bäst kunde argumentera för sin sak. På universiteten studerades filosofi, och den som bäst lyckades vinna argumentationer var den som kunde göra anspråk på sanningen. Detta var flera hundra år sedan. Idag finns experterna i morgonsofforna, de som vill övertyga om att deras bild av verkligheten är sann. 

Det är svårt, nästan omöjligt, att hävda objektivitet i politiska analyser eftersom det finns olika intressen. Då det inte går att hitta det objektivt goda för alla blir det svårt att hitta det objektivt sanna. Två saker kan vara lika ”sanna” men innebära helt olika formuleringar av problem och därmed lösningar. När arbetsköpare hävdar att arbetskraften är alldeles för dyr och att det ska bli billigare att anställa kan detta vara lika sant som när arbetare hävdar att lönerna är alldeles för låga och måste bli högre. Det är två intressen som står emot varandra. Men de som hävdar objektivitet vill uppfinna det gemensamt goda. Det är därför Oscarsson kan skriva om ett Europa som något enhetligt politiskt subjekt. Som om alla som bodde här hade ett gemensamt intresse. Det blir enheten som ska skyddas mot hoten utifrån, Det Andra som hotar och är farligt. 

Det är inte så konstigt att dessa experter frodas. Det är jobbigt att ständigt behöva tycka till, att vara en vindflöjel för det aktuella. Förra veckan rasade vi mot detta, denna vecka något annat och imorgon något tredje. Att hålla sig uppdaterad och hänga med i snacket är utmattande. Det är att vara reaktiv mot ett ständigt nyhetsflöde, att aldrig få en helhetsbild. Det är en mediekarusell som gör anspråk på våra känslor men inte vår tanke. 

Folkbildning har varit arbetarrörelsen paradgren. En framväxande arbetarrörelse som ville bli en maktfaktor behövde skaffa sig en bildning och en analys. Det krävdes uppbyggandet av infrastrukturer och strukturer inom rörelsen. För att kunna göra det själva. Det är klart att vi kan förstå komplexa politiska skeenden. Det är klart att ingen behöver förklara för oss hur det egentligen ligger till. Det krävs att vi pratar med varandra. Att vi tillsammans kan analysera och förstå. Att vi alltid frågar oss vilka premisser som anspråken på sanning utgår från.