Tänd en brasa i skogen med en genomsnittlig Rotarymoderat och en gråsosse, så får du se vad jag menar. Efter någon öl och stirrande in brasan väller funderingarna fram. Hur lever vi egentligen? Varför springer man runt i det här ekorrhjulet? 

Parallellt med vardagsbekymren går många runt med en känsla av att något är väldigt fel. Värmerekorden går som en puls genom varje nyhetssändning. Samtidigt växer prylbergen, om än med fler hållbarhetsmärkningar. Man får lätt känslan av att vi är utsatta för ett slags bedrägeri. Att hela samhället är flummigt.

Men sådana funderingar brukar stanna hemma på kammaren. De letar sig sällan in i den politiska debatten. Tills MP:s språkrörskandidat Amanda Lind sa ett par förbjudna ord i en intervju med DN. 

– En ständig tillväxt på en planet med begränsade resurser är inte möjlig, sa Lind.

Hon hade sparkat till den heliga kon rätt på smalbenet. Det var många år sedan någon ifrågasatte beroendet av evig tillväxt. Jag funderade på om hon blivit vansinnig – men blev samtidigt upplivad. 

Rätt hanterat har Lind nämligen hittat en nygammal konflikt som kan välta den politiska debatten – på samma sätt som när kärnkraftsdebatten gjorde återkomst 2018.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Högern ilsknade till så mycket att man funderade på om det fanns hjärtstartare nära till hands. Oj, vad arga de blev.

Men det ska MP inte vara rädda för. Ett litet, utskällt parti, kan drabbas av viljan att slipa bort kanterna och sluta sticka ut. Och delar av partiledningen är nog ganska stressade. 

Men debattglada motståndare är en nödvändig ingrediens bakom varje lyckad politisk konflikt. Det går inte att klaga på att man inte kommer ut i media –  och sen rygga tillbaka när tillfället bjuds.

Och här finns uppenbarligen en konfliktlinje med nerv. I politiken är inte det värsta att bli utskälld. Det är att vara osynlig. 

Står MP på sig kan de få samma position när det gäller tillväxt- och konsumtionskritik som SD en gång hade gällande invandringen: att stå ensamma mot de andra sju partierna. Vi vet alla att det (tyvärr) var ett ganska lyckat koncept. 

Dessutom är konsumtionskritik populärt, i motsats till vad förståsigpåare brukar hävda. I Novus undersökningar om vad svenskarna tror är den mest effektiva klimatpolitiken brukar minskad konsumtion alltid hamna i toppen.

Att prata om tillväxt är samtidigt fullt av utmaningar, det är bara att erkänna. Inte minst för att alla verkar mena olika saker med begreppet. Men att ifrågasätta ett ständigt beroende av tillväxt innebär inte att man motsätter sig utveckling och framåtskridande. 

Den gängse definitionen är att ett lands BNP växer varje år. Utveckling, effektivisering eller att en viss bransch växer är dock fullt möjligt även i ett samhälle som inte är beroende av årlig BNP-tillväxt. Att på ett seriöst sätt arbeta för ett alternativ till dagens kvartalsekonomi är knappast en bakåtsträvande politisk uppgift. 

Till höger säger man att hela diskussionen är onödig – vi har ju både minskat utsläppen och haft ökad tillväxt. Jag önskar verkligen att det var så enkelt. 

Men ingenstans i världen har man ens kommit i närheten av en tillräcklig frikoppling mellan tillväxt och växthusgaser för att kunna klara Parisavtalet. Det bygger på önsketänkande. Vetenskapen visar dessutom en tydlig koppling mellan vår förbrukning av naturresurser och ökad BNP. Där går trenden åt fel håll. 

Att debattera tillväxt är att engagera sig i kanske vår tids svåraste politiska dilemma. De ställer nästan alla svåra frågor samtidigt – om hållbarhet, om ekonomi, om pensioner, arbetslöshet och framtidstro. 

Och om vilket samhälle vi vill ha.

Det är verkligen inte lätt. Lösningar kommer antagligen ta tid och behöva ske med eftertänksamhet. Men vem ska in och grotta i dessa svåra frågor om inte Miljöpartiet?

Amanda Lind gjorde rätt som sa de förbjudna orden om tillväxten.