Efter 20 minuter undrar jag om hon glömt bort mig. Men så dyker hon upp, ursäktande, och förklarar att hon försovit sig för att hon jobbat sent (och mycket). 

Jag har inga skäl att tvivla på det. 

Gudrun Schyman, tidigare partiledare för Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, nu en av huvudfigurerna i Klimatalliansen, är känd för att vara en arbetsmyra. Under valrörelsen 2014, när FI hade rejäl vind i seglen, jobbade hon i princip dygnet runt.

Ni minns nog framgångskonceptet: homepartyn. “Dra ihop 25 personer så kommer jag”, sa Gudrun Schyman. Och det gjorde hon – om och om igen. Inför valet 2014 var hon på homeparty morgon, middag, kväll. 

Det går inte att bortse från hembesöken, där Schyman pedagogiskt förklarade den feministiska ideologin och hur ojämställdheten ser ut, när man pratar om FI-vågen 2014. 

Men det var inget välplanerat, strategiskt genidrag utan snarare ett praktiskt beslut att flytta föredragen hem till folk. FI var en liten organisation som helt enkelt inte hade råd att hyra lokaler. Så kom det sig att Gudrun Schyman dök upp i folks vardagsrum. 

– Homeparty är oslagbart. Det blir en annan atmosfär, när någon lånat stolar från grannarna och satt på lite kaffe. Man är ju hemma hos någon, så avståndet minskar. Jag skulle önska att fler vågade sig på det, säger Schyman.

Anledningen till intervjun är det så kallade genusgapet: att kvinnor och män röstar så olika. Gudrun Schyman är, för mig, en given person att prata med. Hon var en ledargestalt i valrörelsen 2014 och onekligen en avgörande faktor för jämställdhetsvågen.

Homeparty visar sig bli ett återkommande tema under vårt samtal, eller åtminstone det de där träffarna handlade om: kunskap, folkbildning, fakta.

Gudrun Schyman fokuserar på kunskap när hon pratar om FI:s framgångsfaktorer: att många visste att samhället var ojämställt, men att FI gjorde frågan konkret genom att prata om arbetsmarknaden, föräldraskapet, kvinnovåldet. De lyfte frågan från individ- till systemnivå, pratade om maktstrukturer.

Det var en förlösande känsla, minns jag, när ilskan fick komma ut och delas med andra. När den kläddes i ord och omvandlades till politiska förslag. 

Gudrun Schyman pekar på kunskap när vi pratar om hur man ska vinna över de som är skeptiska till jämställdhet, de som tycker att feminismen har gått för långt. 

Vi är ju inte jämställda: mäns våld mot kvinnor minskar inte, lönegapet är fortfarande stort, kvinnor tar fortfarande ut majoriteten av föräldradagarna, maktpositionerna innehas främst av män.

Och det är kunskapen hon saknar när hon ombeds kommentera dagens politiska klimat. 

– Det är så fegt nu, det liknar ingenting. Det är plågsamt att se det här föraktet för fakta, kunskap och demokrati. Jag har svårt att titta på en partiledardebatt och jag är ändå perverst intresserad av politik. 

Jag funderar på hur det kommer sig att FI kunde utmana partierna på jämställdhetsfronten för tio år sedan – plötsligt var manliga folkpartister feminister och S presenterade feministisk politik – när man nu bara ser en anpassning efter SD, även hos de partier som då inspirerades av FI. 

Sedan pekar hon ut det uppenbara: SD har samma effekt på övriga partier nu som FI hade då. Då tävlade man om att vara bäst feminist – nu tävlar man om att vara bäst nationalist.

Hur fick vi ett politiskt klimat där alla först tävlar om att vara jämställda och sedan tävlar om att vara de arga männen till lags? Det patriarkala systemet gör sig synligt även här.

Vi pratar om möjliga förklaringsmodeller till de rådande högervindarna. Schyman återvänder till kunskapsfrågan och uttrycker en oro över det växande avståndet mellan politiker och befolkning, mellan den parlamentariska arenan och civilsamhället. 

– I de där glappen frodas idéer om att det var bättre förr. Det föder nationalism, högerextremism, fake news, säger Schyman.

Men hon är inte förvånad över att folk tycker att “politik är skit”. Föraktet späs på av populistiska partier med mantran om makteliten och folket. 

Schyman ger en känga till politikerna.

– Vi har krig och elände men de politiska partierna är upptagna med det politiska spelet. De tänker så mycket på att klä sig på rätt sätt eller säga rätt sak för att locka vissa typer av väljare. 

Det får mig att inse varför Gudrun Schyman, i min uppfattning, sticker ut från mängden: hon ägnar sig åt politiskt arbete, inte politiskt spel.

Schyman åker runt i landet och håller föredrag, knackar dörr och får – gladeligen – skit under naglarna. Hon tycks alltså ägna ganska lite tid och energi åt att fundera på hur hon framstår, vilket strategiskt steg hon borde ta härnäst – eller hur man kan vinna tillbaka de arga männen.

Jag frågar förstås om dem: de arga männen. De som anser sig vara förlorare på globaliseringen, på ökad jämställdhet – vilket de till viss del är – och de som anser att männen förbisetts i feminismen, att de inte blivit lyssnade på.

Gudrun Schymans spontanreaktion: ett skratt.

– Det där är ju att göra sig själv till ett offer. På vilken arena, i vilket sammanhang, har män inte blivit lyssnade på? Vad är det som hindrar dem från att prata med sina vänner?

Hon är befriande rak. Återigen pekar hon på kunskapen, men också på att vara en aktiv spelare snarare än en passiv åskådare – och vad feminismen egentligen handlar om.

– Vad är det som hindrar män från att bilda en grupp eller läsa en bok om mansrollen? Jag kan bara se vinster för män som vill vara människor. Det är ju det feminismen handlar om. Alla vinner på en större medmänsklighet, att få vara människa i stället för en stereotyp könsroll. 

Gudrun Schyman problematiserar också myten om att Sverige kommit så långt. Den grandiosa självbilden – som också finns i klimatfrågan – står i vägen för det som krävs för att vi ska bli jämställda.

Lösningen? Den stavas inte anpassning efter SD eller försvagade budskap om jämställdhet (som S-kommentaren att man fokuserat för mycket på frågan och därmed “skrämt bort männen”.) Schyman förespråkar snarare tydlighet. 

– Man måste vara tydlig med att män som grupp har mer makt och inflytande på kvinnors bekostnad. Det är där det skär sig, att om någon ska upp måste någon åka ner, men det är också det som måste ske. 

Det är oundvikligt att beröra klimatfrågan. Inte bara för att den är permanent bosatt i mitt medvetande, och i Gudrun Schymans, utan för att den spänner över så många områden – inklusive jämställdhet och kvinnors och mäns världsuppfattning.

Gudrun Schyman är även aktiv i fredsrörelsen. I Simrishamn där hon bor mobiliserar hon motståndare till DCA-avtalet, det försvarsavtal med USA som Sverige väntas ingå i framöver.

Sambandet är tydligt, menar hon: både klimat och krig handlar till stor del om kontroll och patriarkala strukturer. Om män som vill ha makt över kvinnor, länder, områden.

 – Den toxiska maskuliniteten är så bärande i synen på exploateringen av naturresurser. Det är hela grundidén: att vi ska vara herrar över jorden. 

10 000-kronorsfrågan är förstås hur vi ska motarbeta högervågen, hur feminismen blir inne igen. Gudrun Schyman har förstås ingen magisk lösning innanför rockärmen. Men framtidstro har hon (uppblandad med realism). 

– Det måste bli sämre innan det blir bättre. Vi får bara rida ut högervågen. Men om man ska undvika politisk depression redan till frukost måste man engagera sig, se sig själv som en skapande kraft. Saknas något? Skapa det!

Schyman lever som hon lär. När hon tyckte att Vänsterpartiet hade för mesig jämställdhetspolitik lämnade hon för FI. När FI vägrade höja sina klimatambitioner bildade hon Klimatalliansen.

Hennes filosofi kan, i all sin enkelhet, beskrivas så här: Sörj inte – organisera er. Och för Schyman väntar nu, vad det verkar, homepartyrörelsen 2.0. Kanske i ett vardagsrum nära dig.