En oändlig kedja av kvinnor som flätar varandras hår, en hyllning till hästtjejer i stallet och kvinnor som vill be folk att dra åt helvete. Tre scenarier ur den uppmärksammade regissören och konstnären Roxy Farhats musikvideos till artisterna Zhala, Gnucci och Marit Bergman. För tre år sedan fick hon och vännen Kakan Hermansson möjligheten att göra en video till elektroduon The Knifes ”A Tooth For An Eye”.
Videon vann bland annat pris för Skandinaviens bästa video på Bergen Filmfestival och sedan dess har det rullat på. Nu syns Roxy Farhat lite överallt och hyllas av kritikerna för sina politiskt och feministiskt laddade videos.
– När jag först började med konst höll jag på med en del grejer som bara var rent formmässiga. Men det var ganska tråkigt och jag tappade intresset. Det är absolut inte så att det inte spelar någon roll vad jag gör bara det har ett politiskt budskap. Formen och utförandet är otroligt viktigt för mig. Men det är omöjligt för mig att göra konst som inte är politisk – det är min motor, säger Roxy Farhat som är självlärd regissör och utbildad konstnär med fokus på video- och performancekonst.
Intresset för konst har alltid funnits där även om hon länge inte riktigt förstod vad det innebar.
– Konst är ju ett ganska flummigt begrepp. Det var efter att jag jobbade som hotellstäderska i Oslo och till slut sa upp mig för att jag hatade det jobbet som jag bestämde mig för att gå efter det jag verkligen ville göra.
Efter förberedande konstutbildningar hamnade Roxy Farhat till slut på Konstfack där hon bland annat gjorde konst av erfarenheterna som städerska i konstmusikvideon ”Housekeeping”.
– Jag behövde ett sommarjobb när jag gick på Konstfack och sökte massa jobb, bland annat som hotellstäderska på Grand Hotel. Vilket också var det enda jobb jag fick. Det var så mycket som störde mig med det jobbet. Till exempel att de precis när jag började bytte ut arbetskläderna till kläder som var inspirerade av Hollywoodfilmen Maid in Manhattan med Jennifer Lopez: Blus, kjol, nylonstrumpbyxor och svarta skor.
Typ klichébilden av den sexiga städerskan med dammvippa?
– Ja, typ så. Väldigt opraktiskt alltså. Att städa är ett väldigt fysiskt jobb och man blir väldig svettig. Det är typ som att göra ett träningspass i nylonstrumpor och det vill nog ingen göra. Jag bestämde mig för att göra ett konstverk utifrån att jobba som städerska och smög in en kamera in på Grand och filmade mig själv när jag städade.
Du är uttalad feminist och pratar ofta om systerskap, vad betyder det för dig?
– Att vara konstnär och samtidigt vara en isolerad person är en omöjlighet för mig. Jag får så mycket idéer, kraft och ork av mina vänner. Systerskapet är grundläggande för mig för att jag ens ska orka fortsätta kämpa för någonting eller kunna ta hand om mig själv. Det är verkligen som ett stöttande informellt nätverk och jag kan egentligen inte ens beskriva hur viktigt det är.
Marit Bergmans senaste låt ”Dra åt helvete” handlar om alla som bryr sig för mycket om hur kvinnor beter sig. I videon, i regi av Roxy Farhat, ses kända kvinnor som Titiyo, Beatrice Eli och Stina Wollter tillsammans med mer okända kvinnor – alla med erfarenheter av hur det är att få skit för att man är kvinna och tar plats.
– Jag har alltid varit högljudd och fått ta mycket skit för att jag säger det jag tror på. Och som konstnär har jag fått hatmail och blivit uthängd på bloggar.
– Både Marit och jag pratade om vikten av att ha med både offentliga kvinnor och och mer okända kvinnor i videon. Att vilja be folk dra åt helvete är någonting som en känner igen oavsett. Kraven som låten pratar om gäller ju för alla: Antingen är du för tyst, för högljudd, för smal eller för tjock.
När jag frågade Marit Bergman om hur det var att arbeta med dig sa hon att du får alla att känna sig som drottningar av universum och att hon ibland inte kunde höra låten för att du skrek och peppade så mycket. Är det viktigt för dig att skapa en viss stämning?
– Jag försöker att få alla att känna sig sedda och hörda, det är så otroligt viktigt för att de ska kunna ge allt de korta minuterna det gäller. Mycket går att rätta till i efterhand men om inte glimten i ögat finns där när du spelar in så syns det direkt i bild. Alla de här personerna jag jobbat med är helt fantastiska och då gäller det bara att få fram det. Jag säger till dem att vara stolta och sträcka på sig och att de är drottningar, vilket de också är.
Läs vidare på nästa sida: ”För att verkligen kunna förändra normer är representation grundläggande"
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hon berättade också att hon ville samla ett gäng kvinnor som kunde relatera till låtens budskap och med dig behöver hon inte ens påpeka att det ska vara kvinnor representerade från hela samhället. Varför är representation en viktig fråga för dig?
– Det finns ju väldigt många estetiskt snygga videos därute men om det bara blir en upprepning av det som redan finns blir det ointressant. Som kreatör har en ett visst ansvar och det ansvaret för mig är att faktiskt pusha någonting framåt och försöka uppnå någon slags förändring med det jag gör. Det som visas i musikvideos blir oundvikligen upphöjt och satt på piedestal. Så för att verkligen kunna förändra normer är representation grundläggande. Sen kan vi riva hela piedestalskiten, för palla med den typen av upphöjande, det är ohållbart.
Till artisten Zhalas låt ”I’m in love” från 2014 samlade Roxy Farhat 44 kvinnor i åldrarna fem till 80 år. I videon står de i en lång rad och flätar varandras hår och dansar. Zhala har beskrivit det som en hyllning till kvinnorna i hennes liv.
– Jag var på riktigt euforisk i två veckor efter att vi spelat in den videon. De medverkande fick inget betalt och offrade en hel helg men alla tyckte det var så fint och en väldigt systerlig upplevelse. Det var också viktigt att alla var blattar. Jag och Zhala pratade om att det är väldigt sällan, utanför tiden vi spenderar med familj och släkt, som vi är omgivna av kvinnor från våra hemländer och egna kulturer. Jag har till exempel aldrig haft den jobbupplevelsen att få jobba med massor av iranier. Så det var en väldigt speciell upplevelse att få vara med om det.
Kommer du ihåg någon musikvideo från när du var yngre som gjort starka intryck på dig?
– Alanis Morissettes ”You Oughta Know”. Det var första gången jag såg en kvinna vara så arg och inte ursäkta sig för det. Att som liten tjej se det i en upphöjd form, som musikvideos är, öppnade upp dörrar för mig. Det presenterade en möjlighet att som kvinna vara helt förbannad, stå och skrika och inte bry dig om att du är ful. En möjlighet som annars inte presenteras och det är därför så viktigt att musikvideos visar på en annan typ av representation och innehåll. Du kan antingen välja att höja upp något som redan hör till det upphöjda eller höja upp något som vanligtvis anses vara fult. Till exempel att tappa det som kvinna och bli fett förbannad.
Vad gör dig väldigt förbannad?
– Allt, säger Roxy Farhat och beskriver sig själv som en extremt positiv dystopisk cyniker.
Drivs du av ilska?
– Ja och nej. Till exempel när det var alla de här demonstrationerna för att visa att vi stöttar flyktingarna och Stefan Löfvén höll ett tal på Medborgarplatsen där han pratade om att tanken med EU aldrig var att stänga gränserna. Driver han, tänkte jag. Det här är ändå människor som samlats för att de är engagerade i flyktingfrågan. Den informationen om EU är extremt tillgänglig – det har ju inte byggts ett fort av ett misstag. Jag höll på att sprängas av ilska. Så jo, ilska driver mig verkligen på ett sätt men ilskan är inte så konstruktiv, den fungerar mer som en katalysator. När en bara är arg saknar en finess.
Mitt under valårets politikervecka i Almedalen 2014 hade den politiska kabarén Europa Europa premiär. En föreställning om misstänkliggörandet och avhumaniseringen av migranter och människor på flykt, med musik av The Knife och i produktion av konstgruppen Ful. Roxy Farhat stod för den officiella musikvideon till låten ”För alla namn vi inte får använda”. Föreställningen spelades gratis fram till valet i september 2014.
Det hände väldigt mycket efter valet och år 2015 – med flyktingkrisen och det förändrade politiska läget i både Sverige och Europa. Hur speglar sig det i ditt arbete?
– Jag har haft en kris över det här. Vilket jag tänker är svårt att inte ha när det känns som att ens värsta mardrömmar håller på att bli sanna angående utvecklingen i Sverige och Europa. Jag är väldigt dystopiskt lagd över lag, det känns som att undergången är konstant men det som händer nu känns annorlunda. De värderingar vi blivit indoktrinerade med sedan vi var små är inte relevanta längre, till exempel allas lika värde och demokrati och jag tänker att vi hamnat i ett skeende där vi måste identifiera var vi står nu. Hur förhåller jag mig till det här och vad kan jag göra?
Vad kan en musikvideo ha för politisk påverkan?
– Konst- och musikvideos är fantastiska på det sättet att det kräver så lite av den som tittar. Däremot kan det väcka väldigt mycket hos någon. Du kan förmedla en annan människas verklighet till någon utan att rätt upp ner säga: Den här personens verklighet är så här. Utan du kan få någon att känslomässigt befinna sig i ett annat stadium eller på en annan plats vilket jag tror är väldigt kraftfullt och mäktigt. Rent politiskt har jag mycket mer tilltro på människor utanför det parlamentariska systemet och jag tror att verkligen att människor har kraft och möjlighet att förändra saker. Det gäller bara att hitta den kraften och väcka den.
Vad vill du göra i framtiden som du tidigare inte testat?
– Jag vill göra långfilm. Mer än så kan jag inte berätta.
Har du något drömsamarbete?
– Ett drömsamarbete med en artist hade varit någon som är sjukt bra och har mycket pengar. M.I.A hade varit ett drömsamarbete, jag älskar det hon gör. Hon är sjukt politiskt och hon har en budget. Och det här låter så himla cheezy men jag känner faktiskt att jag redan jobbat med drömartister.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
