Vid sidan av Sigge Strömbergs böcker om två tjuvpojkars äventyr och Sigfrid Siwerts Mälarpirater, var tidningen Se:s tjocka specialhäfte i dubbelt A4format om OS i London 1948, min favoritlektyr när jag var liten. Till en del hade det nog att göra med de svenska framgångarna (herregud Sverige kom två i den sammanlagda medaljligan och vann guld och silver och en femteplats på 1 500 meter ...), vilka i sin tur förklarades av att vi inte hade sargats av kriget som ju just hade avslutats. Men min fascination hade mest att göra med själva idrottsfesten – så många olika grenar, så många deltagare, så många olika länder, så många olika kulturer. Se-häftet hade en ambition att visa upp mångfalden, både i bild och i text, och jag tror att det var ett avgörande skäl till att jag, när jag började i skolan, tvärsäkert beskrev mig själv som världsmedborgare.
De olympiska sommarspelen är världens största fest. Men också, just därför, ständig anledning till konflikt.
Slöseri med pengar, organisationsmissar, korruption, dopingskandaler, domarbråk, bojkotter, politiska protester – John Carlos och Tommie Smith i Mexico City 1968 var inte de första och terroristaktionerna i München 1972 och Atlanta 1996 inte de sista. OS är en slags termometer både på organisatörernas kapacitet och på tillståndet i världen i stort.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Alla värdstäder har alltsen de första spelen 1896 kämpat med problem och utmaningar som tyckts oöverstigliga. Ibland lyckas de, ibland inte. Den mest lyckosamma staden på senare tid är förmodligen Barcelona där OS 1992 blev början till en radikal förändring av både det urbana landskapet och det medborgerliga samlivet. I dag hävdar många att Rio de Janeiro är den värdstad för OS som är sämst förberedd av alla.
När Rio utsågs till OS-stad befann sig Brasilien i en framgångsvåg utan like; ekonomin växte med 7 procent, fattigdomen var på väg att utrotas, olja hade hittats i vattnen utanför Rio och presidenten Lula da Silva var världens mest omtyckta politiker.
I dag är allt annorlunda. Negativ ekonomisk tillväxt, fattigdomen ökar åter, de låga oljepriserna gör det inte lönsamt att exploatera de nya oljefyndigheterna och Lula da Silva kommer snart att ställas inför rätta för korruption.
Till det kommer att vattnet i Guanabarabukten – som för inte alls så länge sen var en kyrkogård för övergivna lastfartyg men där seglings- och windsurftävlingarna ska avgöras under OS – och Tijucalagunen, där rodd och kanottävlingarna ska ske, fortfarande stinker av skit; att zikaviruset inte är under kontroll; liksom heller inte brottsligheten och våldet.
Dilma Rousseff, Brasiliens valda president, som arbetat mer för OS än någon annan, sitter i en slags husarrest i presidentpalatset i Brasilia i väntan på riksrätt som kommer att inledas någon vecka efter de olympiska spelens avslutning, tänker inte närvara på invigningen och, vem vet, kanske bryr hon sig inte ens om att titta på den på TV. Detsamma gäller Lula da Silva under vars regering i ett karnevalsliknande jubel OS-värdskapet erövrades.
Men trots problemen; brasilianarna är specialister på att bli färdiga i sista minuten. Så var det under fotbolls-VM och så tycks det vara inför OS. Den upprörda australienska truppen som flyttade ut ur OS-byn för att inte allt fungerade som det borde, har nu flyttat tillbaka in efter en effektiv reparationsoffensiv. De flesta arenor är färdiga, liksom de utlovade nya T-banelinjerna. Det finns till och med uppgifter om att vattnet i Guanabarabukten och i Tijucalagunen har blivit bättre de senaste dagarna.
Kanske är allt en illusion.
Men även om det flyter skitkorvar i Guanabarabukten så kommer de flesta cariocas att fascineras mer av den olympiska festen än att bekymra sig för att stadens eviga problem ännu inte har lösts; så många olika grenar, så många deltagare, så många länder, så många olika kulturer.
