Precis så var det för mig. I 13 år bodde jag i ett kollektivhus. Att jag så småningom flyttade, berodde på att familjen växte och vi ville bo större.

Fortfarande idag är flera av de grannar jag lärde känna då mina närmaste vänner. Sonen kallar fortfarande en av dem för faster. Vi blev familj.

Kollektivhuset jag bodde i är ett av de mindre. Andra kollektivhus är jättestora – och vissa har massor av mötespunkter, som syjunta, snickarverkstad, filmkvällar och mycket annat.

I veckans tidning besöker vi kollektivhuset Dunderbacken i Stockholm. Människorna vi möter där berättar att de känner både trygghet och gemenskap. Kanske är det förklaringen till en försiktig trend, kollektivhusen blir allt fler.

Välkommen till veckans tidning!