”Dop? Gör folk sånt fortfarande?” Min kollega, som just berättat om ett dop han närvarat på några dagar tidigare, såg lite perplex ut över min fråga och svarade att naturligtvis gör folk det. Eller? Efter några minuters googlande kom vi fram till att jag faktiskt hade rätt; folk döper inte sina barn längre. Tack och lov. För barndopet, hur fint det än må vara för de som tittar på, rör sig faktiskt i gränslandet mellan vad som kan betraktas som lagligt eller inte. Det är positivt att det håller på att fasa ut sig självt.
Jag döptes 1979. Mina föräldrar är inte religiösa, men de tog mig ändå till prästen som döpte mig i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn och sedan åkte vi hem och fikade. Det var ju så man gjorde, då. Dopet var norm och 80 procent av alla nyfödda barn i Sverige döptes samma år som jag. De få som avstod i mina hemtrakter var väl främst de frikyrkliga, som tillämpade troendedop, och de där excentriska gröna vågarna som alla tyckte var lite konstiga. Men idag ser det annorlunda ut. Antalet döpta barn är nu nere på runt 30 procent och det är vanligare att diagnostiseras med pollenallergi än att döpas. Kyrkan har sina förklaringar, jag har mina.
”Det är framför allt demografiska förändringar, att en större andel av barnen som föds idag föds till utlandsfödda föräldrar, som ligger bakom den här nedgången” säger Svenska kyrkans analyschef i en intervju. I call bullshit. Den här trenden kan inte skyllas på katoliker (ca 150 000 personer), ortodoxa (ca 100 000 personer) eller muslimer (uppskattningsvis ca åtta procent av den svenska befolkningen). Jag tror snarare att fler och fler har genomskådat den ganska bedrövliga människosyn som dopet faktiskt representerar. Barndopets ursprung återfinns ju trots allt i föreställningen om att en nyfödd liten bebis är befläckad av synd och därför måste tvättas ren för att få frälsning. ”Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh 3:23). Klart att folk reagerar på det, så här i sekulariseringens tidevarv.
Men jag tror också att fler och fler föräldrar har börjat ta hänsyn till att barn faktiskt har rätt till egna val. Helt i linje med barnkonventionen, som sedan några år tillbaka är svensk lag. Där står det, svart på vitt, att barn har religionsfrihet och rätt att välja sin egen tro – och rätt att välja att inte ha någon tro alls. Visserligen ger barnkonventionen samtidigt föräldrarna rätt att ge sina barn ”religiös vägledning”, men då med hänsyn till barnets ”växande förmågor”. Det är diskutabelt om det förbehållet verkligen går ihop med traditionen att döpa en några veckor gammal individ.
Det finns med andra ord goda skäl att diskutera och ifrågasätta barndopets framtid, även om det kanske upplevs som lite spydigt mot de tusentals föräldrar som fortfarande döper sina ungar. Jag har själv inte varit på ett enda dop i vuxen ålder, trots att jag numera är en 44-årig tvåbarnspappa. Det är som sagt få som döper barn numera. Men om det nu mot förmodan skulle dyka upp en inbjudan i brevlådan framöver kommer jag att svara att jag avstår.
För övrigt... har filmatiseringen av ”Stöld” just haft premiär på Netflix. En samisk deckare, på samiska. Klart sevärd.
