Mattias Johansson: Barndopet – ett lagbrott?

”Dop? Gör folk sånt fortfarande?” Min kollega, som just berättat om ett dop han närvarat på några dagar tidigare, såg lite perplex ut över min fråga och svarade att naturligtvis gör folk det. Eller? Efter några minuters googlande kom vi fram till att jag faktiskt hade rätt; folk döper inte sina barn längre. Tack och lov. För barndopet, hur fint det än må vara för de som tittar på, rör sig faktiskt i gränslandet mellan vad som kan betraktas som lagligt eller inte. Det är positivt att det håller på att fasa ut sig självt.

Jag döptes 1979. Mina föräldrar är inte religiösa, men de tog mig ändå till prästen som döpte mig i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn och sedan åkte vi hem och fikade. Det var ju så man gjorde, då. Dopet var norm och 80 procent av alla nyfödda barn i Sverige döptes samma år som jag. De få som avstod i mina hemtrakter var väl främst de frikyrkliga, som tillämpade troendedop, och de där excentriska gröna vågarna som alla tyckte var lite konstiga. Men idag ser det annorlunda ut. Antalet döpta barn är nu nere på runt 30 procent och det är vanligare att diagnostiseras med pollenallergi än att döpas. Kyrkan har sina förklaringar, jag har mina.