Debatt. .

2015-09-13 03:00
Att bygga stad innebär att investera i människors levnadsförutsättningar, inte i att generera omedelbar vinst, skriver Karin Svensson. Bild: Shuji Kajiyama/AP/TT
Att bygga stad innebär att investera i människors levnadsförutsättningar, inte i att generera omedelbar vinst, skriver Karin Svensson.

Dags att prata om den (o)rättvisa­ staden

Varje invånare har rätt till en god bostad och en rättvis stadsmiljö, trots detta tar många stadsutvecklingsprojekt avstamp i det motsatta. Medborgarna måste få ökad tillgång till stadsutvecklingsprocessen, annars blir segregation och gentrifiering kostsamma konsekvenser, skriver Arkitektur- och designcentrums redaktör för Hållbar stad, Karin Svensson.

Det brukar sägas att Sverige just nu genomgår den snabbaste urbaniseringsprocessen i Europa. Det är bråda tider med andra ord. Stora byggprojekt som ska skapa gångbara identiteter och ett attraktivt ansikte utåt är karaktäristiska för nutidens stadsbild. 

När vi bygger nya bostäder, renoverar gamla, bygger nya stadskärnor och namnger nya kvarter, måste vi dock komma ihåg att det inte är separata enheter det handlar om. Det är städer vi bygger, det är helheter och faktiska livsmiljöer. Det är fysiska strukturer men även osynliga strukturer som ska passa in i den redan befintliga väven av gator och hus. I Sverige är det kommunerna som ansvarar för att dessa strukturer tillgodoser våra vardagsbehov och verkar för kvalitet, långsiktighet och rättvisa. I de första paragraferna i såväl Plan- och bygglagen som i Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, uttrycks detta ansvar på tydligast möjliga sätt: Varje invånare har rätt till en god bostad, till en stadsplaneringsprocess där brukaren står i centrum och till ett rättvist stadsrum. 

Trots denna tydlighet tycks många av dagens byggprocesser ändå ta avstamp i det motsatta. I flera fall säljs kommunal mark ut till högstbjudande och nybyggen ska gärna generera vinst så snabbt som möjligt. Invånarna, de boende, lämnas ofta utanför. Få är de som faktiskt förstår grunderna på vilka besluten fattas. Ännu färre är de som varit med och fattat dem. 

Att stadsbyggnadsfrågan och bostadsfrågan färgas av ideologiska motsättningar råder ingen tvekan om. Men dagens processer blir problematiska även ur rättvisesynpunkt. Bristen på långsiktighet och rättviseperspektiv gör att bostadsområden sällan upprustas för de boendes bästa, istället är det mer köpstarka grupper som ska attraheras. Samma sak gäller stadskärnorna; sällan involveras medborgarna när staden ska få ett nytt ansikte. En sådan utveckling gör att det är den köpstarkes preferenser som får sätta standarden, att tillgången till en långsiktig bostad blir en kostnadsfråga och att ingen vill bygga för den tunnare plånboken. Segregation och gentrifiering blir uppenbara effekter.

All form av utanförskap får katastrofala följder både för ekonomin och för rättvisan. De vinster som görs kortsiktigt kan förloras flerfaldigt om de skapar ojämlikhet i de fysiska och osynliga strukturerna. Eller om de skapar bostadsbrist för den delen. 

Med ett samhällsekonomiskt angreppssätt skulle man förstå att stadsbyggandet måste få kosta idag för att generera sociala vinster imorgon. Ett sådant angreppssätt saknas för närvarande på många håll. Dessutom krävs en bredare helhetssyn i stadsutvecklingsprocessen. Idag arbetar varje kommunal förvaltning med egna separata mål och pengapåsar. Det gör att de synergieffekter och den samhällsnytta som skulle kunna uppnås genom gemensamt satsade resurser, blir svåra att skapa.

En av de viktigaste aspekterna i rättviseskapandet handlar dock om att sprida kunskap kring de planerade och pågående processerna. Markpolitiken, som den ser ut idag, lider av en allt för stor brist på transparens. Människor måste få möjligheten att förstå och delta i de beslut som påverkar deras liv på vardagsnivå. De måste även få medverka i problemformuleringsfasen, annars finns risken att felaktiga bilder av verkligheten lägger grunden för felaktiga byggbeslut.

Inom ArkDes mötesplatsuppdrag drivs för närvarande två stora teman: rättvisa och bostad. Dessa två begrepp tycks integrera med varandra så till den grad att de inte går att separera. En stad är inte rättvis förrän alla har bostad. En bostad är inte rättvis förrän alla delar samma förutsättningar. En långsiktigt hållbar stad är en stad som byggs för medborgaren, men också med medborgaren. Först då, när stads- och samhällsutvecklingen har blivit en gemensam process, kan vi skapa en fysisk miljö som svarar mot allas förutsättningar. Det är dags att prata om den (o)rättvisa staden.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Karin Svensson 
Redaktör för Hållbar Stad, Arkitektur- och designcentrum.