Val 2014.

2014-03-02 08:26
  • "Löfvens fäbless för tal om blocköver-skridande regeringar har inte bara med någon sorts taktisk finess att göra", skriver Birger Schlaug. Bild: Jonas Ekströmer/TT
    "Löfvens fäbless för tal om blocköver-skridande regeringar har inte bara med någon sorts taktisk finess att göra", skriver Birger Schlaug.
  • Birger Schlaug var riksdagsledamot 1994–2001 och länge språkrör för Miljöpartiet.  Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT
    Birger Schlaug var riksdagsledamot 1994–2001 och länge språkrör för Miljöpartiet.

Schlaug: Därför vill Löfven regera med FP

Det är ingen slump att Stefan Löfven håller Jonas Sjöstedt på halster. Det handlar inte om taktik, skriver Birger Schlaug. Det handlar om att Socialdemokraterna i flera avgörande frågor står närmare Folkpartiet än Vänsterpartiet.

Läs också: Jakten på makten

Vad händer efter riksdagsvalet? Socialdemokraterna och Miljöpartiet strävar efter en majoritetsregering. Ingenting talar för att de kommer att lyckas uppnå egen majoritet.

Frågan blir då vilket parti de kommer att vända sig till. Blir det Vänsterpartiet eller Folkpartiet?

Frågan kan, ur ett rödgrönt perspektiv, tyckas absurd. Men den är i allra högsta grad relevant.

Stefan Löfven talar ofta och gärna om ”blocköverskridande” överenskommelser. I en tv-debatt stoltserade han med att inte kunna skilja på höger och vänster. Hans ovilja att närma sig Vänsterpartiet är väldokumenterad.

Miljöpartiets språkrör har å sin sida varit öppna för samverkan åt båda hållen. Gustav Fridolin har dock gått längre än så. Han beskrev för tre år sedan (18 januari 2011) på DN Debatt hur liberalen Karl Staaf vid förra sekelskiftet skapade ett starkt mittenalternativ och att det är hans ”övertygelse att den politiska kraften” under 2000-talet kommer från en motsvarande mittenposition. I bagaget har de gröna språkrören dessutom med sig sina företrädares närmast aggressiva ton gentemot Vänsterpartiet i allmänhet och Lars Ohly i synnerhet.

Att Jan Björklund med en fnysning avvisar inviter från Löfven har ingen som helst betydelse. Efter ett val där alliansen förlorar kommer flera borgerliga partiledare att avgå. Björklund är en av dem. Vilket öppnar för Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm. Båda har betydligt närmare till Löfvens socialdemokrati än Björklund har.

Folkpartiet blir förvisso ett mindre högerstyrt parti efter ledarbytet, men rågången till det som rimligen bör betraktas som rödgrön politik förblir naturligtvis stor.

För Löfven utgör Folkpartiets regeringsmedverkan ”för Sveriges bästa i en svår situation” garanten för att så lite som möjligt kommer att göras. Vilket är centralt i trianguleringens tid, det vill säga den tid när nästan alla slåss om de där väljarna som kan hamna lite varstans.

Märkligare blir den illa dolda vurmen för Folkpartiet när man ser till Miljöpartiets partiprogram och kongressbeslut. Nu är förstås vare sig partiprogram eller kongressbeslut något som vare sig språkrör eller partiledare i realpolitiken finner så alldeles nödvändigt att ta hänsyn till. För språkrörens del var senaste kongressen ett bakslag. Bland annat återförde man – mot språkrörens vilja – partiet till den linje som gällde innan de nyliberalt anfrätta fick fäste i partiledningen. Kongressen krävde att partiet skulle återgå till motstånd mot vinster i välfärden. Hur starkt engagerade är man att genomföra det man inte riktigt tror på?

En regeringskompromiss ligger som hand i handske för både Löfven och Fridolin. Mittenpositionen värnas. Vinstsyftande bolag får fortsätta att agera inom skola, vård och omsorg. Omgärdade av en del kosmetika. På ungefär det sätt som skoluppgörelsen med de borgerliga ser ut.

Med Vänsterpartiet istället för Folkpartiet skulle språkrören tvingats vara på tårna för att uppfylla sitt partis kongressbeslut – allt annat hade sett förfärande ut. Rödgröna väljare skulle undvika en ”kompromiss” höger ut.

Frågan som måste ställas är alltså huruvida Löfven överhuvudtaget är intresserad av rödgrön politik. Hans löfte om att förändra så lite som möjligt när det gäller den borgerligt förda skattepolitiken pekar åt helt annan riktning. Det mesta tyder således på att Löfven söker den position som Gustav Fridolin beskrev som sin framtidsvision: ett starkt mittenalternativ. I ett sådant har inte Vänstern någon plats.

De som försvarar Löfvens linje menar, mer eller mindre öppet, att det är ett spel för att Socialdemokraterna ska kunna dra till sig väljare från det borgerliga blocket. Det gäller att vara lagom harmlös före valet, för att sedan slå till med rödgrön politik när man vunnit valet... Jag tror att den analysen är naiv.

Löfvens fäbless för tal om blocköverskridande regeringar har inte bara med någon sorts taktisk finess att göra. Han har strikt sakpolitiska skäl att söka sig högerut. Hans står närmare Folkpartiet än Vänstern i en rad känsliga frågor. Kärnkraften, klimatpolitiken, vapen­exporten, utrikespolitiken, djurrättsfrågor, sänkt arbetstid, vinster i välfärden och synen på ekonomi. Inte för inte definierades Löfven som en ”ekologisk analfabet” av de grönas nestor Per Gahrton.

Vänsterpartiets medverkan i en regering skulle till råga på allt stärka de delar av socialdemokratin som Löfven anser vara besvärande när det kommer till reellt beslutsfattande. De är bra att ha som radikala alibin, som nyttiga parti­arbetare, men inte som deltagare i reella beslutsprocesser.

Löfven känner naturligtvis också det kalla draget av att V och MP gemensamt skulle kunna bli nästan lika stora som hans eget parti i en regering. Vad skulle det innebära för de frågor där dessa partier är överens: kärnkraften, vapenexporten, nya militära äventyr, delar av utrikespolitiken och – gud bevara Löfven och hans vänner i partitoppen – frågor om sänkt arbetstid. Lägg till det krav på större investeringar i klimat- och skolpolitiken som strider helt mot hur den tilltänkta socialdemokratiska finans­ministern profilerat sig.

En regering med MP och V skulle således bli problematisk för en socialdemokratisk regeringsbildare med den politiska agenda som Löfven har. Med FP vid sin sida skulle de två mindre partierna balansera ut varandra. Bland annat skulle MP:s krav på avveckling av kärnreaktorer kompromissas med FP:s krav på mer kärnkraft. Lagom ljumna kompromisser skulle kunna ramla ut i en rad känsliga frågor.

I det större perspektivet finns risken, ur den socialdemokratiska partiledningens perspektiv, att Vänsterpartiet i en regering utnyttjar sin givna ideologiska utgångspunkt genom att ställa de penibla frågor som också borde ligga i såväl grönt som allmänrött intresse: Vad gör vi nu när vi bör och måste byta samhällsmodell för att lösgöra oss från ett ekonomiskt system som gått över styr i takt med att kapitalismen blivit alltför kreativ till och med för sitt eget bästa?

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Gästanalys

Dagens ETC granskar och kommenterar valrörelsen, både på ledar- och på nyhetsplats. Men det är inte bara tidningens fasta skribenter som kommer att guida dig fram till september. Vi bjuder även in röster utifrån. Birger Schlaug är en av dem. Vem vill du läsa? Vilka frågor vill du att vi lyfter? Mejla oss!

Relaterade artiklar