Samtalet.

2018-12-15 15:00
Han Dongfang Bild: Annie Hellquist
Han Dongfang
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

”Vårt mål har alltid varit en riktig fackföreningsrörelse i Kina”

Han Dongfang kallas för Kinas motsvarighet till Lech Walesa. ETC har träffat honom.

Det var en tillfällighet som gjorde att Han Dongfang hamnade på Himmelska fridens torg då, för snart 30 år sedan. I slutet av april 1989 satt han på en buss tillsammans med sin dåvarande fru, när de såg att människor hade börjat samlas på torget. Frun ville gå dit och titta, men Han ville åka hem. Bara en halvtimme, föreslog hon och han gav med sig.

När en halvtimme hade gått var det han som inte ville gå därifrån. Han började återvända varje dag och när han hörde talas om att arbetare hade startat en fackförening, den första självständiga i Kina, gick han direkt med och valdes snabbt till talesperson. Där och då påbörjade han den kamp som sedan dess kommit att prägla hans liv.

Idag lever han i Hongkong, där han driver China Labour Bulletin, som aktivt stödjer den framväxande arbetarrörelsen i Kina. Vi träffas på Olof Palme Center när han besöker Stockholm. Jag börjar ställa en fråga om hur arbetarkampen utvecklats under de 25 år han följt situationen, men han rättar mig.

– Jag skulle inte säga att jag följer situationen, det låter som att jag bara observerar. Jag är inte någon som bara rapporterar. Vårt mål är att få fackföreningsrörelsen att hända i Kina.

Efter massakern på Himmelska fridens torg, den fjärde juni 1989, lämnade han Peking och höll sig gömd, men när han fick höra att han stod på regimens lista över de mest eftersökta, överlämnade han sig till polisen. Efter 22 månader i fängelse, där han bland annat förlorade en halv lunga efter ett tuberkulosutbrott, blev han utvisad till Hongkong.

– Jag startade China Labour Bulletin för att kunna göra något för att påverka under tiden i exil. Men nu har det gått 25 år, så det blev inte så tillfälligt.

– Det vi hela tiden har gjort är att leta efter möjligheter att lyfta arbetarnas frågor. I början var det väldigt frustrerande, de första åren såg jag inte så många möjligheter.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Två gånger i månaden producerade Han Dongfang och hans kollegor ett nummer av China Labour Bulletin och skickade 5 000 exemplar in i Kina, till adresser de hittat i ett företagsregister.

– De flesta exemplaren hamnade antagligen på polisstationerna, men då kanske poliserna i alla fall läste och lärde sig något.

1997 startade han ett radioprogram där arbetare kunde ringa in och berätta om sina jobb och de problem de hade.

– Det var ett viktigt steg in i Kina, inte fysiskt, men genom etern och telefonledningarna.

Men efter en tid blev han frustrerad igen, över att inte kunna påverka mer.

– Jag hade blivit en medieman. Jag vill inte vara en medieman och China Labour Bulletin ska inte vara en tidning för fackliga nyheter. Vi vill hitta lösningar på berättelserna vi berättar, inte bara rapportera dem.

Nästa steg blev att börja ta sig an arbetares mål och driva dem juridiskt. Det fanns dock en oro över att kopplingen till Han Dongfang, som en av aktivisterna från 1989, skulle ge arbetarna mer problem.

– Därför började vi med några extrema fall där arbetarna inte har något att förlora.

Det första målet rörde en kvinna i 40-årsåldern som ringt in till radioprogrammet. Hon hade arbetat som medicinförsäljare i ett varuhus, där hon hyrde en plats på ett femårskontrakt. Efter två år hade stadens styre bestämt sig för att sälja huset till en fastighetsutvecklare, och hon hade kastats ut utan kompensation. Hon hade drivit målet juridiskt och fått rätt i domstol, men ingen ersättning betalades ut. När hon ringde in hade hennes liv en längre tid bestått av att försöka kräva sin rätt. Hon hade rest fram och tillbaka till det regionala styret och till Peking för att kräva sin ersättning. Hon hade flera gånger hämtats hem av den lokala polisen, som trakasserade henne. Det hade gått så långt att hon vid ett tillfälle hällt bensin över sig själv utanför domstolen. ”Ni måste ge mig ett svar, annars tänder jag eld”, ska hon ha sagt och polisen ska ha svarat: ”Gör det, men skynda dig så att bensinen inte förångas”. Hon överlevde, men hennes ansikte blev förstört.

– Hon hade redan förlorat allt när vi tog oss an hennes mål. Vi fixade en advokat och vi ringde det lokala styret. De blev väldigt nervösa och bad oss vänta med att publicera något, så skulle de försöka lösa det. En vecka senare betalade de ut hennes kompensation. De gick också med på att skicka henne till Peking, till den bästa kliniken för brännskador. Hon fick pension också. De betalade för allt, mot utbyte mot att vi inte rapporterade om målet. Vi gick med på det.

Sedan blev målen fler och fler.

– Vi var noga med att bara beröra de juridiska delarna av målen och inte göra politik av dem. Jag är ett politiskt ansikte från 1989, jag vill inte skapa problem för arbetarna. Om de inte har politiska krav, utan bara krav på kompensation och rättigheter på arbetsplatsen, så kan jag inte använda deras fall för att göra politiska poänger som dissident. Vill du hjälpa, hjälp. Vill du driva din egen politik, gör det, men blanda inte in de som bara vill ha hjälp.

– Arbetarna organiserar strejker och ställer krav på sina arbetsgivare, om vi planterar politiska krav i deras kamp, så skulle de få ännu mer problem. Folks politiska medvetande kan byggas över tid i stället, man behöver inte tvinga in det.

I mitten av 00-talet blev Han Dongfang frustrerad igen.

– Jag hade en känsla av otillräcklighet. Vi fick fler och fler mål, vi lyckades få mycket ekonomiskt stöd av olika internationella organisationer. På många sätt gick det jättebra. Men vi hade blivit en byrå för juridisk hjälp. Det var inte det vi ville. Vårt mål har alltid varit att skapa en riktig fackföreningsrörelse i Kina och former för kollektiv förhandling.

Efter ett tal på en konferens för FN-organet ILO, Internationella arbetarorganisationen, gick han planlöst runt i Genève.

– Jag frågade mig själv, vem är jag? Jag säger att jag representerar kinesiska arbetare, hur hjälper det att jag talar i Genève? Jag får ryggdunkar och applåder, men hur förändrar det deras liv?

– Vi hade också insett att den juridiska vägen inte är lösningen. Lagbrott fortsätter att ske, vårt jobb är att stoppa det eller minska det, inte att fånga upp dem efter det har hänt. Hur gör vi det?

Sedan dess har organisationen börjat skapa kontakter och bygga allianser med organisationer inne i Kina som kämpar för arbetares rättigheter. De blev också tydligare i sin ”opolitiska” linje.

– Vi deklarerade offentligt att vi inte var ute efter den kinesiska regimen, det var inte lätt som aktivist från 1989 att säga så. Det mottogs inte särskilt bra. Många som har stöttat mig sedan 1989 förstod inte varför jag ändrat mig på den punkten. Folk var upprörda.

– Många av organisationerna vi samarbetade med var förvånade, men de var också lättade då det innebär en mindre risk att arbeta så. Jag kan inte kämpa mot kinesiska statens säkerhetsmaskineri. Jag vet inte vem som följer mig eller lyssnar på mig. Jag vill inte vara naiv och tro att ingen bevakar mig, men jag vill heller inte lägga tid på att ta reda på hur och var de lyssnar. Om jag håller den här opolitiska linjen blir det lättare och vi kan bidra till konkreta förbättringar av arbetares liv.

Så det handlar om strategi?

– Inte bara, verkligheten har också förändrat mig. Vi kämpar för vad som är realistiskt idag.

Är det orealistiskt att kämpa för medborgerliga rättigheter just nu menar du?

– Det är för stort. Vi kan förändra i det lilla. Om du inte kan förändra i det lilla, hur kan man då lova att förändra hela systemet?

– Man lär sig mycket när man har markkontakt och en koppling till folks vardagliga kamper. Det är därför regimen älskar att skicka folk i exil, de tappar markkontakten och deras idéer blir irrelevanta. Jag har tur som har lyckats återvända till att bli relevant.

I arbetet med arbetarorganisationer inne i Kina har China Labour Bulletins huvudfokus varit att hitta strejker, hjälpa till med att välja representanter och få till en förhandling.

– I de flesta fall har vi lyckats få till förhandling och nått ett godtagbart resultat. Vi har kunnat visa de styrande att det är en bättre lösning än att sätta in polis. Men det är inte lätt.

China Labour Bulletin har också fått kinesisk officiell media att rapportera om strejkerna och förhandlingarna de fått till.

– Vi presenterar dem som win-win-win. Vinst för arbetarna som får bättre villkor, vinst för företagen som återfår ordningen och produktiviteten, vinst för det lokala styret, de har inte behövt sätta in polis och få dåligt rykte för att arbetare har misshandlats eller fängslats. Vi gör jobbet åt de officiella medierna, vi bestämmer narrativet, ger dem namn på vilka de ska kontakta. Det har funkat.

– Om vi inte gör en positiv analys av det, så kan de inte rapportera. De skulle se det som problem bara, ja det är problem, men det finns en lösning. Nu har mer börjat rapporteras även utan vår inblandning, för att medierna har hittat en berättelse som funkar.

Vi återkommer till frågan om hur arbetarkampen i Kina utvecklats över tid.

– Arbetaraktionerna har ökat och det är fler strejker. Den stora skillnaden ligger i attityden hos kinesiska arbetare när de hanterar att de blivit felaktigt behandlade. För 20 år sedan hade de aldrig vågat organisera sig och protestera, nu gör de det. Så även om strejken inte alltid uppnår sitt mål, så har vi kommit långt. De vågar agera, de vet hur de ska göra, det är en enorm utveckling.

Han Dongfang är försiktigt hoppfull kring att förändring är möjlig. Xi Jingping har inlett ett anti-korruptionsarbete, som gett honom fiender inom partiet, men som fått folkligt stöd.

– Vanliga arbetarfamiljer har insett tydligare än någonsin att deras ost har tagits av någon annan, de har inte fått sin del i det ekonomiska framåtskridande. Människor har blivit mindre toleranta mot korruption och de har blivit mer vana vid att ställa krav och att strejka. Det är väldigt kraftfullt. Xi Jingpings regim måste ha frågan om omfördelning högt på agendan för att behålla sin legitimitet. Han vet om det. Omfördelning och lösningar för att arbetande familjer ska få det bättre.

– Jag tror att vi har en historisk möjlighet just nu, något som kanske bara inträffar en eller två gånger per århundrade, att omvandla den kinesiska fackföreningsrörelsen till en kollektivt förhandlande rörelse. Mindre politisk och partiorienterad, men med fokus på arbetares rättigheter.

Under denna process tror Han Dongfang att partiet kan utvecklas.

– Jag hoppas att en förhandlande fackföreningsrörelse kan hjälpa partiet att reformeras mot ett socialdemokratiskt parti. I så fall kan Kina undvika att bli ett nytt Ryssland, alltså ekonomiskt och socialt väldigt höger och politiskt med ett maffiastyre. Om kommunistpartiet ger arbetare chansen att förhandla kollektivt och arbetarna ger partiet en chans att reformera sig själv, kan landet ha en chans att lyckas med en fredlig övergång till socialdemokrati, säger Han Dongfang. Det är något som han kämpat för sedan de där försommardagarna 1989.

I slutet av maj 1989 började aktivister på torget befara att militären skulle gå in och slå ner protesterna. Han Dongfang berättar att han absolut inte trodde det.

– Jag hade varit i armén, vi hade fått lära oss att vi skyddar folket, vi skjuter inte på folket. Jag var säker på att ingen skulle ge den ordern och om någon gav ordern så skulle soldaterna vägra.

På natten till den fjärde juni blev Han Dongfang väckt flera gånger av kamrater som sa att nu är soldaterna nära, men han svarade ”väck mig inte förrän de är utanför tältet”. När de sedan väckte honom hördes kulorna vina. En grupp unga studenter kom och ville ta honom med sig. ”Du måste gå härifrån, det kommer bli blodbad” ska de ha sagt.

– Men jag ville stanna.

Han Dongfang berättar hur studenterna vägrade låta honom stanna, hur de sa ”i Polen har de Lech Walesa, vi behöver också en Lech Walesa och det är du. Du får inte dö idag.”

– Jag var jättestolt över jämförelsen, men jag kände mig feg om jag lämnade torget.

Studenterna drog honom med sig. De formerade sig i en cirkel runt honom för att han inte skulle träffas av kulorna och gick med honom därifrån.

– Det var ett sådant extraordinärt tillfälle i livet som jag alltid bär med mig. Jag har ingen ursäkt att inte kämpa. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter