Stathis Kouvelakis bor i Paris hälften av året, där han följer fransk politik mycket nära. Andra hälften av året bor han i London, där han forskar och undervisar i politisk teori på prestigefyllda King’s College, med särskild fokus på marxistisk idétradition, samtida kritisk teori och fransk filosofi. ETC når honom dock i hans hemland. Han sitter i Aten och skriver på en ny bok om tre filosofer från Frankfurtskolan – Max Horkheimer, Jürgen Habermas and Axel Honneth – som väntas komma i november, på franska.
En gång i tiden hade han mer politiska ärenden att uträtta i Aten. Han satt i Syrizas centralkommitté fram till den ödesdigra dagen i juli 2015 då hans partikamrat och dåvarande premiärminister Alexis Tsipras gick med på att genomföra trojkans tredje åtstramningspaket och utsätta Grekland för en nyliberal chock i utbyte mot nya krediter, det trots att en överväldigande majoritet av grekerna röstat nej till det i en folkomröstning. Den dagen gick han, tillsammans med en rad framstående Syriza-politiker, ur partiet i protest och bildade utbrytarpartiet Folklig enighet.
Förutom att skriva böcker om politisk filosofi är Stathis Kouvelakis en flitig debattör. Det är framförallt i New Left Review, Jacobin magazine eller den franska tidskriften Contretemps som man kan läsa hans inlägg i några av vänsterns viktigaste debatter: om populismen och vänstern, Brexit, migrationspolitik, gula västarna politiska färg…
Men nu har det nyligen varit val i Grekland och Syriza fick överlämna regeringsmakten åt inga mindre än Ny demokrati, just det högerparti som Syriza var med om att störta i valurnorna 2014.
Ny demokratis seger i det senaste grekiska valet framstår som ett slag i ansiktet för vänstern. Hur stor är skadan för vänstern?
– Det är nästan otroligt. Bara för några år sedan trodde alla att partiet aldrig skulle ta igen sig. De var totalt diskrediterade: en politisk elit som har styrt landet under årtionden och lett det i fördärvet. Man ska komma ihåg att 31 procent ändå röstade på Syriza. Men 42 procent röstade inte. Det är det andra lägsta valdeltagandet i Greklands historia. Detta betyder att folk känner sig främmande för politiken, de är äcklade. Och förväntningarna har sjunkit något dramatiskt. I det grekiska samhället har hoppet totalt förstörts och den sociala påverkan är enorm.
– Det grekiska samhället har passiviserats. Syrizas kapitulation (2015, när Alexis Tsipras regering gick med på att skriva under ett tredje åtstramningspaket med trojkan, trots att det grekiska folken röstat emot det i en folkomröstning) har helt demobiliserat tidigare aktiva delar av de sociala rörelserna: solidaritetsrörelsen med migranter, lokala solidaritetsnätverk, den antifascistiska rörelsen. All aktivitet har sjunkit katastrofalt under de senaste fem, sju åren. Fackföreningsrörelsen som redan hade problem är nu söndersliten. Nu börjar en ny cykel och det kommer att behövas tid och en rad helt nya erfarenheter och praktiker för att utveckla ett genomförbart projekt. Det kommer inte att ske på den närmsta tiden.
– Och vänstern som sådan har diskrediterats. Den har försvunnit som en riktig kraft i samhället. The övriga vänstergrupperna utanför Syriza – den traditionella radikala vänstern och det mycket stalinistiska kommunistiska partiet – har varit inkapabla att spela betydelsefull roll under hela den här tiden. Men detsamma gäller för de krafter inom Syriza som inte höll med partiet. Människor som jag som lämnade partiet sommaren 2015. Vi försökte bygga en ny politisk plattform (utbrytarpartiet Folklig enighet, reds. anm.) men vi misslyckades vi med, för samhället i stort såg oss som ansvariga, vi också, för misslyckandet. Vi hade varit med i Syriza. Jag hade varit medlem i Syrizas centralkommitté, många av mina kamrater hade till och med varit ministrar. Vi räknade med ungefär 35 ledamöter i parlamentet, som ingick i partiets kärna, och trots det hade vi inte lyckats göra någon skillnad. Situationen blev katastrofal. Innan dess hade vi vänt oss emot beslutet (att acceptera et tredje åtstramningspaket, reds. anm.), vi hade varnat om vad som skulle inträffa. Sen inträffade det. Men när det väl inträffat så bryr sig inte folk om att du ställt dig emot beslutet; du anses ha varit en del av det. Även om folk erkänner att du agerade på ett moraliskt riktigt sätt, att du inte är giriga efter makt som de andra, så räcker inte det i politiken. I politiken måste du visa upp någon typ av effektivitet, inte att du är moraliskt rättfärdig.
Hur kan man förklara Syrizas nederlag?
– För det första, att Syriza förrådde folkets hopp och kapitulerade sommaren 2015 är ett obestridligt faktum som har haft förödande konsekvenser för vänstern i Europa. Jag skulle till och med säga för vänstern i hela världen. För detta var den avgörande prövningen för den radikala vänstern i stort. Och det eftersom Syriza hade lyckats får en sådan makt.
– Vi ska komma ihåg att Syriza är ett parti med en tydlig vänsteridentitet, sprunget ur framförallt den kommunistiska vänstern och extremvänstern. Alltså inte ett populistiskt parti, inte ett parti som är tvetydigt när det gäller migranter – snarare motsatsen, partiet var det som identifierades mest med solidaritetsrörelser, med migranter och antirasistiska mobiliseringar. Och att Syriza var det enda partiet som, medan man drev de här frågorna, lyckades gå från 5 procent av rösterna till 35 procent. Inga av de partier i Europa som åberopar vänsterpopulism har någonsin kommit i närheten av det. Alltså, den enda framgångshistorien för vänstern i parlamenten är inte ett vänsterpopulistiskt alternativ.
– För det andra, bör man säga att man uppenbarligen misslyckades. Man misslyckades för att man vägrade att förbereda sig för den nivå av konfrontation som var nödvändig för att hålla vad man hade lovat och inte förråda det folkliga hoppet. Syriza ville inte på allvar konfrontera EU. Och i Greklands fall stod så mycket på spel att om man inte var beredd att höja konfrontationsnivån så återstod kapitulering som det enda alternativet. Om den Europeiska centralbanken, som din valuta beror av, säger att din likviditet är slut såvida du inte accepterar ännu ett åtstramningspaket och du inte har förberett dig på att svara på detta på något praktiskt vis, ja då är det ju självklart den enda lösningen är att kapitulera!
– Så jag tror att anledningen till vänsterns nederlag till syvende och sist är att den har förlorat sin radikalitet. Och att vara radikal under rådande omständigheter betyder att vara realistisk! Låt mig illustrera detta påstående: ni bor i Sverige, ett land som under årtionden var det absoluta praktexemplet för alla socialdemokrater. Det var ett socialdemokratiskt paradis med den bästa välfärdsstaten någonsin, stabilitet, starka fack… Men allt detta hörde till en fas i kapitalismen som inte längre existerar! Nu har vi i stället en extremt aggressiv typ av kapitalism: nyliberalismen. Vill man utmana den så måste man gå med på en hög grad av konflikt, konfrontation, annars är man dömd att kapitulera som alla socialdemokratiska partier gjort i Europa. Före Syriza hade vi den franska vänsterns misslyckanden och den italienska vänsterns totala katastrof.
– Vi har alltså beskådat den här berättelsen om en vänster som inte är beredd eller inkapabel att på allvar konfrontera nyliberalismen och som i stället själv implementerat en påstådd ”snällare” version av nyliberalismen. Och gör man det, ja då förlorar man ju självklart allt. Man förlorar sin politiska substans, sin programmatiska substans, sin sociala bas och till och med det som moraliskt definierar dig som vänster.
Du har påstått att ett utträde ur EU är både möjligt och nödvändigt för en vänsterregering. Menar du att denna ”vägran” att stå upp mot nyliberalismen till en del beror på många vänsterpartiers vägran att ställa sig emot EU?
– Självklart är det så. Den frågan är absolut central! EU är det de europeiska dominerande klassernas strategiska projekt sedan 1980-talet. Nyliberalismen skulle aldrig ha segrat i Kontinentaleuropa om det inte vore för den europeiska integrationen, som varit den mekanism genom vilken man infört och legitimerat den. Och socialdemokrater i de flesta länder har varit drivande i den europeiska integrationen; Jacques Delors och resten under 80-talet. Inom den breda vänstern har man antingen aktivt deltagit i de nyliberala Europas uppbyggnad eller propagerat för illusionen att det är möjligt att reformera EU:s institutioner inifrån. Man har faktiskt varit helt blind och inte förstått vad den europeiska integrationen egentligen innebar och att EU-institutionernas sjävla raison d’être är att omöjliggöra den typen av reformer.
Vad säger du om Labour och Brexit då? Och om att Jeremy Corbyn nyligen sa att Labour kommer att ställa sig bakom att stanna kvar i EU om den konservativa regeringen presenterar ett dåligt Brexit-alternativ eller en ”no-deal Brexit” i en ny folkomröstning?
– Ja det är den senaste vändningen i Corbyns ställningstagande, för man har satt en enorm press på honom att ändra sin ursprungliga ståndpunkt om att inte ifrågasätta resultaten från Brexit-folkomröstningen och att inte be om en ny folkomröstning. Situationen nu speglar den paradox som har skapats av vänsterns oförmåga att ställa sig emot EU. Tittar man på EU:s egen statistik ser man tydligt att fördömandet av EU bara växer och delas av en majoritet av arbetarklassen i Europa. EU upplevs som fientligt och främmande, som en del av ett elitprojekt som verkar mot deras intressen. Och man upplever att det står mot alla former av demokrati. Ärligt talat, vem vill att ens lands statsbudget ska bevakas av den Europeiska centralbanken? Som i själva verket, på det politiska planet innebär att det är Tysklands finansminister som får sista ordet.
– Detta har inneburit att den absolut legitima ilska som folk har mot EU har monopoliserats av antingen högern (den nationalistiska och främlingsfientliga högern) eller rätt och slätt av extremhögern. Detta är mycket farligt. Kan man inte visa EU:s djupt odemokratiska natur då kommer extremhögern att framstå som den enda politiska kraft som uttrycker folkets känslor. Till och med folkets demokratiska känslor.
– Kampanjen för Brexit monopoliserades helt och hållet av högern. Dess främsta paroll var ”Ta tillbaka makten”. Men det här är inte en högerparoll. ”Ta tillbaka makten” är en väldigt demokratisk paroll. Det är den parollen som vänstern skulle ha slagits för. I stället stod Labour paralyserat av splittringen i frågan. Fackföreningsrörelsen också. Corbyn och hans krets är rätt kritiska, för att inte säga fientligt inställda till EU. Man nådde en kompromiss om att rösta emot Brexit men samtidigt utveckla en retorik som är kritisk till EU. Och nu är man i knipa, för man kan inte artikulera ett klart ställningstagande. Corbyn har själv sagt att det inte går att genomföra ett anti-nyliberalt program som är emot åtstramningspolitik inom EU: ramverk. Man kan exempelvis inte förstatliga järnvägarna eller elbolagen då det skulle gåe emot EU:s regler om fri konkurrens inom all offentlig verksamhet. Så Labours ”mellanväg” tillfredsställer ingen och resultatet är att Nigel Farage och Boris Johnsson i stället tävlar om vem som bäst representerar Brexit-alternativet.
Varför har Corbyn haft det så svårt i Brexit-debatten?
– Labour var länge förmodligen det mest nyliberala socialdemokratiska partiet i världen. Under Tony Blair förflyttades partiet långt till höger. Det var därför en otrolig överraskning att Corbyn vann partiledarskapet. Hans politiska läger hade fram till bara några veckor innan segern endast mycket marginellt inflytande i partiet. De vann på grund av det stora motståndet mot blairismen och mot åtstramningspolitiken och detta är ju så klart en mycket positiv utveckling. Visst innebar det en stor förändring i brittisk politik, men segern hade inte föregåtts av någon process där man utarbetat en sammanhängande politisk plattform, vision och organisation, på samma sätt som Labour organiserade sig på 1970-talet eller under tidiga 1980-talet. Nu har vi något mycket mer fragilt, för Corbyns politiska gren var helt oförberedd på att vinna ledarskapet i ett parti där partistrukturen är honom väldigt fientlig. Som väntat drog det politiska etablissemanget igång en hätsk våg av attacker mot honom. Och han har inte tillräckligt starka verktyg att svara med. Att vinna ledarskapet kan inte ersätta det långsiktiga arbetet som behövs för att bygga ett vänsterprojekt på alla nivåer.
Svenska Vänsterpartiet beslutade i våras att man inte skulle driva ett utträde ur EU i det senaste EU-valet. Vad säger du om det?
– Jag känner inte till omständigheterna i den debatten och jag har ingen rätt att lägga mig i en debatt som kamrater för. Men som en långvarig medlem av den grekiska radikala vänstern, som haft ett visst politiskt ansvar, kan jag säga att den grekiska erfarenheten har visat att man inte kan genomföra någon typ av vänsterpolitik, inte ens en väldigt modererad sådan, inom EU. EU finns helt enkelt där för att tillintetgöra dig om du försöker. Det är ett storskaligt bevis på detta. Så jag tycker att det är högst olyckligt och katastrofalt att vänsterkrafter går emot verklighetsutvecklingen. Jag skulle kunna förstå att man fortfarande hade en illusion om att reformera EU innan den grekiska erfarenheten. Men nu? För guds skull! På den punkten har Jean-Luc Mélenchon varit mycket duktig. Han har sagt att alla vänstermänniskor som inte förklarar hur och varför man inte skulle upprepa det Tsipras och Syriza saknar all trovärdighet. Säger man att Tsipras inte hade något val så betyder det att du kommer att göra exakt samma sak, alltså tillåta en otroligt hård nyliberal politik som vi inte sett maken till på årtionden.
En gång i tiden ingick Stathis Kouvelakis i samma parti som Yanis Varoufakis, Tsipras världskända finansminister, som även han gick ur partiet i protest sommaren 2015. Men i EU:frågan står de i dag mycket långt ifrån varandra. Varoufakis ställde upp i Europaparlamentsvalet på Diem25s lista, ett litet paneuropeiskt parti som vill verka inom EU. För Stathis Kouvelakis är den internationella solidariteten viktig och bör även gälla utanför Europa. Han understryker också att transnationell organisering är möjlig. Den internationella feministiska rörelsen som drivit frågan om en internationell kvinnostrejk sträcker sig från Argentina, genom Spanien och till Grekland, konstaterar han. Men den stora strategiska utmaningen menar han är att ”den politiska förändringsprocessen inte sker simultant i alla länder”.
– Men man måste börja någonstans och det är på det nationella planet. Det är där politiska partier byggs, det finns inget undantag på det. Det enda stället Varoufakis parti hade någon typ av framgång (en europaparlamentsledamot röstades in reds. anm.) var faktiskt i Grekland, för det är där han är synlig och uppfattas om en politisk aktör. Men det är värt att understryka att trots att Varoufakis är pro-europé och tror att det är möjligt att reformera EU – något vi är mycket oense om – så är en av förklaringarna till denna relativa framgång i Grekland att han varit mycket tydlig med att alla alternativ är att föredra framför kapitulering. Han har sagt att trots att det inte är hans favoritalternativ så är han beredd att gå ur EMU och EU. Det är därför han framstod som en trovärdig rival till Syriza.
Att vänstern förlorat sin radikalitet, menar Stathis Kouvelakis, beror på att den ”sedan länge fjärmade sig från gräsrötterna”. Han ser exempel på det i Frankrike, på hur vänsterpartiet La France Insoumise, med Jean-Luc Mélenchon i spetsen, totalt missförstod gula västarnas proteströrelse, vars främsta krav trots allt snabbt började handla om social jämlikhet och jämlikhet i skattesystemet.
– Man sa ”ni är folket, ni har rätt, era krav finns i vårt partiprogram” och trodde att de automatiskt skulle ansluta sig. Rörelsen förde en diskussion om bensinskatten, men Mélenchon gjorde ingenting för att utveckla någon typ av politiskt medvetande, för att övertyga folk om att miljöfrågan måste kopplas samman med jämlikhetsfrågan. Och det speglar en väldigt populistisk attityd, att säga ”ni har rätt, rösta på oss”, utan att försöka få rörelsen att ta ett steg längre. LFI förstod inte att vänstern inte längre har monopol på arbetarklassens sociala protester. För arbetarklassens medvetenhet är mycket fragmenterad i dag.
Anledningen till denna blinda fläck, menar Stathis Kouvelakis, är att LFI i grund och botten, och trots allt initialt tal om att det inte var ett parti utan en ”rörelse”, är en valmaskin. Deras budskap ”rösta på oss”, förklarar han, stod helt i motsats till gula västarnas totala motstånd mot politisk representation och deras mycket horisontella organiseringsformer, där direktdemokrati är en huvudingrediens.
Mélenchon var dessutom länge varit senator för franska socialistpartiet. Senatorer är inte direkt folkvalda i Frankrike. Den politiska kraft som i presidentvalet 2017 fick så mycket som 19,58 procent av rösterna, såg sitt stöd falla till 6,1 procent i Europaparlamentsvalet i år.
– Det specifika problemet för LFI tror jag är att de har en helt och hållet demagogisk retorik om demokrati. I själva verket är det en ytterst toppstyrd rörelse. Det är därför medlemmarna nu lämnar partiet en masse.
Faktum är att LFI sedan sin födelse 2016 medvetet har suddat bort klassiska vänstersymboler och referenser till arbetarrörelsen, till förmån för nationella symboler som tricoloren. Stathis Kouvelakis menar, liksom de flesta som bevakar fransk politik, att man medvetet underblåst fransk chauvinism, som en del i sin populistiska ambition. Etiketten ”populistisk” är för övrigt självvald.
Är denna medvetet valda vaghet, där man inte talar om arbetarklass utan om ”folket” enda vägen som vänstern har att gå för att mobilisera en arbetarklass som alltmer tyr sig till extremhögern och allt mindre känner igen begrepp som klasskamp? Stathis Kouvelakis tror inte det.
– Alla tillhör ”folket”, till och med banktjänstemän och storföretag. Men det finns motsatta intressen inom ”folket”. Om man som politisk kraft inte pekar ut dem så skapar man bara förvirring. Då förlorar man spelet. Vänstern måste först och främst vara konkret, inte vag. Man måste tala ett språk som folk förstår, som tar upp de behov som vanliga arbetande människor har, inte bara den högutbildade medelklassens. Att vara jordnära, nära gräsrötterna betyder inte att man måste vara vag, utan precis motsatsen! Man måste politisera folks medvetanden.
Stathis Kouvelakis konstaterar att extremhögern gjort just det, men valt fel måltavlor:
– Vi har exempelvis sett antisemitiska argument bland gula västarna: ”de judiska bankerna kontrollerar allt” och så vidare. Det har bland annat att göra med att Macron arbetade för banken Rotschild innan han blev president. Några av gula västarnas främsta talespersoner har gjort klart antisemitiska uttalande. Så slutsatsen är att man måste sätta ett namn på fienden för att skapa enighet. Men då måste säga att fienden i första hand inte bara är maktfullkomliga politiker eller bankmän, må de vara judiska eller inte, utan storkapitalet! Man måste använda en klassretorik. Det är klart att klassamhället inte ser likadant ut i dag som för 50 år sedan, men det finns fortfarande. l
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
