Det är inte i den dal som på 900 meters höjd sträcker sig från öst till väst, där medelklassen bor, som våldet märks mest. Det är uppe i los barrios, de fattiga områdena som täcker kullarna och bergen, runtom. Där dödas de flesta, ofta i krig mellan olika gäng, men lika ofta bara för att man stått i vägen. Men nere i dalen, i centrum, lever man i en ständig rädsla för att massorna däruppe på kullarna ska välla ner och ta över hela staden. Som de gjort tidigare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Caracas barrios väller nerför kullarna som tegelröda lavaströmmar med skära och gröna fläckar här och där som minnen från någon försköningskampanj. Petare, den största av de alla med sina 150 000 innevånare, reser sig som en jättelik pyramid av tegelhus som likt legobitar staplats på varandra ända upp till toppen.
Catuche är annorlunda. Catuche ligger i en ravin som skär in mot Caracas själva centrum. Just därför var det länge en av Caracas våldsammaste barrios – många malandros lockades av det strategiska läget.
– Man hörde skottlossning varenda dag. Varje vecka var det någon som dödades.
Señora Doris står på stigen som slingrar fram från den del som kallas La Quinta till den del som kallas Portillo och där det finns ett par riktiga flervåningshus som byggdes gemensamt av innevånarna innan kriget mellan de två områdena bröt ut på allvar.
– Ofta låg lokala knarkbossar bakom, det handlade om territoriell kontroll. Men lika ofta handlade det bara om att vara guapo – försvara sin värdighet när man kände sig kränkt.
– Kulmen kom 2007 när gäng från La Quinta stormade in i flervåningshusen i Portillo och sköt urskillningslöst. Det var en massaker, berättar señora Doris.
Señora Doris son var en av dem som dödades.
Alla ropade på hämnd, men när señora Doris tagit sig ur den mörka tunneln av sorg, var hon fast besluten att kämpa för att ingen annan skulle behöva genomlida samma helvete som hon.
– Jag pratade med andra mödrar både i La Quinta och i Portillo, både mödrar till offer och mödrar till förövare. Flera av dem var både ock.
”En fredszon”
Det var en svår process. Men när två kvinnliga aktivister som arbetade med jesuiterna, och som inte själva bodde i barrion, tog på sig rollen som medlare, fick processen fastare form. Kvinnorna bildade en kommission för fred som möttes varje vecka. Tanken var att så snart de anade att det började bränna till skulle de gripa in och försöka få de inblandade att prata med varandra istället för att skjuta.
– Det har gått upp och ner, berättar señora Doris. Men de senaste två åren har ingen skjutits ihjäl här i Catuche. Fredskommissionen har blivit så etablerad att när det uppstått konflikt mellan olika gäng har de sökt upp oss för att be oss medla.
Señora Doris ser stolt ut.
– Det är nästan att jag vågar säga att vi i dag är en fredszon, una zona de paz.
Rafael Uzcátegui koordinatör för Provea, Venezuelas äldsta människorättsorganisation, säger att Catuche är ett lysande undantag, ett exempel för andra.
– Annars är Caracas som en krigszon utan krig, säger han. Det väpnade våldet är ständigt närvarande.
Det råder viss polemik om dödsstatistiken. En del hävdar att Caracas i dag är världens våldsammaste stad med uppemot 120 mord per 100 000 innevånare. Mer konservativa beräkningar säger 70, några så få som 50 mord per 100 000 innevånare. Men även det är fler än i Irak, fler än i Afghanistan, fler än i Mexiko. I Europa dödas 3,5 människor per 100 000 innevånare. I Sverige är motsvarande siffra 0,2.
Provea-koordinatören Rafael Uzcátegui är sociolog, men också frihetlig anarkist och aktiv antimilitarist.
– Ett problem med våldet, säger han, är att det motsvaras av en nästan total straffrihet. Inte ens tio procent av alla brott hamnar i domstol. Ett annat problem är att myndigheternas sätt att bekämpa våldet tenderar att göra situationen ännu värre.
– Regeringen har, berättar Rafael Uzcátegui, lanserat 24 olika program för att bekämpa våldet. Inget har fungerat. Det senaste kallas OLP – Operacion Liberación del Pueblo/Operationen för folkets befrielse. Det består i att en kommandogrupp med både polis och militär intar ett område, ofta nattetid, beordrar ut alla innevånarna på gatan för att sen gå igenom hus för hus. Många kriminella har gripits under de omkring 200 operationer som OLP genomfört sen 2015. Mycket stöldgods och narkotika har beslagtagits. Men lika många oskyldiga har också gripits och det finns mängder av vittnesmål om att poliser och soldater passat på att stjäla allt av värde de kommit över, typ datorer, TV-apparater, smycken, pengar ... Till och med kläder.
Många i Caracas barrios talar om OLP som ”de där poliserna som kommer för att döda”. Och att polis och brottslighet går hand i hand uppfattar många venezulaner som en självklarhet.
Men även polisen är offer. Under det första halvåret i år har omkring 150 poliser dödats. Syftet har nästan alltid varit att stjäla deras tjänstevapen.
– Det finns, berättar Rafael Uzcátegui, omkring två miljoner illegala vapen i Venezuela, de flesta av dem i Caracas.
– Med andra ord, säger han stillsamt, finns det skäl att vara försiktig.
Hot och våld
När jag dagen därpå åker för att träffa jesuitprästen Pedro Trigo, som efter dussintals år av social och religiös aktivism skrivit flera böcker om livet i Caracas barrios, bär jag med mig Rafael Uzcáteguis varningsord, men också optimismen från señora Doris i Catuche.
Pedro Trigo kommer släntrandes. I sitt vita bockskägg med mönstrad rund prästkrage ser han yngre ut än de 80 han snart ska fylla.
Klockan är tio på morgonen och just som padre Pedro har låst upp ytterdörren svänger en röd MC upp på trottoaren.
– Ursäkta, kan ni säga hur vi ska köra för att komma till hospital Vargas? frågar föraren.
Padre Pedro går fram till dem och börjar förklara.
Både föraren och passageraren har svarta hjälmar med en liten skärm.
När jag märker att ingen av dem tittar på padre Pedro, utan istället på mig, inser jag, aningen desperat, att något är fel. Och när föraren plötsligt stänger av MC:ns motor och både han och passageraren kliver av och samtidigt öppnar sina bananer och visar pistolerna, så tar jag ett för mig själv överraskande smidigt jättehopp bakåt, in genom dörren som padre Pedro nyss har låst upp och stänger snabbt igen den igen.
Padre Pedro, som är kvar därutanför, håller lugnt upp armarna och ser nästan ut att le bakom sitt vita skägg.
– Ringen, jag vill ha ringen, ropar föraren och stirrar ursinnigt på mig genom dörrens glasruta. Han håller pistolen mot bröstet för att jag ska se den, men siktar inte.
Livet är värt mer än en vigselring tänker jag. Men istället för att ta av mig ringen sticker jag, av någon obegriplig anledning, ner handen i ryggsäcken för att ta fram bandspelaren. Innan jag fått upp den vänder sig de två potentiella rånarna om, äntrar MC:n och drar iväg.
Padre Pedro vinkar nästan vänligt efter dem.
Efteråt skrockar han åt mitt dåliga samvete för att ha flytt in i huset och lämnat honom ensam kvar på gatan.
– Du gjorde rätt, säger han.
– Jag är van att bli hotad. Och vill de döda mig så får de väl göra det.
Señora Doris i Catuche hade sagt samma sak.
– Men, hade hon lagt till, jag tror inte att någon vill. Det är inte viljan som får folk att döda. Det är något annat. Och jag tror att det är det vi har kommit åt med vår fredskommission och som gjort att Catuche i dag är en zona de paz.
På vägen hem från mötet med padre Pedro Trigo har jag fönstren uppvevade och dörrarna låsta. Vid ett trafikljus står två slängiga tonårskillar. En av dem håller upp fingret som en pistol och låtsasskjuter mot mig. När jag instinktivt hukar med huvudet viker sig båda av skratt.
Den 27 februari 1989 vällde tusentals människor ner från kullarna runt om Caracas. De sprang över motorvägarna som utgör en slags gräns mellan barrios och downtown. Byggde barrikader, tog över hela centrum. En våg av butiksplundringar satte igång. Kaoset pågick i över en vecka.
Den sittande presidenten Carlos Andrés Pérez kallade in militär som öppnade eld mot folkmassorna. Officiellt dödades 276 människor. Men undersökningar som genomfört senare av flera olika organisationer hävdar att det var över 3 000 människor som dödades. Det hela kallades för el caracazo. El caracazo blev den utlösande faktorn för den konspiration som Hugo Chávez redan arbetade med och som ledde till det misslyckade kuppförsöket 1992, då han tvingades ge upp, men då han blev känd för venezulanerna och då det som senare kom att kallas ”den bolivarianska revolutionen” tog sin början. För den sittande regeringen under Nicolás Maduro firas både el caracazo och Hugo Chávez kuppförsök som en slags helgdagar.
Caracas tillhör inte Latinamerikas stora städer. Den har bara omkring tre miljoner människor. Men drygt hälften av dem bor i barrios både på kullarna och nere i dalen. Människorättsorganisationer beräknar att det finns 18 000 kriminella gäng i Caracas, de allra flesta i los barrios. Där, i los barrios, finns också över en miljon illegala vapen. Det finns till och med vapen som hyrs ut per timme.
