Jag för ett samtal med Strotsev medan han är i Sverige för att uppvakta kulturminister Amanda Lind och för att läsa dikter på Uppsala Internationella litteraturfestival, träffa Författarförbundet och Svenska PEN.

– Kulturministern frågade mig vilken belarusisk poet som jag tyckte hon skulle läsa. Först visste jag inte vad jag skulle säga men sedan tänkte jag länge och rekommenderade min kollega Hanna Komar. Tänk att ni har en kulturminister som läser poesi.

Protesten tar andra vägar

Strotsev förklarar att revolutionen befinner sig i backträning. Att det är hårt motlut och att regimen gör sitt bästa för att hindra alla folkliga protester.

Veckan efter det att jag träffade Strotsev arresterades 500 människor på öppen gata i Minsk. Men det betyder inte att regimen segrat utan att protesten tar sig andra vägar. Just nu går det inte att demonstrera på gatorna för regimen ringar in protester och fyller fängelserna.

Det är nu som solidariteten behövs.

– Revolutionen i Belarus är inte slut, den har bara kommit in i ett annat skede. Det handlar inte om ett politiskt spel på hög internationell nivå utan att någonting har hänt inne i huvudet på människor som fått dem att se sig själva och landet de bor i med nya ögon. Det är obehagligt och jobbigt i Belarus. Det har det varit hela tiden, ända sedan protesterna började förra sommaren. På många sätt fruktansvärt. Det som sker kallar jag för en etiskt kulturell kamp där konsten så att säga överflyglat oppositionspolitiker som hamnat på efterkälken. Människor har tröttnat på det traditionella politiska spelet.

Hur ska rörelsen definieras?

– En etisk konstnärlig rörelse som lyckats med att kommunicera en känsla, en stämning utan ord och besjälat en tidsanda. En slags kollektiv intelligens. Det är något som regimen i Belarus aldrig räknat med.

Nyrenoverade fängelser

Efter valet i somras hade regimen ställt in sig på våldsamma massdemonstrationer i Minsk. Militärer var inkallade från landsbygden, fängelserna var nyrenoverade med extra rum och nya möbler. Handbojor, drönare, batonger, tårgas och vattenkanoner packades upp ur sina lådor. Det fanns en hel armada av bussar som hade hyrts in för detta ändamål. Men våldet från demonstranterna uteblev. Däremot inte från polisen:

– Kravallpoliser och extrainkallade vältränade killar kastade sig över demonstranterna. Människor dödades. Men det blev ingen stenkastning, molotovcocktails eller barrikader. Istället blev svaret symboler, skönhet, musik och teater. Det föddes som en manifestering av en kollektiv intelligens. En insikt om att det inte går att slå en våldsam regim med våld eftersom den våldsamma regimens enda språk ytterst är våldet. Ett annat språk behövs.

Vi talar om en djupt rotad machokultur.

– Belarus, Ukraina, Ryssland och omgivande länder dräller av män som, oavsett om de är militärer eller inte, går omkring i militärkläder. Hela denna gorillamentalitet av vodka, Kalasjnikov, isbad, muskler, tatueringar, adrenalin och offermystik som är en rest av Sovjets militära fetischism fick träda tillbaka. På gatorna i Minsk vecklade ett helt nytt samhälle ut sig. Det var över huvud taget inte organiserat. Det fanns inga agitatorer eller strateger som planerade vad som skulle hända utan istället började saker ske av sig själva, av sin egen inre logik. Människor sade med motstånd och skönhet nej till våldet. Det var några avgörande dagar i
augusti då allt hände.

Kvinnor framför stormtrupper

Kvinnorna ställde sig framför stormtrupperna med sång och blommor. De stod upp mot våldet genom en estetisk handling – det vackra mot batongerna. En sorts konst, konstaterar Dmitrij Strotsev.

– Under de första veckorna i augusti fattade hundratusentals människor individuella beslut och gick ut på gatorna. Det var konsten som sådan som kompenserade bristen på politiskt ledarskap.

Folklore sprang fram ur en situation. Det vecklades ut enorma vit-röd-vita flaggor som kom fram som från ingen­stans. Flaggornas roll blev så att säga att koreografera demonstrationerna. Det var första gången som den vit-röd-vita flaggan blev en samlande symbol i hela landet. Väldigt snabbt började flaggan omtolkas i nya versioner, den blev som en melodi där människorna lade till nya toner och ord. Varje kvarter skapade sin egen lokala flagga utifrån den vit-röd-vita flaggan. Det som följer är en växelverkan mellan handlingar och symboler som i sin tur skapar en helt ny mening. Den nya meningen är ett civilt samhälle som träder fram i en motståndshandling mot maktens gorillor. Det skapas en situation av dubbelmakt där det civila samhället föder fram alternativ till den officiella, av våld kontrollerade statsapparaten.

– I spetsen för motrörelsen som jag kallar för etisk och moralisk och estetisk gick kvinnorna. De ställde sig framför kravallpolis och militär vilket blev en avgörande vändpunkt för att stoppa det polisiära övervåldet. Sedan utvecklas under hösten ett skeende som innebär att varje söndags­demonstration blir större och större. Det är hundratatusentals människor ute på gatorna varje söndag.

Den innersta kärnan skakar

Del efter del av det belarusiska samhället demonstrerar – det är babusjkorna, alltså farmödrar, mormödrar och pensionärer en dag, studenter och gymnasister en annan, det blir stora strejker. I Minsk strejkar traktorarbetarna.

– Den belarusiska statsapparatens innersta kärna skakar: militärer och poliser hoppar av, lämnar tillbaka sina batonger och uniformer och ansluter sig till rörelsen. Det är scener som klippta ur filmer som Sergej Eisensteins ”Röd oktober”, ur ”Slaget om Alger” eller ur berömda filmer om den mexikanska revolutionen, men det saknas hela tiden en komponent: det revolutionära våldet. Rörelsen förblir fredlig.

Staten vacklade för några veckor: diplomater och statstjänstemän hoppade av. För ett ögonblick såg det ut som om regimen skulle falla.

– Revolutionen är en flodvåg som lyckas med att både veckla in sig i samhällets minsta porer som sitter i människors medvetande och med raska streck rita om kartor, färdvägar och kompasser. Det är som om trycket måste ta vägen någonstans. Nu talar människor som aldrig talat med varandra i husen och kvarteren. Revolutionen flyttar från de stora avenyerna in på gårdarna och blir en folkfest av dans, grillning och gemenskap. Det är också för att innergårdarna blir nya färdvägar eftersom våldet och stormtrupperna härskar över gator och torg.

Revolutionsrörelsen lär sig att hitta bakvägar och gena över kvarterens innergårdar, berättar Dmitrij Strotsev. Regimen svarar med ännu mera våld, arresteringar och misshandel men också med drönare, telefonavlyssning och genom att stänga av internet på helgerna.

Det är fortfarande en kontrollerad revolution: människor går till jobbet under veckorna och protesterar på söndagar.

Bara för några månader sedan lyckades 300 människor från ett 40-tal kvarter att samlas i en skog i utkanten av Minsk. De sjöng och dansade. Trots att det låg en polisstation tio minuter därifrån kom inga stormtrupper, vilket betyder att det inte fanns några tjallare bland de som samlades.

– Det är ungefär där vi är nu. Allt har ett pris och priset för att delta i protesterna kan vara fängelsestraff, att bli av med jobbet, få hela sin ekonomi krossad eller i vissa fall grov misshandel. Eller död. De som drabbas hårdast av våldet är de som av statens beväpnade män uppfattas som svikare: poliser och militärer som hoppar av misshandlas och straffas extra hårt. Fängelserna fylls, många som deltagit i protesterna får fängelsestraff.

Sattes i en cell

Dmitrij Strotsev fick själv för en tid sedan ett kort fängelsestraff.

– Att sitta inne var nytt för mig. Tretton dagar i en cell tillsammans med andra fångar med en lampa i taket som aldrig släcks och en hink att utföra sina behov i. Varför jag fick tretton dagar och inte femton som annars är vanligt är det ingen som vet. Jag säger som fångvaktarna i fängelset: det är ingen idé att fråga varför, det finns ingen logik.

Språkfrågan är en del av revolutionen: att kunna tala belarusiska blir allt viktigare. Men ryska är det språk som de flesta talar i Belarus. På 1990-talet avvisade folket en för tidig övergång till det belarusiska språket som officiellt språk. Idag går revolutionen fram på ett annat sätt.

– Jag tror det är viktigt att betona flerspråkigheten. Belarus har ju alltid varit ett land med olika språk och religioner. Under en kort period av självständighet för hundra år sedan hade landet fyra officiella språk: belarusiska, ryska, jiddisch och polska. I ett framtida Belarus måste det finnas plats för många språk. Varför skulle inte människor kunna komma hit och börja prata jiddisch igen? Det gör de ju i New York.

Konst av gräsrötter

Just nu håller regimen på att köra hela sin IT-industri i sank, den industri som tidigare förändrat samhället. Under intervjun med Dmitrij Strotsev berättar han att hans föräldrar flyttade till Belarus i början av 1960-talet med löfte om att de skulle få en lägenhet. Belarus gjordes till teknologisk spjutspetsnation i den sovjetiska planekonomin.

– Mina föräldrar var ingenjörer och IT-forskare som var med om att utveckla och sedan tillverka de första sovjetiska datorerna på 1960-talet.

Att IT-branschen är så stark i Belarus har alltså en bakgrund. Men nu lämnar IT-branschen Belarus och det innebär att regimen isoleras ännu mer och pengarna och jobben går någon annanstans.

– Jag hoppas att revolutionen i Belarus kan bli en del av ett europeiskt samtal mellan människor och inte reduceras till ett politiskt spel yrkespolitiker emellan. Själva kärnan i det som har hänt i Belarus måste kommuniceras vidare till andra länder. Just nu planeras en stor utställning i Kiev om det som sker på gårdarna i Minsk. Jag hoppas att den inte blir kidnappad av duktiga professionella konstnärer utan lyckas förmedla den konst som skapas av gräsrötterna.

Samtalet avslutas med en kort dikt. Strotsev är främst en språkmänniska och inte en politiker. Under hela revolutionen har dikterna strömmat ur honom. Här är en, som Dmitri Plax tolkat till svenska:

Tolstoj lär ha sagt

att bin är övertygade om att de samlar honung

men i själva verket pollinerar de trädgården

belarusierna tror säger Kristus

att de samlar sitt land

men i själva verket helar de världen

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.