”Scenerna som Spanien beskådade i dag, under den nya koalitionsregeringens installationsceremoni, luktar som en ny epok. Att något luktar nytt betyder självfallet inte att det slutligen blir det. Misslyckandet kommer alltid att vara en möjlighet (…) men att något luktar nytt innebär, icke desto mindre, ett gynnsamt klimat för uppkomsten av något nytt”. Så sammanfattade den unge kommentatorn Gerardo Tecé, för magasinet Contexto, stämningen som rådde måndagen den 13 januari i Moncloa-palatset i Madrid, när det Spanska socialistiska arbetarpartiets (PSOE) generalsekreterare tillträdde som regeringschef.
Pedro Sanchez nya regering bjöd på många nyheter. Med sina elva kvinnliga och elva manliga ministrar kommer han att leda landets första koalitionsregering sedan slutet på Franco-diktaturen och för första gången sedan 1930-talet kommer partier från olika vänsterströmmingar att ingå i en spansk regering. Det handlar även om den första regeringen – sedan det där ödesdigra årtiondet som så starkt präglades av inbördeskriget och utmynnade i en mycket lång diktatur – med kommunistiska ministrar.
Kommunister i regeringen
Det var inte den stilige och elegante Pedro Sanchez som stal uppmärksamheten den där måndagen, utan den gänglige och långhårige Pablo Iglesias, den 41-årige statsvetaren som leder Unidas Podemos (UP) – alliansen mellan det unga och vänsteralternativa partiet Podemos – som föddes ur Indignados-protesterna i början av förra decenniet – och den äldre politiska grupperingen Izquierda Unida (Enade vänstern, IU), en front som domineras av Spaniens kommunistiska parti. I den nya regeringen innehar UP en minoritet av ministerposterna: en av fyra vice premiärministerposter – varav en (den som ansvarar för sociala rättigheter) gått till Pablo Iglesias själv – och fyra av 18 ministerposter. Men Unidas Podemos företrädare tror trots det att de kommer att kunna fungera som en hävstång för att driva Spanien i en ny riktning, nu när landets politiska och geografiska arkitektur skakas i grunden.
Vänstern skrämd till enighet
Den nya koalitionsregeringen i Spanien är inte precis sprungen ur kärlek och samförstånd, utan snarare ur skräcken inför extremhögerns framfart. Denna ultrahöger har framförallt samlat sig kring Vox, ett mycket ungt parti som på bara några år har urholkat de traditionella spanska högerkrafterna. Särskilt Partido Popular (PP) – som suttit i många regeringar sedan partiet bildades i slutet av 1970-talet och som fram till för ett par år sedan lyckats samla allt från de liberala till de mest konservativa högerväljarna bakom sig, och det yngre högerpartiet Ciudadanos (”Medborgare”), som haft som ambition att utgöra den liberala högern och framställt sig som ett mittenparti.
Faktum är att Vox främsta företrädare ursprungligen kommer från PP och i senaste parlamentsvalet i november växte partiet så drastiskt att det nästan utraderade Ciudadanos. Tack vare sina 52 mandat i deputeradekammaren är Vox i dag landets tredje största parti, efter PSOE, som har 120 mandat, och PP, som har 89. Det högerextrema partiet har långt fler mandat än vänsteralliansen Unidas Podemos, som bara fick 35 mandat i valet.
Enligt den spanska pressen ska Pablo Iglesias ha sagt till Pedro Sanchez efter valet att antingen allierar vi oss nu eller så kör extremhögern över oss. Socialisten Sanchez gick då med på att bilda en koalition som han fram tills dess hade gjort allt för att undvika. Istället hoppats på att kunna nå en överenskommelse med PP och/eller Ciudadanos om att släppa fram en socialistisk minoritetsregering. Påtryckningar för att en sådan pakt skulle bli till utövades öppet av såväl den spanska arbetsgivarorganisationen (CEOE) som katolska kyrkans högsta företrädare i landet. Europeiska kommissionens kommentarer gick i samma riktning.
Den katalanska frågan
Men PSOE kunde bara inte. Vox spektakulära framgångar hade drivit såväl PP som Ciudadanos mot den yttersta högerkanten. Framförallt i ett hänseende som blivit centralt i den spanska politiken, nämligen statens förhållningssätt till landets autonoma regioner. Det handlar i grund och botten om relationen till Baskien och på senaste tiden särskilt till Katalonien, en av landets rikaste regioner, där självständighetsrörelsen de senaste åren vunnit mark såväl kulturellt som politiskt, i takt med Madrids nonchalans och allt hårdare repression.
Med den spanska flaggan i högsta hugg och inspirerade av valspråket ”Ett, stort och fritt (Spanien)” som frankismen använt i 40 år för att försvara ”Spaniens enighet”, har Vox, PP och Ciudadanos gått samman, på gatorna och i parlamentet, för att ta sig an ”den katalanska frågan”. Och detta har de gjort uteslutande genom lagföring och repression. Alliansen mellan de tre högerpartierna mynnade ut i politiska pakter och koalitioner i de regionala parlamenten i exempelvis Madrid, Andalusien, Murcia, Kastilien och León.
– I Spanien skedde inte samma sak som i andra länder i EU, där högerns traditionella partier stängt ute extremhögern. Här präglar frankismen fortfarande den politiska kulturen inom den samlade högern. Skrapar man lite på Partido Populars moderniseringsfernissa så hittar man snart frankismens DNA där. Detta gör att den spanska högern har en besynnerlig plats jämfört med sina systerpartier i Europa. Den spanska högern är på samma gång nyliberal, monarkistisk, djupt socialt konservativ, patriarkal och repressiv, påpekade nyligen statsvetaren Juan Carlos Monedero, en av Podemos grundare, i sin talkshow ”En la Frontera”.
Att PP och Ciudadanos gick allt närmare Vox gjorde att socialisternas möjligheter att ingå någon typ av blocköverskridande överenskommelse blev försvinnande små, påpekade Enric Juliana, vice chefredaktör för den Barcelona-baserade tidningen La Vanguardia, i en tv-sänd diskussion.
– För att kunna bilda en regering såg de sig tvungna att förhandla med partier till vänster och med partier med en nationalistisk agenda eller en självständighetsagenda. De hade inget annat alternativ, förklarade Enric Juliana, om tillhör den spanska pressens vassaste analytiker.
Bland ”bolsjeviker” och ”terrorister”
Det “frankistiska DNA:t” visade sig i aggressiviteten som präglade inläggen från högerns parlamentariker i debatten som föregick Pedro Sanchez utnämning. Gång på gång beskyllde Pablo Casado, Partido Populars nye ledare, Santiago Abascal, alfahannen som leder Vox, och Ines Arrimadas, Ciudadanos nya språkrör, Sanchez för att förhandla med ”bolsjeviker”, separatister och ”terrorister”, medan de kryddade sina tal om Spaniens ”odelbara” enhet med lovord till monarkin.
Under dagarna strax före Pedro Sanchez utnämning blev påtryckningarna och hoten allt starkare mot parlamentsledamöter från mindre regionala partier som uttryckt sitt stöd för en PSOE-UP-koalition. Parlamentsledamoten Tomas Guitarte, ledare för det lilla partiet Teruel Existe, som slutit en överenskommelse med socialisterna i utbyte mot återbefolkningsåtgärder i hans övergivna och bortglömda provins, Teruel, i östra Spanien, fick utstå mordhot för att ha ”förrått Spanien” och ”lämnat det i händerna på separatisterna”. ”Blir det nödvändigt att arkebusera dig så kommer vi att göra det”, twittrade en Vox-aktivist till honom.
Innan den första regeringsomröstningen i parlamentet, söndagen den 5 januari (som inte gick igenom, Pedro Sanchez regering godkändes av parlamentet först den 7 januari) uppmanade den spanska biskopskonferensen alla katoliker att ”be för Spanien”. Från arbetsgivarorganisationens håll hördes varningsröster och flera storföretagare lät hälsa att de skulle lämna landet om Pablo Iglesias fick en ministerpost. En pensionerad general, som numera har kopplingar till Vox, uppmanade den spanska armén till handling. Och Hermann Tertsch, en av Vox europaparlamentariker, skrev i en tweet att villkoren i Spanien verkade vara uppfyllda för en militär intervention mot ”en uppenbar kupp-process som syftar till att spränga Spanien som nation i bitar”.
Högerns stragegier
Dagens Spanien är mycket olikt 30-talets. Landet är förankrat i EU, vilket gör ett kuppförsök föga troligt, kommenterade Julio Anguita, Enade vänsterns historiske ledare, i en intervju:
– Men stämningen är liknande. Högerns inbördeskrigsretorik speglar en höger som har gått tillbaka till sina förfäder, sade han till tidningen Diario de Cordoba (10 januari).
Enric Juliana tror, å sin sida, att de tre högerpartierna kommer att fortsätta på detta spår och angripa vänsteralliansen ”via land, hav och luft”. ”Bråk i kongressen, trick och knep i domstolarna och demonstrationer på gatorna: allt går an mot det som de betraktar som en ’illegitim regering’”, skrev han i La Vanguardia den 6 januari.
Däri instämmer den portugisiske kändissociologen Boaventura de Sousa Santos. Han menar att aggressiviteten med vilken extremhögern och den traditionella högern försökt förhindra vänsterkoalitionen saknar motstycke i Europa, ”men kan peka på den väg som den europeiska nyfascismen ämnar slå in på” för att motsätta sig ”vilken vänsterregering som helst, hur återhållsam den än är”. I en analysartikel som publicerades i flera internationella medier vidhöll han också att denna strategi går ut på att demonisera regeringens politik i medierna, med hjälp av falska nyheter – om så vore nödvändigt – på att framställa reformer som ”förebud om apokalypsen” och på att ”utnyttja minsta missnöje för att provocera fram repression” och därmed ’värma upp’ gatorna”. Boaventura De Sousa Santos tror också att den spanska högern kommer att försöka utnyttja de konservativa elementen i domstolsväsendet för att initiera ett juridiskt krig (”lawfare”) mot den nya regeringens politik.
Enade framför fienden
För många som hoppfullt välkomnat Pedro Sanchez nya regering kan den trehövdade högerns kompromisslösa hållning i själva verket ha en fördel: den stärker den allians som gjorts till vänster. En allians som inte var lätt att bygga och som i många hänseenden fortfarande hänger löst.
– Högerns stridslystna attityd kommer att bredda majoritetsstödet bakom den nya regeringen, påpekade parlamentsledamoten Joan Baldovi för nättidningen Publico.es. Han representerar det regionalistiska partiet Compromis från Valencia och gav regeringen Sanchez sitt stöd.
Pablo Iglesias ”block”-vision
Mycket fick han kämpa, Pablo Iglesias, för att ta sig dit han är i dag. Hans parti föddes för nästan exakt sex år sedan med ambitionen att regera landet. Men snart förstod Iglesias att Podemos på kort sikt inte skulle överstiga PSOE i röster och skulle tvingas att samarbeta med socialisterna för att kunna genomföra reformer. Sedan dess har han på alla sätt försökt att förhandla fram en koalition med PSOE där Podemos ingår.
Inspirerad av den italienske kommunisten Antonio Gramscis texter, menar den före detta statsvetarlektorn Pablo Iglesias att Spanien behöver ett nytt ”historiskt block” där Unidas Podemos, de folkrörelser som deltog i Indignados-protesterna och ett vänstervridet PSOE ingår. Det blocket bör enligt Iglesias också inkludera det katalanska självständighetspartiet ECR (Katalanska republikanska vänstern) och det baskiska Bildu, samt, andra regionalistiska partier, som däremot inte kräver regional självständighet. Bland dessa sista finns det galiciska vänsterpartiet BNG och det baskiska mittenpartiet PNV. Pablo Iglesias förutsätter faktiskt att det går att etablera ett varaktigt samarbete med självständighetspartier som ERC och Bildu –med vilka Podemos delar feministiska, ekologiska och socialistiska rättviseprinciper – utan att dessa gör avkall på sina anspråk om självständighet för Katalonien och Baskien. Detta så länge som Spanien omdefinierar sig som en ”mångnationell” och federal stat. Pablo Iglesias tror också att Socialistpartiet kommer att se sig tvunget att acceptera att det inte kommer att vara möjligt att regera utan att göra eftergifter åt självständighetspartierna. Faktum är att den parlamentariska mandatfördelningen talar sitt tydliga språk. Pedro Sanchez hade inte kunnat bilda regering om det inte vore för rösterna från Unidas Podemos, baskiska PNV, valencianska Compromis, galiciska BNG och andra småpartier. Det var tack vare dessa som PSOE lyckades skrapa ihop de 167 nödvändiga rösterna för att bilda regering. Men Sanchez har också ERC och Bildu att tacka. Då de lade ner sina röster och släppte fram hans regering. Men för närvarande går varken Bildu eller ERC med på Iglesias vision om en bred allians.
Villkorat stöd
Enligt ERC:s talesperson Gabriel Rufian och Bildus parlamentsledamot Mertxe Aizpurua är partierna beredda att samarbeta med regeringen för att förbättra arbetarnas levnadsvillkor ”i hela den spanska staten, oavsett plats”, men i utbyte vill de att man på kort sikt etablerar seriösa förhandlingar angående konflikten i Katalonien. Pedro Sanchez har redan accepterat att upprätta diskussioner med den katalanska regeringen, som ska mynna ut i en plan för att lösa krisen, och som bör godkännas av den katalanska väljarkåren.
Den nytillträdde premiärministern kämpar även med att få rättsväsendet, vars företrädare i stor utsträckning utsetts av tidigare konservativa regeringar, att bromsa den konflikt som gjort att åtta katalanska politiker fortfarande sitter fängslade, dömda för ”uppvigling”, efter att ha organiserat en folkomröstning om Kataloniens självständighet, som den spanska staten ansett som illegal. En europeisk domstol beordrade frigivningen av en av dem, Oriol Junqueras, ERC:s partiledare, då han valts till europaparlamentariker. Men den spanska högsta domstolen höll fast vid sin dom.
Såväl Bildu som ERC har redan gjort klart att de inte litar på Socialistpartiet. Och ERC har hotat med att fälla regeringen, genom att rösta emot Sanchez budget, om socialisterna backar från sitt löfte om att förhandla fram en politisk lösning på den katalanska krisen. Detta borde inte ses som ett tomt hot. För det var precis vad de gjorde 2019.
Unidas Podemos nya krav
Men Unidas Podemos litar heller inte på Socialistpartiet. I en intervju i veckotidningen Brecha i oktober beskrev Juan Carlos Monedero, Pablo Iglesias främsta rådgivare, Socialistpartiet som ett parti med två själar. Den ena är folklig och drar åt vänster och den andra drar åt höger och vilar på tidigare partiledares axlar, menade Monedero. Exempelvis på före detta premiärminister Felipe Gonzalez. Och den är den andra själen, vidhöll Podemos medgrundare, som försöker göra upp med arbetsgivarna, bankerna och EU.
UP har själv fått uppleva Socialistpartiets brutna löften. Det var Pablo Iglesias som gjorde det möjligt för Pedro Sanchez att bilda sin interimsregering 2018. Då åtog sig Podemos-ledaren uppgiften att förhandla med självständighetspartierna för att få ihop det nödvändiga antalet röster i parlamentet för att driva igenom det misstroendevotum som fällde Mariano Rajoys konservativa regering. I utbyte krävde Podemos inte att ingå i Pedro Sanchez regering, utan nöjde sig med att be socialisterna genomföra tre överenskomna reformer: att avskaffa såväl den liberal arbetsmarknadsreform som Partido Popular antagit, som den så kallade ”munkavellagen”, som ger fängelsestraff åt personer som ”förolämpar monarkin” (en lag som bland annat lett till att artister hamnat i fängelse för sina anti-monarkiska låttexter). Podemos krävde också att skatterna för de rikaste skulle höjas. Socialistpartiet infriande inte något av löftena.
– Det var vårt sätt att försöka få till en regering på portugisiskt vis och vi drog slutsatsen att det inte gav resultat, säger han till ETC.
Han syftar på hur Kommunistpartiet och Vänsterblocket i Portugal drivit Antonio Costas socialdemokratiska regering åt vänster genom att ställa krav på reformer i utbyte mot sitt parlamentariska stöd, men samtidigt inte ingå i en koalition.
– Vi litar inte på PSOE och det är därför som vi kräver att ingå i regeringen, för att kunna kontrollera den, förklarar Monedero.
När ERC drog in sitt stöd för Pedro Sanchez interimsregering i januari förra året, började han leta efter stöd högerut. Eftersom han inte fick det, vände Socialistpartiet sig i stället till Unidas Podemos efter valet i april. Men Pedro Sanchez sa blankt nej till att låta Pablo Iglesias ingå i sin regering och erbjöd sin samarbetspartner i stället endast några föga betydelsefulla ministerposter. UP vägrade att samarbeta under de villkoren och därför tvingades Sanchez att kalla till nyval. Det som hölls i november och som slutligen ledde till det nuvarande konvenansäktenskapet.
Socialisten Sanchez utmaning
Den nya koalitionsregeringen innebär att Pedro Sanchez nu står inför utmaningen att gå såväl UP som högerfalangen i sitt eget parti tillmötes. Samma högerfalang som tvingade honom bort från partiledarposten 2016.
I ett inlägg i sin blogg den 11 januari kommenterade Juan Carlos Mondero dessa spänningar: ”Sanchez känner till den nya regeringens potential – som gör den till Europas mest avancerade socialdemokratiska regering – men även riskerna med den. Dessa börjar i hans eget parti. Därför utsåg han en teknokrat (Arancha Gonzalez) från WHO, ett av nyliberalismens främsta organ, till utrikesminister, och ännu en teknokrat (Jose Luis Escriva), som föreslagit nyliberal socialpolitik, till socialminister.”
Från ”outsiders” till pragmatiker
Samtidigt är Pablo Iglesias medveten om Unidas Podemos begränsade handlingsutrymme. Unidas Podemos fick bara hälften av antalet röster som PSOE fick i valet, 3,5 gånger färre parlamentariker och 4,4 gånger färre ministrar i regeringen. Iglesias är även medveten om att handlingsutrymmet ytterligare begränsas av EU, precis som det gjorde för Alexis Tsipras i Grekland.
– UP lärde från Grekland, men dessutom är inte Spanien Grekland: Det är eurozonens fjärde största ekonomi, medan den grekiska ligger på 15:e plats, påpekade han i en intervju i den spanska tidningen El Diario den 7 januari.
– Att göra politik innebär i varje fall att acceptera att man måste arbeta utifrån rådande maktförhållanden. Under de första åren med Podemos kanske vi var alltför naiva när det kom till att förstå det. Den allmänna stämningen handlade om att utmana allt, den politiska klassen och den ekonomiska eliten, och den fick oss att tänka att det var nödvändigt att börja om helt på nytt. Sedan upptäckte vi att i saker kommer och går och att reaktioner uppstår. Och paradoxalt nog kom vi fram till slutsatsen att flera delar av den spanska konstitutionen, framförallt de som Kommunistpartiet lyckades få med för 40 år sedan, just nu när extremhögern är på topp, kan fungera som ett säkerhetsbälte och nästan som en regeringsförklaring för en vänsterregering, kommenterade Pablo Iglesias i samma intervju.
Han syftade särskilt på de grundlagsparagrafer som slår fast medborgarnas sociala rättigheter.
Podemos-ledaren hävdar att alliansen Unidas Podemos redan har lyckats vrida PSOE några grader åt vänster. För i det reformpaketet som regeringen lagt fram hittar man exempelvis UP:s krav om skattehöjningar för storföretagen och de rikaste, ett stopp för privatiseringar, avskaffandet av PP:s arbetsmarknadsreform och av ”munkavellagen”, samt höjningar av pensionerna och minimilönen. UP lyckades även få Socialistpartiet att gå med på att överge en ersättningsmekanism som Nadia Calviño, vice premiärminister med ansvar för ekonomiska frågor, hade lovat EU att införa. Den innebär att avgångsvederlag ersätts med en personlig fond som varje arbetare sparar ihop till. Podemos kritiserade förslaget för att det, enligt partiet, i praktiken innebär att arbetaren betalar sin egen uppsägning.
Hoppas på folkrörelsernas stöd
Som vice premiärminister ansvarar Pablo Iglesias, förutom för de sociala rättigheterna, även för Spaniens bidrag till FN:s mål för hållbar utveckling 2030. Iglesias sade i intervjun till El Diario att han hoppas kunna driva på medvetandet både nationellt och internationellt om att ”man inte kan bekämpa klimatförändringarna, fattigdomen och ojämlikheterna utan att påverka den finansiella och ekonomiska makten”. Att kunna driva igenom dessa mål, påpekade Unidas Podemos ledare, kräver att man har folkrörelserna med sig på gatorna.
– Det är därifrån vi kommer, men i dag står vi på andra sidan. Även om det nu finns en spänning i relationen till dem, är de vårt existensberättigande, de är anledningen till att vi sitter i regeringen, sade Pablo Iglesias. Däri får han medhåll från sin rådgivare Monedero som säger till ETC att ”utan press nerifrån är det mycket troligt att inget fungerar”.
Sociologen Boaventura de Sousa Santos slog å sin sida fast att ”självklart kommer vi inte att se en revolution i Spanien, men det som händer i Spanien kommer att bli strategiskt viktigt för hela vänstern”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
