Under årets första nio månader dog 2 563 civila och ytterligare 5 676 skadades, enligt den nya rapporten från FN-organet Unama. Rapporten visar också att förlusterna av civila mellan den 1 juli och den 30 september i år är de högsta som uppmätts sedan mätningarna började 2009, totalt 1 174 döda och 3 139 skadade.
Jämfört med samma period 2018 ökade antalet verifierade dödsfall och skadade med 42 procent. Av de som omkom var 261 kvinnor och 631 barn.
Detta mot en bakgrund där situationen i Afghanistan har förvärrats varje år sedan 2005, enligt konfliktdatabasen vid Uppsala universitet, UCDP. Sedan 2013 har ökningen varit kraftig och förra året var Afghanistan det land där flest dog till följd av väpnade konflikter, över 26 000 människor. Under det första halvåret av 2019 har 14 000 personer omkommit till följd av konflikterna.
Trots att rapporterna från FN:s organ pekar på ett akut hot mot befolkningen i Afghanistan och UNHCR gjort bedömningen att Kabul inte är ett rimligt internflyktsalternativ, gör Migrationsverket bedömningen att utvisningarna kan fortsätta. Enligt Migrationsverkets senaste rättsliga kommentar från oktober i år framgår att myndigheten inte anser att konflikteskaleringen under sommaren i nuläget ger anledning att ändra nuvarande rättslig styrning gällande Afghanistan.
Skadar sig själv
Fatemeh praktiserar i nuläget inom hemtjänsten och drömmer om att studera vidare på universitet för att utbilda sig till barnmorska. Men hängande över sig har Fatemeh ett beslut om att hon ska utvisas till Afghanistan, ett land där hon aldrig har varit, och där den väpnade konfliktens konsekvenser för civila förvärras. Med ett avslutat asylärende med avslag på ansökan om uppehållstillstånd och beslut om utvisning finns ingen möjlighet för henne att varken arbeta eller studera.
– Jag vill jobba med människor och hjälpa andra. Jag vill ha ett bra liv, men jag får inte. Utan personnummer kan jag inte ens söka.
Innan Fatemeh och hennes familj kom till Sverige för fyra år sedan levde de som papperslösa i Iran. Där fick de inte gå i skolan, hade ingen legitimation och stannade nästan alltid hemma. De enda de besökte var Fatemehs mormor eller hennes mammas systrar.
En dag fick de höra att Fatemehs mammas kusin kommit från Afghanistan för att hitta dem. Bakgrunden var en lång konflikt i släkten om mark som de ärvt av Fatemehs morfar.
– Kusinen säger att vi inte äger någonting eftersom vi är kvinnor. Han kom för att leta efter oss men vi flydde innan de hittade oss. Det var därför vi kom hit, till Sverige. Vi hoppades verkligen att vi skulle få stanna här.
Asylprocessen och ovissheten har varit tung för familjen, som mår allt sämre. Fatemehs pappa är deprimerad och sedan en månad tillbaka har hans tillstånd kraftigt försämrats. Han har svårt att slappna av och sover bara enstaka timmar i taget. Fatemeh hör honom gå upp flera gånger varje natt.
– Det började när vi fick avslaget. Det gör mig orolig, men det är värst för min lillasyster, hon är alltid med vår pappa.
Också Fatemeh har påverkats mycket av situationen och efter det första avslaget började hon skada sig själv.
– Jag ville inte leva längre. När mina föräldrar märkte det blev allting värre. Jag förstod att jag måste fortsätta försöka för deras och för min systers skull.
Upplever hopplöshet
För fyra månader sedan fick familjen en kallelse till Migrationsverket. De gick tillsammans på mötet där de uppmanades av handläggaren att återvända frivilligt till Afghanistan.
– Han frågade oss en i taget om vi vill åka, han frågade min lillasyster också. När vi svarade nej sa han att vårt ärende är avslutat nu och att mina föräldrars dagersättning sänks. Han sa till oss att vi inte får stanna i Sverige, att vi är illegala och att de gav vårt ärende till polisen.
När de gick ifrån Migrationsverket kom känslorna ikapp Fatemeh. Hon kämpade för att hålla ihop men beskriver hur hon kände sig tyngd.
– Jag kunde nästan inte gå. Han behandlade oss som att vi gjort något fel men min familj har aldrig bråkat. Det känns jättejobbigt.
Fatemeh upplever en hopplöshet inför framtiden. Hon vet inte vad som väntar hennes familj och när hon försöker tänka framåt känner hon sig nedstämd. Hennes lillasyster har också påverkats starkt av familjens situation.
– Jag försöker låtsas att jag mår bra, för hennes skull. Hon har också svårt att sova och hon vaknar plötsligt och bara skriker. Hon drömmer mardrömmar. Jag måste vara stark för henne.
I november nästa år fyller Fatemeh 18 år. Medan hennes vänner på gymnasiet längtar efter friheten som följer med att bli myndig känner Fatemeh en växande rädsla.
– Då kommer de utvisa mig ensam för då är jag vuxen, men jag kan inte leva där. Det är som en skräckfilm för mig när jag tänker på det. Min mammas kusin kommer att skjuta mig. Det är bättre att jag dör i Sverige.
Ny utvisning har genomförts
Fatemeh berättar att hon väntar på något som kan förändra framtiden för henne och alla andra barn som riskerar att utvisas till Afghanistan.
– Jag hoppas på ett mirakel. Tänk alla barn som skulle få stanna. Det finns så många barn som inte har några möjligheter om de inte får stanna här. Det är inte rättvist.
I söndags genomfördes ytterligare en utvisning av sex personer till Afghanistan från Arlanda och enligt gränspolisen fortgår utvisningarna av enstaka personer.
Samtidigt kommer uppgifter till Dagens ETC om att flera personer med utvisningsbeslut till Afghanistan hämtats av gränspolisen och tagits i förvar under den gångna veckan. Flera har förts till förvaret i Märsta, varifrån de senaste två stora deportationerna utgått ifrån.
På avdelningen för de som väntar på att utvisas sitter just nu ett 30-tal personer, varav ungefär 10 väntar på att utvisas till Afghanistan.
