Mellan en beige betongvägg och ett högt taggtrådsstängsel omfamnar de varandra. Efter ett år är Deniz Yücel äntligen på rätt sida stängslet. I sina armar har han Dilek Mayatürk-Yücel. Hon som under hans år i fängelse har gått från att vara flickvän till fru. Det är den 16 februari 2018 och Silivri-fängelset, som också kallas Marmara, är inte längre hans hem.

På plats utanför fängelset finns inte bara hans hustru, utan också flera av Deniz Yücels vänner och kollegor. Det är en skara människor som varje dag det senaste året har tänkt på Deniz Yücel, som konstant och på olika sätt har jobbat för att just det här ska hända. För att Deniz Yücel ska bli fri. 

”Väldigt väldigt känslosamt”

Drygt sju år senare minns vännen Imran Ayata fortfarande tydligt känslan när Deniz kom ut, när han stod där som en fysisk person.

– Det var som en film, väldigt väldigt känslosamt. Men samtidigt var det också väldigt hektiskt.

Stiltjen har blivit till en mild storm. Det är vändelegationen från Tyskland, Deniz Yücels fru, hans advokat, den tyska generalkonsuln, två turkiska män i uniformer. Glädjen över friheten, oron att något trots allt ska hindra dem. Planet som står och väntar, som ska föra Deniz Yücel ut ur hans ena hemland. Ett slags crescendo på det senaste årets overklighet. Och så är det Deniz Yücel själv. En journalist som äntligen är fri, som inte vill låta sig varken styras eller tystas. 

Han har varit tveksam till en uppgörelse, vill absolut inte bli en handelsvara och släppas i löfte mot till exempel ett vapenavtal. Det är delvis för att garantera att Deniz Yücel inte gör något som leder till att han fängslas igen som sällskapet utanför murarna är så stort, säger Daniel-Dylan Böhmer, redaktör på tidningen Die Welt och Deniz Yücels närmsta chef.  

Varför fortsätta den här fighten? Låt det vara nu så åker vi iväg på semester tillsammans.

– Han ville vara kvar för att kunna försvara sig i rätten. Jag visste att han skulle argumentera precis så, så vi flög ner med hans närmsta vänner, så att vi kunde vara där allihop tillsammans med hans fru som sa: ”Hör här Denniz, alla dina vänner är här och ditt jobb har hyrt ett flygplan som vi kan åka vart vi vill med. Varför fortsätta den här fighten? Låt det vara nu så åker vi iväg på semester tillsammans.”

Deniz Yücel själv är inte så intresserad av att gå tillbaka i minnet. Över telefon från Tyskland säger han att storyn redan är berättad. Han har gjort det i intervjuer, och han har gjort det i sin bok ”Agent-terrorist”.  

Frihet är att nå en punkt där du kan säga att det där var en bra story, journalistiskt.

– Du måste gå vidare i livet, annars riskerar du att berätta samma sak om och om igen, och ta fängelset med dig. Då är du inte fri. Frihet är att nå en punkt där du kan säga att det där var en bra story, journalistiskt, men sedan kunna säga att man är klar. Den är färdigberättad.

Gömmer sig på tyska ambassaden

Men på sätt och vis är historien inte färdigberättad. Deniz Yücel har visserligen varit i frihet i drygt sju år, men i Turkiet fortsätter journalister att fängslas. Nu sitter Dagens ETC:s reporterJoakim Medin bakom samma taggtråd som Deniz Yücel en gång satt. Han är misstänkt för liknande brott, där bevisen är hans journalistik. Precis som de var i Denniz fall.  

Det som gör mig lite hoppfull är i alla fall att Joakim Medin redan har fått åtalet, att rättsprocessen är igång.

– Det är fruktansvärda anklagelser mot Joakim. Men det som gör mig lite hoppfull är i alla fall att han redan har fått åtalet, att rättsprocessen är igång, säger Deniz Yücel.

Han har följt rapporteringen kring Joakim Medin de senaste veckorna. Anklagelserna mot Joakim påminner på många sätt dem som riktades mot honom. Som reporter för först vänstertidningen Taz, och sedan jätten Die Welt, bevakade Deniz Yücel Turkiet. Han skildrade den allt mer repressiva regeringen, och hur motståndet mot den växten efter 2013 – då massiva protester spred sig i landet. Och inte minst skrev han om kurdernas situation. Bland annat intervjuade han ledande personer inom PKK.  

Sommaren 2015 grips Deniz för första gången, efter att han ställt kritiska frågor till en guvernör. Den gången får Deniz gå, men hemma i Tyskland inser hans arbetsgivare att det är riskabelt för Deniz att vara kvar i Turkiet. Motvilligt tvingas han hem. Men Deniz övertygar snart sin arbetsgivare om att få åka tillbaka. Han vill vara på plats i Istanbul för att kunna berätta om det allt mer turbulenta läget. Och det gör han. 

Men det som verkar vara droppen för den turkiska regeringen är när Deniz skriver om den så kallade Redhack-läckan. Hackergruppen har genom att komma åt dåvarande energiminister och president Erdogans svärson Berat Albayraks mejl, kunnat avslöja misstänkt korruption, och kopplingar till ett företag som olagligt levererade olja till IS-kontrollerade områden i Syrien. 

Deniz Yücel skriver om läckan och om samspelet mellan Erdogan och svärsonen. Det ses som en direkt attack mot presidenten. Han anklagas nu för att ”sprida propaganda för terrorgrupper”. En dag i december 2016 får Deniz veta att han är efterlyst.  

Jag inser att det är en situation där jag kan hamna i fängelse, och det är jag inte så sugen på.

– Jag läser i en turkisk tidning att de har gripit flera turkar och att de även letar efter mig. Jag inser att det är en situation där jag kan hamna i fängelse, och det är jag inte så sugen på.

Deniz ringer sin redaktör hemma i Berlin, Daniel-Dylan Böhmer, för att berätta om situationen och be om råd.  

– När Deniz ringer är det juldag, och jag är hemma och leker med mina barn. Jag förstår att det här är allvarligt, och vi tar kontakt med den tyska regeringen. Vi inser att det är säkrast för Deniz att gömma sig hos den tyska ambassaden i Istanbul.

”Känna ledsenhet är en lyx

Förhoppningen är att situationen ska lösas med tyst diplomati. Men Turkiet är i ett läge där president Erdogan jobbar för en ändring av konstitutionen, som ska ge ökad makt åt presidenten, medan parlamentets inflytande minskar. Det här spelar roll, säger Daniel-Dylan Böhmer.

Medan våra diplomater sa att vi måste hitta en tyst lösning bakom kulisserna, gjorde Erdogan det till en del av sin öppna kampanj. 

– En del av Erdogans kampanjande gick ut på att förtala främmande makter, bland dem Tyskland. Han beskrev Deniz som en agent från Tyskland som stöttade PKK och även Gülan-rörelsen, allt för att destabilisera Turkiet. Så medan våra diplomater sa att vi måste hitta en tyst lösning bakom kulisserna, gjorde Erdogan det till en del av sin öppna kampanj. Han ville inte ha en tyst lösning.

Det går två månader. Deniz är fast i den pampiga ambassadsvillan. Ombedd att ligga lågt, att inte kommunicera om vad som händer. Det är en sits han inte gillar.  

– Jag fick inte använda sociala medier, fick knappt ha kontakt med någon alls, och fick inte skriva vad jag ville. Jag fick röra mig utanför huset om ingen såg mig. Allt jag ville göra fick jag be de tyska myndigheterna om lov om. Jag var inte i fängelse, men jag var inte fri heller.  

Och samtidigt som tysk media är tyst om vad som händer, börjar det föras en kampanj mot Deniz i turkisk statskontrollerad press. Han anklags för att vara agent och kopplad till terroristorganisationer. Deniz ser ingen annan lösning än att gå till polisen för att se vad de egentligen vill honom.  

– Fängslades jag skulle jag å ena sidan förlora den lilla frihet jag har, men å andra skulle jag så småningom få min frihet tillbaka. Efter allt, efter ett eventuellt fängelse, skulle jag inte behöva be om lov så fort jag ville göra något.  

Det blir förhör. Men Deniz släpps inte efter förhören. Dag läggs på dag. Han förs till högsäkerhetsfängelset Silivri, fortfarande utan att veta vad han är misstänkt för. En cell på 13 kvadratmeter blir hans hem. Där sitter han isolerad. Världen utanför har reducerats till en liten strimma himmel som han skymtar bakom betongfasaden från hans lilla rastgård.  

– Ska jag sammanfatta med ett ord hur jag tillbringade ett år i fängelse är det fighting. Inte på ett våldsamt sätt, mer på sättet att jag inte skulle ge mig. Inte ge upp.

Han går också in i sin roll som journalist. Han samlar information så gott han kan, smugglar ut texter via sin advokat. Försöker att inte tappa hoppet.

– Jag kände mig aldrig ledsen, för att känna ledsenhet är en lyx. I den situationen har du inte lyxen att känna dig ledsen eller deprimerad.  

Karavaner rullade för kampanjen

Det hjälper honom också att få veta att han är långt ifrån bortglömd. Så fort hans vänner hemma i Tyskland får veta vad som har hänt, börjar de agera. Imran Ayata är en av dem som driver kampanjen #FreeDeniz. Under Berlinale, Berlins internationella filmfestival, får han filmfestivalens ledning att nämna Deniz i samband med prisutdelningen. Det blir startskottet för ett massivt kampanjarbete.  

– Vi kände redan de första dagarna efter att Deniz fängslats att vi nog borde göra något för att se till att hans fall får mer uppmärksamhet. Samtidigt fanns det en del som tyckte att det inte skulle vara till hjälp att göra det mer offentligt, att det kunde störa processen.

För Imran Ayata kändes det ändå som ett måste att göra vad han kunde för att världen skulle få upp ögonen för Deniz fall. Målet var att sätta press på den tyska regeringen snarare än på den turkiska. Det skulle i sin tur få Angela Merkel och hennes ministrar att göra allt i sin makt för att få Deniz fri. Under kampanjnamnet #FreeDeniz arrangerades demonstrationer, stödkonserter och regelbundna offentliga läsningar av Deniz Yücels texter. Vid flera tillfällen fylldes också gatorna i Tysklands större städer av tutande bilar.  

– I Tyskland har vi den lite märkliga traditionen där turkiska migranter åker genom stan i bilkaravaner när någon har gift sig, ofta väldigt högljutt och viftande med turkiska flaggor. Deniz skrev en artikel om det här fenomenet, och vi kom på idén att vi skulle göra samma sak. Det var väldigt kul, i alla fall för de som körde, säger Imran Ayata och skrattar.

Karavanerna blev en slags visuell symbol för kampanjen. Men även hashtaggen FreeDeniz fick enorm spridning. Bland annat tack vare en mängd kulturpersonligheter, och några av landets främsta kändisar.  

– Det blev lättare och lättare att sprida ordet, ju fler vi fick med oss. Vi kunde säga ”han och hon har ju lyft det här, så du kan väl också göra det”. Bland annat pratade värden för Tysklands största talk show om Deniz.

De fick också tillåtelse från bland andra Sting, Bono och nobelpristagaren Orhan Pamuk att använda deras namn i sitt kampanjmaterial.  

– Vi lyckades verkligen sprida ordet, men samtidigt fanns hela tiden funderingen kring om det vi gjorde hjälpte processen eller inte. Det går inte att veta. Men vad jag vet är att support från utsidan är väldigt viktigt för den som sitter fängslad, säger Imran Ayata.

Han upplevde det massiva stödet

Att det är så kan Deniz själv intyga. Han kände sig aldrig bortglömd. Trots att veckor blev till månader visste han att många på utsidan kämpade för hans sak, outtröttligt.  

– För mig var två saker viktigast, det ena var att jag lyckades smuggla ut text, att de inte kunde tysta mig. Det andra var det enorma stöd jag kände, solidariteten från mina vänner, kollegor, all tysk media, och även den tyska befolkningen. Jag visste att jag inte var bortglömd.  

Parallellt med kampanjarbetet pågår arbetet på Die Welt. Daniel-Dylan Böhmer känner att det inte är de som ska driva kampanj – men ingenting hindrar dem från att skriva om kampanjen och arrangemangen.  

Det blev ett sätt att pressa regeringen att fortsätta jobba på en lösning.

– I början funderade vi på hur vi skulle förhålla oss, skulle vi vara med och driva kampanj? Vi kom fram till att det var som att dela på uppgiften, där vårt jobb var att ge dem varaktig publicitet. Det blev ett sätt att pressa regeringen att fortsätta jobba på en lösning, och samtidigt visa Turkiet att det här fallet är viktigt för Tyskland.  

Exakt vad som hände under året, hur samtalen lät mellan Tyskland och Turkiets regeringar, är inte känt. Inte heller vad som var den egentliga orsaken till att Deniz släpptes. Men klart är att fängslades av den tyska journalisten påverkade relationen länderna emellan rejält.  

– Under det året var den tysk-turkiska relationen verkligen i kris. Vi försäkrades att i varje samtal som en tysk regeringstjänsteman hade med Turkiet sa de att ”vi kan inte göra någonting förrän Dennis fall är löst”. Allt Turkiet ville gå vidare med hindrades av det här fallet.

Frigavs i väntan på rättegång

Det formella åtalet mot Denniz Yücel väcktes först den 16 februari 2018. Samma dag beslutade en domstol att han skulle friges i väntan på rättegång. Den dagen blev Denniz Yücels sista i Turkiet. Efter en omväg via hans lägenhet i Istanbul, som Deniz insisterade på att få åka till, tog sig Deniz och hans sällskap till flygplatsen där deras chartrade plan väntade. I en dokumentär från tv-bolaget NDR finns tillfället dokumenterat. Nedsjunkna i sina flygstolar i den lilla kabinen utbryter jublet. Deniz Yücel är fri.