Margarito Canseco Zabala tittar ut över de övergivna kaffeodlingarna. Slingerväxter tävlar om att ta sig upp över kaffeplantornas grenar, förbi mossa och ormbunksblad som gräver sig in i grenklykorna.
– Ägaren till plantagen har bott i Los Angeles sedan elva år nu, säger Margarito.
Själv var han 14 år när han lämnade Villa Talea de Castro för att söka jobb i USA.
– Min mamma var sjuk, jag var den enda som kunde åka, jag hade inget val, säger han.
För några år sedan återvände Margarito, nu 28 år, för att fortsätta sina föräldrars bana som kaffebönder. Hans familjs mark var övergiven sedan elva år och Margarito har fått arbeta hårt med att rensa bort de snår och träd som tagit över fältet. Nu växer rader med unga kaffeplantor, som knappt når upp till Margaritos midja, utanför det lilla stenhuset hans farfar byggt.
– Om tre år kommer de vara stora nog att ge skörd, säger Margarito, medan han rensar bort ogräs runt en av plantorna.
Kaffeodling främsta industrin
Stigar och småvägar skär genom skog och kaffeplantage i Rincon de la Sierra de Juarez. Alla leder de förr eller senare till Villa Talea de Castro. Med sina 2 600 invånare är samhället det största i regionen. De flesta boende arbetar med att odla kaffe längs de bördiga sluttningarna i den dalgång som omger byn. När kaffepriserna sjönk dramatiskt efter en avreglering av marknaden 1989 tvingades många i Talea att söka arbete i städerna eller ta sig över gränsen till USA. De senaste åren har kaffepriserna också varit osedvanligt låga och idag har nästan alla i Talea någon i familjen som numera jobbar eller tidigare har arbetat i USA. Det har gjort att bönder som knappt kunnat arbeta ihop mer än mat för dagen på åkern nu kan trygga sin egen framtid och betala universitetsutbildning för sina barn.
”Livet innan var hårt”
Ovanför tre stora grytor vakar Maria Toro Pascual. Hon spanar ut över sitt hem, från gasspisen till matgästerna vid bordet och grannbarnen som tittar på tecknad film.
– Livet innan vi åkte till USA var hårt, mycket hårdare än nu, säger Maria, och bär ut en tallrik empanadas, piroger, till en väntande bordsgäst.
På den tiden arbetade hennes man Godofredo för andra bönder i byn medan Maria tjänade pengar på att tvätta kläder. Under flera år flyttade de fram och tillbaka mellan olika hyreslägenheter då de inte hade råd med ett eget hus. En dag skadade Godofredo ögat på åkern, något som skulle förändra deras liv.
– Operationen var för dyr för det vi tjänade i byn, det fanns bara ett alternativ – att åka till USA.
Godofredo lämnade Talea för färden genom öknen, medan Maria stannade kvar med deras tre barn. Den yngsta dottern var bara fem månader gammal.
– Det var hemskt, jag var ensam med att ta hand om barnen och det var ovant att vara utan honom. På den tiden fanns inga telefoner i Talea, så vi kunde bara hålla kontakten genom brevväxling, säger Maria.
När Godofredo kom tillbaka efter fem år i staterna bestämde de sig för att de båda skulle resa över. Målet var då att få råd att skaffa sig ett eget hus. Deras tre barn fick bo hos Marias mamma under tiden.
– Det var väldigt svårt för mig att vara borta från barnen. Att inte veta hur de mådde och om de åt bra.
Livet som illegal migrant var en hård utmaning för Maria.
– Man är inte fri. Det finns en ständig oro för att bli gripen av polisen. Vi tvingades bo trångt med många andra för att ha råd med hyran. Som mest bodde vi nio migranter i en liten lägenhet med två rum, säger Maria.
Hon trycker på en knapp på kylskåpet som börjar skramla när isbitar ramlar ner i en saftkanna.
Återvände hem
När dottern Annas femtonårsdag närmade sig bestämde Maria och Godofredo sig för att återvända hem.
– Jag grät, jag hade inte sett mina barn på mer än tre år. Vi kramades och pussades hela dagen, säger Maria.
Hennes dotter Anna sitter på golvet och leker med sin ettåriga dotter Alma, som tittar upp på Maria och skrattar. När matgästerna har gått sätter sig Maria på en bänk, men hennes blick fortsätter att söka mellan köksbordet, Alma som kryper runt på golvet och maten som puttrar på gaslågorna.
Maria tänker tillbaka på tiden innan och jämför med hur de har det nu. Idag har de ett stort hus, pengar på banken och deras tre barn, Avimal, Carlos och Anna har alla kunnat studera på universitetet.
– Universitetsstudier här i Mexiko kostar mycket. Vi måste betala för avgifter, hyra och studiematerial. Hade det inte varit för att min man jobbar i USA hade det aldrig gått ihop.
Godofredo har nu ett jobb som trädgårdsmästare hos en familj i Kalifornien.
– Jobbet min man gör i USA är ganska likt det han gjorde på kaffefälten, det är bara mindre slitsamt och mer betalt, säger Maria.
Även om Maria och hennes familj vunnit mycket på tiden i USA vill hon inte resa tillbaka.
– Det är helt enkelt för dyrt och riskabelt att ta sig över igen. Jag är rädd för att dö i öknen. Hursomhelst trivs jag bättre här hemma med min familj, säger hon.
Migrationen bra för byn
En som valt att inte resa till USA för att arbeta är Wilfrido Martinez Velasco. Han vandrar längs en av de branta gångvägarna Talea. Över väggar av torkad lera och tak av rostig korrugerad plåt tornar färgglada hus av betong upp sig.
– Nästan alla dyra hus här är byggda med pengar från USA, säger han, och pekar på ett hus med tre våningar, stora fönster och balkonger med utsirade former.
Wilfrido har varit medlem i Anonyma alkoholister i elva år och jobbar med flera volontärprojekt i Villa Talea. Nu är han är på väg till gravsättningen av en ung man som dött av alkoholförgiftning, 25 år gammal. Enligt honom orsakar migrationen till USA stora problem.
– Mannen åker till USA för att jobba, kvinnan är ensam hemma. I kanske 25 till 30 procent av fallen leder den långa tiden ifrån varandra till skilsmässa, säger Wilfrido.
En del av de som åker till USA och som fastnar vid gränsstäder som Tijuana kommer hem med ett drogmissbruk. Drogvanor som de sedan fortsätter med i byn, säger han. I de gränsstäder där migran-terna oftast hamnar sker också stora delar av narkotikasmugglingen till USA.
– Unga pojkar drabbas av alkohol- och drogmissbruk när fadern är i USA och arbetar. Utan fadersfigur i sina liv är det många barn som inte kan hålla sig från missbruk, menar Wilfrido.
Värdesätter familjen mer
Själv vill han inte ta sig in i USA genom öknen.
– Jag har haft tur, jag fick ett välbetalt jobb på banken här i Talea, ett av få jobb utöver jordbruket. Jag har kunnat betala mina barns utbildning och bygga oss ett fint hus utan att åka till USA. Men skulle jag få ett arbetsvisum skulle jag nog kunna tänka mig att åka, säger Wilfrido.
Trots att han upplever många problem med migrationen säger Wilfrido ändå att den innebär en positiv utveckling för Talea.
– Materiellt sett leder migrationen till ökad ekonomi i regionen, men själv värdesätter jag familjen mer.
Carlos, som egentligen heter något annat, har varit i staterna tre gånger. Nu planerar han sin nästa resa. Ugnen går het i den lilla restaurangen där han, hans fru och en anställd serverar pizzor och tostadas, skålformade tortillias.
– Innan jag åkte hade jag inget, nu har jag ett fint hus, eget företag och pengar på banken. Jag lärde mig baka pizzor i USA, jag jobbade på en italiensk restaurang i Massachusetts i fyra år, säger Carlos, och slänger in en pepperonipizza i den sotiga ugnen.
Alla dagar förutom måndagar jobbade han från tio på morgonen till elva på kvällen med att diska, städa och laga mat på den italienska restaurangen.
– Arbetet i USA är helvetet på jorden, men det ger lön för mödan, säger Carlos.
Förutom att han köpt huset och att startat pizzerian har han även köpt två hektar kaffeplantage för de intjänande pengarna och hans son studerar till läkare i Oaxaca.
– Det skulle aldrig ha gått om jag inte åkt till staterna.
Vill inte oroas för framtiden
Om några månader hoppas Carlos kunna ta sig till USA en fjärde gång.
– Jag vill växa i företagsvärlden, kanske starta en restaurang i storstaden. I Oaxaca de Juarez finns mer folk och mer pengar, säger Carlos.
Han räknar med att det krävs runt motsvarande 250 000–300 000 svenska kronor för att starta en ny restaurang.
– Det borde jag kunna spara ihop på fem eller sex år om allt går väl, säger han.
Den här gången ska Carlos jobba tillsammans med en släkting som redan är på plats i USA och som arbetar i byggbranschen.
– Jag känner mig inte rädd för att åka igen, jag känner mig upprymd. Visst är min fru orolig, men både hon och jag vill kunna leva ett drägligt liv och inte behöva oroa oss för framtiden.
Gränspolisen stor risk
Även om de flesta Taleaborna som tagit sig över till USA har lyckats, är risken stor att bli tillfångatagen av gränspolisen. Det kan leda till allvarliga ekonomiska problem då många av byborna tvingats skuldsätta sig för att ha råd att betala de ligor som smugglar migranterna över gränsen. Det nuvarande priset ligger på runt 4 000 dollar enligt Taleabor som nyligen varit i USA.
För andra slutar resan redan i öknen.
– Min lillasyster var full av energi, pratade med alla. Vi åt ihop, vi jobbade ihop, vi delade allt med varandra, säger Joana, som inte vill säga sitt fullständiga namn.
Hon har precis ställt i ordning bänkar och bord utanför församlingslokalen vid kyrkan i Talea. Från högtalarna strömmar ljudet av en barnkör. Snart kommer unga och gamla samlas för att delta i kyrkans stödlotteri som Joana leder.
När deras mor blev sjuk bestämde hennes syster sig för att resa till USA för att jobba ihop pengar till en operation och medicin.
– Det gick helt enkelt inte att spara ihop de summorna på den lön vi tjänade på åkern, säger Joana.
Under vandringen genom öknen blev systern för utmattad av vattenbrist för att kunna fortsätta färden. De andra migranterna, några från Talea, hade inte heller krafter kvar att hjälpa henne vidare, och de tvingades lämna henne i vildmarken för att inte själva förolyckas.
– Det var en väldigt svår period för oss. Vi visste ju inte säkert om hon dött i öknen eller om någon annan kanske hjälpt henne vidare, säger Joana.
Sex år senare hittades kvarlevorna, i ett område nära den amerikanska gränsen.
Vid den tiden hade modern redan gått bort. För Joana och hennes två kvarvarande syskon började nu en lång kamp för att få hem sin systers kvarlevor.
– Jag minns inte hur många månader det tog för att allt pappersarbete skulle bli klart, utredarna ville veta hur det hade gått till, hur länge hon varit borta, om det fanns sätt att identifiera henne på. Vi var tvungna att göra flera resor upp till gränsen, säger Joana.
Det skulle ta tre år till innan familjen fick tillbaka kvarlevorna till Talea. Nu ligger hon begravd på kyrkogården som blickar ut över byn från en närliggande kulle.
– Det känns väldigt förvirrande, och smärtsamt att inte ha varit där för henne den sista tiden i hennes liv.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
