Vad är en spekulationsbomb?

Krisåret 2009 lovade världens politiker medborgarna att det som hade skett nu skulle stävjas. Att gå in och rädda världens finanssystem med statliga garantier och direkta stöd var en tillfällig nödvändighet, det viktiga var att se till att det som hänt inte skulle få hända igen.

Som om det som skett var ett misstag.

Vi tillhör de som inte var förvånade över att spekulationsekonomin havererade. Det var ingen tillfällig spekulationsbubbla som brast. Det var en historisk spekulationsbomb. Alltså en förstörelse.

Bomb eller bubbla? Det handlar om något mycket mer än ett ord. En bubbla är när en del av ekonomin blåses upp, när till exempel it-aktier runt år 2000 blev övervärderade i spekulanternas jakt på nyheter. När en bubbla brister drabbar det ekonomin runt om, men det hotar inte alla andra företag eller stater. Småsparare och pensionsfonder förlorar några miljarder. De spekulanter som sålde i tid vinner några.

Sedan börjar det hela om på nytt.

En spekulationsbomb är något mycket större.

Det handlar om att samhället under en lång tid, flera decennier, konsekvent flyttat pengar från produktion och offentlig sektor till spekulativa finansplaceringar.

Istället för investeringar har ekonomin götts med lån till kortsiktiga placeringar eller konsumtion. Lustigt nog är bostäder den spelform som blir mest kortsiktig i en sådan här ekonomi. Ständig ökning av bostadspriser (som ju annars är en långsiktig investering) blir en nödvändig del för att hjulen ska kunna snurra allt snabbare.

Vi menar att det var en spekulationsbomb som briserade 2008.

Den berodde på att pengar flyttats från de många till de få.

Det vi sett är en sexstegsraket:

1. Privatisering av pensioner. Istället för att pensionerna var en gemensam investering i offentlig sektor, har – jorden runt – pensionspengarna flyttats till börser och andra finansspel.
2. Privatisering av offentlig verksamhet betyder att vård, skola och omsorg förvandlats till vinstdrivande företag. För att det ska fungera har offentliga sektorn sålt ut till undervärden, man har gett bort gemensamt uppbyggda värden till nya ägare. (Om de privata ägarna skulle betala fullt pris för de privatiserade företagen skulle de ha svårt att gå med vinst).
3. Jorden runt har vinster stigit för företag. Det här är en långsiktig trend, den leds av de stora internationella företagen och tvingar dessutom på andra verksamheter allt högre vinstkrav för att kunna få lån och investeringar. Sammantaget betyder det en press nedåt på löner. Istället för lön och inkomstskatter får vi vinster och lättflyktigt kapital jorden runt.
4. När löner pressas tillbaka uppstår ökade löneklyftor eftersom det blir nödvändigt för arbetsgivare att köpa lojalitet hos ett större skikt högavlönade. Lägre skatter gör att skillnaden mellan rik och fattig ökar än mer i länderna.
5. Samtidigt globaliseras pengarna. Med en knapptryckning åker pengar jorden runt på mikrosekunder. Det betyder att den spekulation som kommer från flytten av pengar från det gemensamma till de privata rika faktiskt också snurrar fortare och fortare. Det är inte bara mängden pengar som flyttats. Det är hastigheten i hur de snurrar runt i systemen som förändrats lika mycket.
6. Den sista faktorn är den som skett inom varje nation. Regeringar har avreglerat kreditmarknaderna, det vill säga man har tagit bort kontroll och ändrat regler för hur banker och andra finansföretag får låna ut och ta in pengar. Bankerna ökar sin omsättning snabbt, finanskapitalet ”växer” fast omsättningen mest handlar om att pengarna snurrar snabbare runt i systemen.

Resultatet blir en spekulationsbomb.

Hela systemet skakas om av en finansiell jordbävning där politiker får överge de sanningar man tidigare höll heliga. Nationalekonomers tal kastas ut genom fönstret, ord som reglering, långsiktighet och offentliga investeringar smyger sig in i tv-­rutorna.

Men inte i politiken.

För det märkliga med en spekulationsbomb är att de som skapat den samtidigt i praktiken agerar som om det som hänt faktiskt inte hade hänt.

När bomben briserat sker snabbt en ännu större överflyttning av offentliga medel till den privata sektorn. På bara några veckor minskar de offentliga sektorerna sitt handlingsutrymme med ofattbara miljarder. Den största privatiseringen sker när alla de andra misslyckats, en gigantisk överflyttning av kapital ska betala misstagen från alla de andra.

De garantier politiker ger finanssystemet är nämligen pengar de inte har. Det är dina och dina barns inkomster man lovar bort.

Det finns tillfällen då siffror bara blir obegripliga nollor. Som när någon ska förklara avståndet mellan två solar i kilometer. Eller när någon försöker räkna antalet regndroppar på jorden.

Nollorna blir meningslösa.

På samma sätt är det med de summor världens stater gick in med för att rädda finanssystemet efter spekulationsbomben.

Notan, alltså kostnaden för politiken, är nämligen 127 619 480 000 000 kronor.

Ja, vi vet att summan inte blir begripligare för att man skriver etthundratjugosju tusen miljarder. För att förstå nollorna måste man ha något att jämföra med.

Låt oss därför jämföra med den absolut största politiska uppgiften idag, alltså det hot alla säger att vi måste lösa.

Låt oss jämföra spekulationsbombens kostnad med vad världen satsar på miljö- och klimatfrågan. Om vi räknar högt och tänker att alla länder lägger lika stor andel av BNP som Sverige gör på miljövård så blir summan 1 000 miljarder.

Alltså 0,7 procent av vad bankkraschen fått kosta.

Det är också talande att sådana här riktigt stora kriser aldrig sedan diskuteras. Den största insatsen gjorde USA:s regering under George W. Bushs sista veckor. 700 miljarder dollar flyttades över till de stora amerikanska bankerna.

Men än idag finns ingen redovisning av vad bankerna gjorde med pengarna. Vad de användes till. Hela stödet skedde utan insyn, hela poängen med stödet var att låta bankerna fortsätta sin verksamhet som privata banker utan ny reglering.

En ny bomb byggs upp

Det finns två rätt obehagliga slutsatser av det här. För det första räknar IMF (liksom världens regeringar) med att lösningen på finanskrisen är att spekulationen tar ny fart igen. Bara då kan staternas utgifter för krisen minska. (Själva tror vi världen står inför en ekonomi som snarare stagnerar eller rent av minskar, se avdelning 14 om klimatkrisen.) För det andra kom finanskrisen innebära stora nedskärningar och fortsatt minskningar av offentlig sektor jorden runt. Med finanskrisen som argument kom ökad privatisering, minskade löner, minskade skatter och minskade offentliga utgifter att motiveras.

Kapitalismen överlevde finanskrisen 2008–2009. Men inget av det som skapade krisen är åtgärdat. De som jublar över att spekulationsbomben inte blev systemets undergång gör det genom att bygga upp en ny bomb under samma skakiga finansbyggnad. Och de räknar med att de som ska betala inte kommer att protestera när sedan det gemensamma skärs ner.