Hur räddas finansmarknaden?

Det är inte förvånande att världens regeringar 2008 väldigt snabbt agerade när finansmarknaden slutade fungera.

Alternativet hade varit ett sammanbrott med förstörd ekonomi, skenande arbetslöshet och sociala revolter. Kostnaden för att låta finanssystemet ”läka sig självt” – om det nu någonsin skulle klara det – är helt enkelt för stor.

2008 blev det tydligt att ekonomiska teorier om att politiker inte ska lägga sig i ekonomin, helt enkelt inte fungerar. Politikernas beslut var nödvändiga för att skapa ordning och lugn. Men vad var det för beslut man tog?

Statens egentliga makt…

Det finns två sätt för en stat att rädda ett finanssystem som slutat fungera.

Det ena är att ta över det. Förstatliga banker och finansinstitut och låta de privata ägarna av de företagen förlora sin makt och sina tillgångar.

Det andra är att stödja de privata bankerna med stora nya lån.

Bägge agerandena gör samma sak. De räddar medborgarnas tillgångar, de får fart på utlåning och affärer igen och de hindrar panik.

Under finanskrisen valde samtliga västländer att snabbt stödja de privata bankerna. Några banker som inte gick att rädda togs över av staterna med det uttalade målet att så snart som möjligt privatisera dem igen. I Sverige gjordes det exempelvis genom övertagandet av den lilla banken Carnegie som sedan såldes vidare till en ny privat ägare. I Storbritannien tog staten över Royal Bank of Scotland, världens femte största bank! På samma sätt har stater som Island, Lettland, Irland, Spanien, Tyskland och Grekland fått ta över banker för att inte skapa panik i samhället.

Det här är inte svårt för en stat att göra, i grunden är det nämligen alltid staten som är garant för finanssystemet och valutan i ett land. Det här är lika grundläggande som att det bara är stater som har militär och polismakt.

Det är staten som ger banker pengar (eller rätt att skapa pengar), det är stater som ger ut valutor och som garanterar att de kan växlas in mot andra länders valuta. Alla stater är i grunden en enda stor bank över medborgarna i det landet.

Statens stora garanti, dess ekonomiska makt, kommer från att det bara är staten som har rätten att beskatta sina medborgare. Det är den makten som gör att staten kan skapa pengar, investera och betala en gemensam verksamhet.

Staten har gett privata banker rätten att bestämma över lånen i samhället. Vem som ska få dem, på vilka grunder, till vilken ränta. Bankerna har rätten att skapa nya pengar genom att man bara behöver ha mindre än en tiondel i – förenklat uttryckt – säkerhetskapital, för de pengar man lånar ut. Om en bank har en miljon kronor, kan den låna ut minst tio miljoner. Pengarna får banken låna från statens riksbank, staten ger alltså ut pengar som den privata banken får låna billigt för att – i bästa fall – låna ut till andra som ska göra något med pengarna.

Det här gäller också de banker som staten helt eller delvis äger själv.

I dagens globala ekonomi betyder det att privata banker och andra finansföretag styr över pengarna i samhället. Stora banker tar beslut som avgör företags, regioners, ja, till och med staters utveckling.

Det som sällan diskuteras är vad bankernas makt över pengarna egentligen används till. De senaste decennierna har vi haft en utveckling där allt mer pengar lånas ut till finansplaceringar, det vill säga kortsiktiga köp och försäljning av valutor, värdepapper, lån och fordringar. Det är inte staterna som bestämmer att av världens pengaströmmar handlar bara någon enstaka procent om att betala för verklig handel med varor och tjänster, medan resten handlar om att köpa och sälja pengar i en allt snabbare takt. Denna väldiga penningcirkulation är inte regeringars beslut.

Istället är det de privata bankerna jorden runt som är motorn i denna finanshandel, det är lättare att på kort sikt tjäna stora pengar på värdestegringar och nedgångar på finansmarknaden än att tjäna pengar på lån till investeringar, bostäder eller konsumtion.

Vad är det som räddats?

Hela finanskrisens förlopp har handlat om att rädda de privata bankerna från kollaps. Men det betyder också att man har räddat det privata ägandet av bankerna.

Det är de privata ägarna som i slutändan gått skadeslösa när en bank fått stora lån för att börja låna ut. Det här betyder att staternas räddning av finanssystemet gått en omväg via de privata bankerna.

• För det första har staterna gått ut och garanterat medborgarna deras besparingar i bankerna. I Sverige betydde det att man ökade den statliga garantin för insatta pengar till en halv miljon kronor per bank och person. Vad som än hände med den privata banken garanterade staten privatpersonens pengar.
• För det andra lånade man ut nästan obegränsade miljarder till bankerna till nästan ingen ränta alls. Genom att få sådana lån skulle allmänhetens förtroende för bankerna stärkas, bankerna kunde fortsätta ge lån till exempelvis bostäder, samtidigt som bankernas förtroende för varandra kunde öka. När finansmarknaden stod stilla vågade inte bankerna låna ut pengar till varandra, och utan mellanbankliga lån fungerar inte pengaflödet i samhället. När staten gav lån till alla stora banker kunde de åter börja låna ut till varandra. I Sverige handlade det om statliga riksbankslån på flera hundra miljarder.
• För det tredje lånade staterna direkt ut pengar till stora företag som inte kunde få lån av bankerna i kris. I Sverige användes den statliga banken Svensk Export-kredit så kraftigt att den blev landets största bank på något år. Lånen gick till svenska företag som behövde finansiera export i första hand.

Den gemensamma politiken regeringarna använde för att rädda finansmarknaderna var att man undvek att förstatliga systemet. Räddningsaktionerna handlade om att ge stöd till de banker som egentligen inte klarat sitt uppdrag utan skapat en världskris.

Det huvudsakliga argumentet – finanssystemet måste räddas – har använts för att rädda det privata ägandet.

Alternativet – att helt förstatliga finanssystemet – vore ekonomiskt mycket enklare och billigare för medborgarna. Dels skulle lån bli billigare om alla mellanhänder försvann (de privata bankerna är mellanhänder mellan staten och medborgarna), dels skulle lån kunna styras bort från kortsiktig förstörelse till långsiktiga investeringar.

Det är inte ekonomiska argument som gjort den politiken omöjlig.

Utan politiska.

Ett sådant finanssystem skulle nämligen flytta makten över kapitalet i samhället från privata ägare, till det gemensamma.