När blir ekonomin spekulation?

Tidig höst 2008 skakades världsekonomin av sin största kris sedan 1930-talet. Det här var en kris som, i motsats till de finanskriser som svept över världen tidigare årtionde, inte handlade om regioner eller enskilda nationer, utan om hela världssystemet som sådant. Under några kritiska dagar slutade kapitalismen att fungera. Börserna rasade, bankerna lånade inte ut pengar till varandra, finansmarknaderna stod stilla och de stora internationella företagen, som bilindustrin, hamnade på konkursens brant.

Plötsligt fanns det inte pengar, inte ens till det som tidigare sagts vara säkra affärer. Säkerheter för lån blev värdelösa.

Världens förmögenheter blev ifrågasatta av de som styrde pengarna. Först efter några veckor, när världens borgerliga regeringar kastade in stora bankgarantier och stödlån till privata jättekoncerner, började hjulen snurra igen.

Skattebetalarna jorden runt blev den säkerhet företag och marknader behövde för att våga göra affärer igen.

Totalt satsade staterna över 17 000 miljarder dollar för att rädda det finansiella systemet från kollaps. Detta enligt en IMF-rapport som skrevs året efter krisen.

Vi publicerade då denna jämförelse för att visa på de enorma kostnader som ­finanskraschen skapade i jämförelse med det politiken det året satsade på att rädda klimatet. (Diagram 11.1)

2008 var en akut kris som vi menar avslöjade något viktigt om vår ekonomi.

Det vi såg var framtiden, om spekulationsekonomin får fortsätta.

Under de senaste decennierna har vi sett en utveckling över världen där vinsterna har stigit, de offentliga sektorerna bantats och där löntagarna pressats tillbaka. Samtidigt har inte investeringarna i samhället stigit jämfört med perioden innan. Tvärtom har de minskat.

För att förstå den världskris som den 2008 är det viktigt att diskutera själva begreppet spekulation.

För vart tar egentligen pengarna vägen:

Om de inte investeras?

Om de inte går till löntagarna genom högre löner?

Om de inte går till en större offentlig sektor?

Pengar och förmögenheter försvinner ju inte, de har tvärtom vuxit ordentligt sedan 80-talets början.

Svaret är enkelt.

Pengarna går till spekulationsekonomi.

Vad är spekulation?

Att spekulera handlar om att gissa. Att gissa hur en aktie ska utvecklas på en börs, att gissa hur hög räntan är om ett halvt år. Eller att gissa vilken häst som ska vinna nästa lopp på Solvalla.

Spekulationsekonomi är i grunden detsamma som ett spel, ett gigantiskt lotteri eller, kanske bättre uttryckt, ett kasino.

Hela poängen med ett kasino är att alla går dit i tron att de kan bli rika. Om alla råkar satsa på rätt nummer så vinner alla (och banken förlorar). Men i verkligheten är det inte så. Någon förlorar alltid när andra vinner.

Det gäller även sådant som börsen och valutamarknaden.

När vi diskuterar deras utveckling så säger vi gärna att marknaden har ”gått upp”, vilket gjort oss alla rikare. Men några år senare är de flesta av oss fattigare. Marknaden har ”gått ner”.

Samtidigt är det några som faktiskt inte blivit fattigare, utan tvärtom rikare. Oftast är det människor som redan från början varit rika och ”kan spelet”.

Om alla köper en viss aktie så blir den mycket dyrare, den blir mer ”värd”. Men det är bara de som säljer innan den sjunker som blir vinnare. Alla andra som köpt dyrt blir förlorare.

Samma sak gäller på valutamarknaden eller fastighetsmarknaden eller mineralmarknaden eller oljemarknaden eller … Spekulationsekonomin finns överallt. I varje del av ekonomin där värdena kan skjuta fort i höjden och sjunka snabbt spelas det med pengar.

Det här är mycket viktigt.

I vår ekonomi är det inte så att vissa delar är skilda med vattentäta skott från andra.

Alla typer av ägande, alla typer av förflyttning av pengar, kan bli ren spekulation.

Världen kan hamna i spekulationsproblem kring vete och mat, likaväl som kring fastighetslån eller derivat på obligationsmarknaden.

Ju mer kapital det finns i världen som inte blir konsumtion eller investering, desto större blir också spekulationen.

Ser man det utifrån kan man rycka på axlarna åt det. Några vinner, andra förlorar. Tyvärr är det inte så enkelt.

En spekulationsekonomi skadar både tillväxt och trygghet.

Ja, vi menar att spekulationsekonomin blir ett maktverktyg hos de som är vinnare.

Varför spekulerar de rika?

Grundorsaken till att pengar inte går till nyttiga saker som att bygga hus, investera i företag, finansiera forskning eller betala ny utbildning är att marknaden inte växer så snabbt som kapitalägarna önskar. Det lönar sig dåligt för kapitalägaren att forska eftersom de nya produkterna inte hittar en ny marknad. Det lönar sig dåligt att investera i nya maskiner jämfört med att köra med de gamla något år till.

Speciellt dåligt lönar det sig jämfört med att istället spekulera med pengarna.

Vill man förklara det ännu enklare så spekulerar de rika helt enkelt för att de har för mycket pengar.

När det finns för mycket kapital i samhället som inte används, uppstår spekulation. Det är alltså en baksida av ett vanligt ekonomiskt påstående, nämligen att höga vinster är bra för ekonomin som sådan. Ekonomisk politik handlar ofta om att höja vinsterna för företagen.

Men höga vinster leder till att våra resurser samlas hos allt färre i samhället. Vinster går till några få ägare, medan höjda löner går till många.

Höga vinster skapar också problem med hur man ska skydda det kapital man nu har. Även en företagare som har en syn på sitt ägande som långsiktigt tvingas att placera delar av sitt kapital i olika typer av spekulationer av den enkla anledningen att man annars riskerar att bli ”omåkt”.

I en värld där makt och framgång handlar om att ”öka avkastningen”, har inga kapitalägare vare sig styrka eller mod nog att ställa sig utanför den lönsamma kortsiktiga spekulation som hela tiden pågår. En del kastar sig in med liv och lust. Andra med suckar och fördömanden.

Men alla deltar i samma spel.

Faran med spekulation

Spekulationens baksida är att de flesta som deltar faktiskt blir förlorare. Det innebär att spekulationen koncentrerar kapitalet ännu mer, men också att mycket av våra resurser aldrig kommer till användning utan bara snurrar runt i ett pengaspel. Vi använder inte den rikedom vi har utan jagar snabba spekulationsvinster. Det handlar inte bara om aktier och valutor. Hela den stora svenska fastighetskraschen i början på 90-talet var resultatet av flera års spekulation. Ett hus som ett år kostade 10 miljoner, kunde några år senare kosta det dubbla. Utan att något i huset förändrats.

Enda orsaken till värdestegringen var att ”marknaden hade stigit”. Det vill säga ägarna spekulerade i att andra skulle vilja köpa huset för ytterligare några miljoner några år senare.

Därefter blev fastighetsspekulationen en bankkrasch eftersom ägarna belånat sina fastigheter för att kunna köpa nya. Efter ett antal varv i den karusellen var husen belånade för mycket mer än de något år senare påstods vara värda. Kvar satt bankerna med värdelösa lån.

Några år senare hade vi en ”it-krasch” på börsen. Och ännu några år senare en liten ”spelkrasch”, det vill säga företag som sysslade med spel via internet blev en bubbla. Ibland är kapitalismen omedvetet ironisk.

Och 2008 en världskrasch som började med att bankerna i USA föll när tillräckligt många ifrågasatte de värdelösa säkerheter de hade för lån till bostäder. För att säkerheterna skulle vara ”säkra” krävdes ständigt ökade bostadspriser. När det inte skedde började säkerheterna spricka inifrån.

Vi spolar bandet framåt till 2015 och har plötsligt en ”eurokris” där Europas gemensamma banksystem hamnade i kris och där ECB gick ut med enorma stödlån till stater (och därmed deras banker) för att ”återställa förtroendet”.

Signifikant var att det enda land som inte fick detta eurostöd var Grekland, som just då leddes av ett radikalt parti – Syriza – som ifrågasatta nyliberala nedskärningar som lösning på krisen. ECB gick så långt att landets ekonomi nära nog kollapsade och situationen förbättrades inte förrän regeringen bytte politik till en nyliberal åtstramningspolitik rekommenderad av ECB.

Finanskapitalismen är ett i grunden sjukt och odemokratiskt system. Istället för att pengar investeras i nya bostäder för fattiga (eller ombyggnad av bostäder för att klara den kommande energikrisen), lånas pengarna ut till att köpa samma hus allt dyrare för varje ny köpare.

När människor kan öka sin konsumtion genom att hus ”stiger i värde” har man en spekulationsekonomi som bubblar. En sådan ekonomi kan gå ”bra” i flera årtionden. Men kostnaden när den havererar blir mycket stor.

I den borgerliga ekonomiska teorin finns många berättelser om spekulationsbubblor. Man brukar börja med att berätta om hur Hollands befolkning på 1600-talet drogs in i en spekulation kring tulpaner, där en tulpanlök till slut blev så övervärderad att det efteråt var obegripligt.

Alla vet ju att en tulpanlök inte är värd de två laster vete, två laster råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, två tunnor vin, fyra tunnor öl, två lådor smör, tusen pund ost och en kanna silver som ”marknaden” begärde år 1636 när spekulationen var som värst (enligt boken Trading Guiden).

Trots det orimliga blev ekonomin förstörd av sådana tokigheter. Handel med tulpaner blev en spekulation och sedan en krasch. Holland vaknade upp som ett fattigare land.

Ibland brukar spekulation beskrivas som en mänsklig psykos, chansen att bli rik snabbt gör att många tappar sans och vett. Vi tycker det där är bedrägliga beskrivningar. De spekulationsbubblor som beskrivs diskuteras som tillfälliga misstag, som något som händer trots att ingen vare sig vill eller arbetar för det. Ingen är ”skyldig”. Vi menar att det som händer inte är tillfälliga bubblor utan något mycket mer dramatiskt. Vi kallar det spekulationsbomb.