Kommer löneökningar eller prisökningar först?

Det kanske starkaste argumentet mot att lönerna skulle vara det som driver fram inflationen är att det faktiskt är priserna som stiger först.

Om man gör ett diagram över produktionspriserna (alltså fabrikens pris) och löneutvecklingen sedan 1965 så kan man enkelt se vilken kurva som stiger först, se diagram 12.5.

Hela tiden ökar priserna först, vilket tvingar fram högre löner när arbetarna kompenserar sig för prisökningarna. Prisökningarna tar fart under det första kvartalet 1969. Tre kvartal senare börjar lönerna öka snabbare. Några år senare händer samma sak. Prisökningarna accelererar från tredje kvartalet 1972 och lönerna börjar öka först under andra kvartalet 1974. Så här kan vi fortsätta under hela perioden.

Men låt oss hoppa till nutid. I början av år 2000 tar prisökningarna fart igen. Det tar något år innan lönerna då börjar höjas. Och så fortsätter det. Inflationen går upp igen 2005 men lönerna rör sig långsamt. Ändå tas varje ny inflationsrapport till intäkt för att löneökningarna måste hållas tillbaka. Det är en märklig blindhet medierna och nationalekonomerna här visar upp.

Allra mest dramatiskt var det med inflationen under Ukrainakrigets första år. Det är tydligt att löntagarna inte kunnat skydda sig och i flera år efteråt kommer man att få kämpa för att nå en reallöneökning över huvud taget.

Sedan 60-talet har produktionspriserna börjat stiga innan lönerna tar fart. Som minst har det dröjt ett år innan producentpriserna lett till högre löner. Som mest två år.

Eftersläpningen beror bland annat på att det tar ett tag innan högre produktionspriser slår igenom i högre priser i affärerna. Men också för att löner omförhandlas mer sällan än producentpriserna som kan stiga eller sjunka från en dag till en annan.

Om någon ska anklagas för att ”driva på” inflationen så bör det ju rimligen vara den som höjer sitt pris först.

Det kan tyckas vara konstigt att företag höjer sina priser när tiderna börjar bli bättre och man lättare kan sälja. Men målet för företaget är ju inte att producera och sälja så mycket som möjligt, utan att gå med så stor vinst som möjligt.

I tider av hård konkurrens kan man ibland tvingas till sänkta priser trots bättre konjunktur, men oftast gäller motsatsen.

Det är enklare att få upp en vinst snabbt genom att höja sina priser än genom att producera billigare eller sälja mer.

Så länge inget tvingar företagen att sänka priserna så väljer de den lata vägen.

Och det är detta val som sätter i gång den spiral som blir inflation.

Livsmedelshandeln får – när priser stiger och det blir en nyhet – prata helt oemotsagda i media. De hävdar att de gör allt i sin makt för att begränsa prisökningarna. Det stämmer inte. Parti- och detaljhandel ökade sina vinstandelar med 3,7 respektive 4,5 procentenheter under dessa år. Det motsvarar en prisökning på 20 miljarder kronor.

Konkurrensverket har i en rapport konstaterat att leverantörernas priser höjdes med mer än vad som kan förklaras av ökade kostnader på insatsvaror, och dagligvaruhandeln höjde vidare mer än vad som kan motiveras av ökade priser från leverantörerna. ”Dessa två effekter ledde tillsammans till mycket höga prisökningar i konsumentledet.” (Konkurrensverket, Stigande matpriser – vart tar pengarna vägen? Rapportserie, 2024:3)

Våren 2025 tog matpriserna ny fart i Sverige och efter ett tag tog regeringen samtal med de stora livsmedelskedjorna om att prisökningarna måste stävjas.

Att de samtalen inte ledde till något kan knappast förvåna någon då livsmedelsbranschens försvar för höjda priser var vattentätt.

Priserna steg för att skydda koncernernas vinstnivå fick vi höra.