Idag är det söndag. Det är i mångt och mycket som en vanlig söndag. Jag är lite bakis, till exempel. Men det rinner av mig, något annat tar över. Jag är spänd, inför i kväll. Vi ska ha en valvaka här i mitt lesbiska kollektiv. Vi blir nog rätt många. Kanske kommer hon också. Jag hoppas hon kommer. Men det är ju inte det viktigaste, nej. Det är ju inte det jag ska tänka på. Nej det är ju det här att det är något i luften, något som förhoppningsvis håller på att förändras. Jag försöker smaka på det, ta in det, jag tror att jag gör det. Eller är det placebo? Jag vill känna. Jag skäms för att jag måste känna efter om jag verkligen känner. Glöden, viljan, kampen.

"Det enda positiva flyktingkrisen fört med sig är insikten att så många vill göra gott", säger Ki Nilson Karnerud, grundare av föreningen Aktivitet för integration.

Wolfgang Kaleck har försvarat torterade irakier och försökt stoppa vapenexport till Israel – nu har en hälsning till ledare som kränker folkrätten: ”Det här är brott som aldrig preskriberas.”

Något skrämmer mig när alla tycker likadant, jättemycket och jätteentusiastiskt.

Den rödgröna huvudstaden är en progressiv motvikt till en konservativ regering.

Nej man måste inte proppa i sig ägg för att fira Jesu uppståndelse.

Stora problem under landsmötet. LUF: "Vår skärmtid är snart slut"