Krönika: Hjärtat gråter för privata sorger

Idag är det söndag. Det är i mångt och mycket som en vanlig söndag. Jag är lite bakis, till exempel. Men det rinner av mig, något annat tar över. Jag är spänd, inför i kväll. Vi ska ha en valvaka här i mitt lesbiska kollektiv. Vi blir nog rätt många. Kanske kommer hon också. Jag hoppas hon kommer. Men det är ju inte det viktigaste, nej. Det är ju inte det jag ska tänka på. Nej det är ju det här att det är något i luften, något som förhoppningsvis håller på att förändras. Jag försöker smaka på det, ta in det, jag tror att jag gör det. Eller är det placebo? Jag vill känna. Jag skäms för att jag måste känna efter om jag verkligen känner. Glöden, viljan, kampen.

Jag tänker på min vän som i går kväll satt och berättade innerligt om hur hon nästan fått en panikångestattack häromdagen då det slog henne att shit, det kanske inte blir regeringsskifte ändå. Hon hade börjat gråta. Efter EU-valet och SD:s framfart hade hon också börjat gråta. Mycket och länge, en kollega fick trösta henne på jobbet och klappa henne på huvudet. Jag lyssnar på hennes ord, försöker förstå vad jag känner. Jag tror det är avundsjuka.