Bland punkterna finns ett och annat som är riktigt bra, som att skatterna ska tjäna till att minska de ekonomiska klyftorna eller att betyg ska ges först i årskurs åtta. Men den näst sista punkten får mig att hoppa till: ”Ett nationellt tiggeriförbud införs” med motiveringen ”Tiggeri är ett uttryck för en extrem form av över- och underordning som inte hör hemma i ett modernt samhälle.”

Nej, det är sant att tiggeri inte hör hemma i ett modernt samhälle. Men när nu verkligheten rymmer just en extrem över- och underordning? Ska vi förneka den?

Kanske är samhället ännu inte riktigt modernt – eller snarare på väg tillbaka mot en tid som vi för inte så längesen trodde slutgiltigt övervunnen?

Den tanken slår mig när jag läser en bok som kom ut i fjor men som jag läst först nu: Pär Lodins ”Svart potatis: den stora svälten Irland 1845-50”. Det är en skakande och samtidigt läsarvänlig och väl underbyggd skildring av ett mörkt skede i Europas historia. Den kan med fördel jämföras med Magnus Vesterbros prisade bok ”Svälten” som handlar om en liknande katastrof i Sverige 20 år senare.

I båda böckerna dyker tiggeriet upp. Det var en naturlig följd av det fruktansvärda armodet.

På Irland tiggde fattiga irländare. Deras dåvarande engelska herrar och förtryckare ville inte veta av tiggeriet. En irländsk kvinna skriver: ”Engelmännen betraktade tiggare, om inte som brottslingar, så i alla fall nästan tillhörande de kriminella. Irländare betraktade däremot hjälp till tiggare nästan som en plikt.”

Engelsmännen ville leva i ett modernt samhälle. Där skulle tiggeriet förbjudas.

Men den engelska attityden till tiggare är inte det värsta i denna mörka historia.

Bakgrunden var denna: Irland hade sedan många århundraden koloniserats, underkuvats och plågats av sina engelska herrar. Herrarna hade lagt under sig de bördigaste jordarna och trängt ut irländarna i marginalerna. Orättvisorna motiverades som alltid med att de förtryckta var en sämre sorts människor, mindre begåvade, mindre företagsamma och moraliskt sämre än sina herrar. Uttrycken för rasistiskt förakt var otaliga.

De allra flesta irländare levde i fattigdom men det fanns en billig gröda som höll dem vid liv: potatisen. Potatisskördarna var väldiga och kunde föda familjer med många barn (de flesta irländare var goda katoliker).

Men vid mitten av 1840-talet kom det oroande nyheter att potatisbladmöglet (Phtyophtora infestans) hade angripit skörden i Amerika och snart också i delar av Europa. I Irland var man lugn. Skörden artade sig storartat.

Men plötsligt slog vädret om. Värmen försvann, det blev kallt. Solen skymdes av tät dimma, och snart hände det som inte fick ske: potatisblasten vissnade. Potatisknölarna blev en svart stinkande sörja.

Det blev hungersnöd.

Den konservativa regeringen i London reagerade slött och obeslutsamt. Men den utsåg i alla fall den högste tjänstemannen i finansdepartementet, Charles Trevelyan, till att ta ansvar för vad som hände på Irland när basfödan nästan helt försvann.

Trevelyan skulle omsider belönas för sina insatser med en stor gratifikation från regeringen, och han skulle dubbas till riddare av drottningen. Ändå var han det värsta som kunde drabba det olycksdrabbade Irland.

Han var på sitt sätt en perfekt ämbetsman: plikttrogen, omutlig, moraliskt oförvitlig och konsekvent som en linjal i sitt handlande. Och han saknade totalt empati. Han byggde däremot upp en väldig, tungrodd byråkrati för att administrera katastrofen. Nödhjälpsarbeten främst med vägbyggen sattes igång.

Det kom uppgifter om bidragsfusk. Trevelyan förklarade: ”Den stora ondska vi måste bekämpa är inte det fysiskt onda med svälten, utan den moraliska ondskan hos det själviska, perversa och bångstyriga folket.”

En radikal liberal vid namn Hume menade att regeringens enda fel var ”överdriven humanitet” som ”förvärrat det onda man ville avhjälpa”. En journalist som reste runt på Irland hävdade att den liberala nationalekonoms principer som tillämpades i fallet Irland var ”den verkliga essensen av humanitet, godhet och rättvisa”.

Cirka en miljon irländare dog av svält. Ännu fler kom att emigrera till Nordamerika.

Jag ska inte trötta läsaren med paralleller till vår egen tid.

God historia låter oss ofta se vår egen samtid med ett slags oroande klarhet. Ibland upptäcker vi detaljer hos oss själva som annars är svåra att få syn på. Ibland, som i fallet med hungersnöden på Irland, skrivs det förflutna med stora bokstäver, som en varningstext på väggen.

Vi är skyldiga Pär Lodin ett tack för hans bok.