Ledare: Vi måste bli färre

Det är som att försöka balansera en ugnsplåt full av vatten. Hur man än gör tippar det över åt något håll. Det handlar om miljön. Särskilt om man pratar om miljö i kombination med sociala frågor. Saker står emot varandra. Eldrivna bilar blir fler, vilket är bra för luft och klimat, men samtidigt dåligt, eftersom råvaror fortfarande förbrukas vid tillverkningen. Solenergi är bra, men bara om man också har batteri för att lagra elen, och batteriet i sig får inte vara miljöfarligt. Konstgödsel behövs för att marken ska ge tillräckligt med mat för oss alla att äta, men kvävet i marken och gifterna i de nödvändiga biociderna blir en katastrof för mångfalden av arter.

Thomas Robert Malthus (1766–1834), skrev om ”bärkraften”. En bärkraft (för till exempel en mänsklig population) är bara så hög som populationens tillgång till resurser. Och resurser tenderar att vara ändliga. När en population blir för stor för att kunna livnära sig på de resurser som är tillgängliga, kommer den att sjunka under bärkraftsstrecket igen. Och populationers sjunkande brukar inte vara lämpliga som godnattsagor. Det handlar om ojämnt fördelat lidande i oproportionerliga doser. Malthus har blivit återupplivad sedan artonhundratalet, men också många gånger motbevisad. Argumenten på temat bärkraft handlar ofta om ifall bärkraften går att flytta, företrädesvis uppåt. Kan vi ordna fram mer resurser genom tekniska lösningar? Eller kan vi, genom samarbete, fördela tillgångarna bättre mellan oss? Frågan har i sig genererat massor av papper, bläck, och minst ett nobelpris (Elinor Ostrom, som motsade Malthus bland annat genom att visa på mänsklighetens förmåga till samarbete).