Ledare: Vi måste aktivt kampanja utanför den egna stadsdelen

Dagarna efter EU-parlamentsvalet, så började det ploppa upp skärmdumpar på den lokala val-statistiken på olika sociala medier. Runt mitt blomstrande Vårväderstorg så hade hela 56 själar röstat på Sverigedemokraterna, det parti som vill begränsa mänskliga rättigheter, framförallt de icke-etniska svenskarnas. Att det ens finns SD-väljare i en stadsdel där en majoritet av invånarna består av just icke-etniska svenskar, är extra sorgligt. Och det slog mig när jag handlade vaniljmunkar på Willys, att någon i kassakön kan ha röstat på ett parti som påstår att jag som muslim är det största hotet sedan andra världskriget. Valdeltagandet hade dessutom bara legat på ynkliga 35,2 procent där jag bor.

Dagen efter valet så började Facebook-vänner som bor i Majorna, Linné och andra stadsdelar som förknippas med kultur/akademiker-medelklassen, lägga upp sina skärmdumpar. De var nöjda över att många omkring dem hade röstat på antirasistiska partier såsom till exempel Fi och MP. De flesta var även givetvis stolta över bristen på starka SD-sympatier i sina kvarter. En naturlig reaktion kan en ju tycka, men deras siffror stack mig ändå i ögonen. I synnerhet så störde jag mig på dem som lade upp sin statistik som regelrätt skryt och distanserade sig från alla som inte hade röstat lika ”fint” som de själva. Men den viktigaste anledningen till varför deras optimistiska statistik sved, var för att dessa siffror är ett ytterligare exempel på den segregation som har bidragit till SD:s framgångar.