Budskapet är att för motsvarande någon, eller några, av de rikaste göteborgarnas tillgångar skulle vi kunna finansiera flera tusen tjänster som saknas i välfärden, eller bygga mängder av hyresrätter. Kampanjen håller en ganska anonym och mer Tage Danielsson-sympatisk ton än tidigare varianter som gett väl färgstarka vibbar av brysk kapitalomplacering. Framförallt lyfter den en ack så viktig diskussion.

Rasismen när av att de fattigaste pekar finger åt andra fattiga.

Sexismen när av att arbetsplatser inte ger säkra arbetsvillkor.

Klassamhället närs av att kollektivet bleknar medan utlovade kronor för glänsande kapitalvaror lockar.

Klimatet bågnar av att resursfördelningen är orättvis, flyget subventionerat, lockropen fler än alarmen och att gammelkapitalet är envisa girigbukar.

Nu är tid att lyfta blicken.

En endaste liten välklädd procent sopar in 82 procent av världens totala förmögenhetstillväxt under förra året. Enligt samma siffror från Oxfam ökade under samma tid den samlade förmögenheten hos den fattigaste halvan inte alls.

700 miljoner människor levde på mindre än två dollar om dagen. Dollarmiljardärerna blev samtidigt fler och hade bara med sin förmögenhetstillväxt från ett år kunnat åtgärda den extrema fattigdomen sju gånger om.

Karl-Bertil for president.

I Sverige har diskussionen bakbundits av liberalers envisa kampanj för att jämställa vänsterpolitik med fascism. Att koleriskt börja tjoa om Stalin när det talas om omfördelning av resurser är bara kapitalistens sätt att försöka kejsarklä det faktum att eliten skor sig på de fattigare.

Redan i de bredare skikten bland medborgarna, de som inte sitter på direkt makt, premieras kapitaltillgångar. Bostadsrättsboende blir till exempel billigare än hyresrätten, symbolgralen förmögenhetsskatten är avskaffad sedan mer än tio år och välfärdssystemen slits mer och mer i sär till ett system för de välbeställda.

Kom igen, till och med den gråaste sosse måste kunna gaska upp sig och knyta näven nu.

Globalt befinner vi oss i den övre halvan och med anledning av det måste vi inte minst se över hur mycket vi tär på den gemensamma planeten. Att fortsätta leva för motsvarande flera jordklot per skalle är ett klassförakt av kosmiska mått.

De flesta av oss känner ingen som hör till den absoluta eliten.

De flesta av oss har det okej, men kommer aldrig att komma i närheten av de översta procenten. Nära nog alla kommer i kontakt med de nesliga -ismer som närs av att vi sparkar jämsides eller neråt hellre än uppåt.

Eventuella borgare som kommit över den här texten laddar nu för ett inövat motståndstal, vill du ha revolution eller? Va, va, va?

Ja, tack, fast jag tror inte på den i den brutala formen. Jag tror däremot att vi har stöd för att jämlikhet gynnar alla och att vi bör sätta stopp för de skenande klyftorna så snart det bara går. Jag är säker på att vi har makt att bestämma över sådant som marknaden inbillat oss att vi inte kan.

I våra offentliga rum kan du bli bötfälld om du sätter upp egna budskap – det är mest i valtider det inte ses som nedskräpning. Om du däremot har pengar kan du få glas och ram och bakgrundsbelysning på ditt budskap. Så måste det inte vara. Staden São Paulo i Brasilien förbjöd all fast marknadsföring på offentliga platser för ett decennium sedan.

Om ni har läst någon av Tomas Kåbergers ledare de senaste åren behöver ni inte övertygas om att det är ren energi som är framtiden, kapitalstarka fossilbolag kämpar med dinosauriens utdöende vrål för att behålla sina marknader men snart är det fossila bara just gamla fossil.

Mellan dem och framtiden står politiska beslut. Detsamma gäller för striden om en arbetsmarknad som inte spottar ut arbetstagare i trasor.

Vi kan givetvis bestämma helt annorlunda – men då behövs en gnutta mod! Och vi behöver traggla argumenten. Vi kan visst! Vi kan göra det rättvist! Vi kan stoppa miljöförstöringen, avskaffa utnyttjandet av människor, låta det gemensamma ta hand om oss när vi behöver det. Det går!

Nästan alla fastnade vi i den antirasistiska papegojsången inför valet. Det var inte osunt, motstånd måste höras. Men motståndet behöver också något att stå för. Socialdemokraternas kräftgång består nog dessvärre just i att det inte längre är solklart. De är inte ensamma, det är inte alltid givet att Liberalerna är de mest liberala eller att moderat betyder måttfull.

Receptet för att fylla politiken är detsamma som motmedlet mot antidemokratiska strömningar. Vem och vad borde du egentligen vara arg på? Vet du att skatteflykten kostar EU tre gånger så mycket som flyktingmottagandet? Var inte arg på dem som kommer för att de måste, var arg på dem som norpar åt sig och drar! Vänd dig inte till det sura hatet, det är Robin Hood vi vill ha!