Om några veckor håller Miljöpartiet kongress med bostadstema, och den tydliga ambitionen är att damma av miljöstämpeln och framstå som moderna byggentusiaster.

Än så länge har den nya profilen inte riktigt slagit igenom och partiets bostadspolitik kölhalas friskt till höger och vänster. Häromdagen slog DN på stort och hade två separata krönikor med samma enkla budskap: Nu måste miljömupparna bestämma sig, antingen är man för naturreservat eller så vill man bygga bostäder!

Precis så onyanserad är ofta debatten, och det är tyvärr inte bara ett borgerligt fenomen. Den stora motsättningen målas upp mellan konservativa trädkramare som vill bevara grönytor i sina bostadsområden (ofta nedsättande kallade ”Nimbys”, en förkortning av ”Not in my backyard”) och framstegsvänliga ja-sägare (skämtsamt betecknade Yimbys). Utifrån denna föreställda skiljelinje försöker sedan både högern och vänstern positionera sig, vilket inte minst i de rödgröna leden ofta leder till konflikter.

Tätare städer är bra ur klimatperspektiv och de som skriker högst om sin gräsplätt är minsann inte samhällets svagaste grupper, ropar de rödgröna Yimbysarna. Och det kan man ju hålla med om. Men vi måste värna boendemiljön och barnen och ha några lekplatser och gröna lungor kvar, svarar de rödgröna Nimbysarna. Och det är ju också sant. Föreställningen om Nimby vs Yimby är helt enkelt inte en enkel höger/vänster-fråga och vad värre är: den bidrar till att dölja andra och mer relevanta motsättningar i bostadspolitiken.

Vi måste börja fråga oss vems bakgård vi egentligen bygger på. Och vems bakgård vi räddar. Det är tacksamt att göra sig lustig över farbrorn som kämpar för en träddunge mellan flerfamiljshusen, trots att den typen av lokala protester i regel körs över. Samtidigt kommer flera mäktiga grupper helt undan strålkastarljuset.

Varför pratar vi till exempel inte om flyg-Nimbys? Som bara för sin egen bekvämlighets skull kämpar med näbbar och klor för att bevara Bromma flygplats. Varför ses inte dessa kostymklädda direktörer i samma löjets sken som de som vill spara en park i en förort? Och när ska vi ställa bilist-Nimbysarna till svars för bostadsbristen? Dessa bakåtsträvande typer som vill upprätthålla ett ohållbart transportsystem och vägrar ge upp sina ytor för bostäder.

Bilen är som transportmedel betraktat unik i sitt krav på enorma utrymmen i form av vägnät och inte minst parkeringsplatser. Men trots både klimatkris och bostadsbrist är vägar och parkeringsplatser helig mark för markexploatering, och vid nybyggen kräver vi till och med att det byggs nya kostsamma parkeringar (allt enligt de kommunala parkeringsnormerna). Inte nog med att bilismen sällan ifrågasätts – vi har internaliserat detta särintresse så till den grad att det betraktas som självklart att vi med skatter och högre hyror ska subventionera eländet. Här finns ingen logik, bara makt.

Motsättningen mellan Nimby och Yimby är delvis ett resultat av en marknadsdriven bostadspolitik där kommunala förvaltningar och politiker förväntas leverera tomter och planer efter bolagens önskemål (som av en ren händelse går ut på att bygga där det går att göra störst vinster). Så länge även vänstern sitter fastlimmade i denna motsättning är vi behändigt svaga.

Jag längtar efter en grön vänster som vågar säga Stopp och tar tillbaka stadsplaneringsinitiativet. Ingen mer marknadsanarki. Istället för att lämna rodret till starka ekonomiska krafter eller de som ropar högst så kan vi testa att (ack våghalsiga tanke) låta långsiktiga samhällsintressen styra och skapa mer demokratiska beslutsformer.

Låt oss visionera om hållbara städer och skapa storslagna planer. Låt oss tänka bort den utdragna bilberoende staden. Kollektivtrafik istället för bilkaos. Klimatsmarta hyresrätter. Cykelleder och uteserveringar på innerstädernas parkeringsplatser. Tätt, tillgängligt OCH grönt. Det går.

PS. Jag vet att alla inte vill bo i storstaden och att vi inte har bostadsbrist överallt. En bostadspolitik värd namnet måste också kunna koppla frågan till en politik för en fungerande järnväg och försörjningsmöjligheter som möjliggör för fler att bo på glesbygden.