Ledare. Jenny Bengtsson.

2020-11-01 10:06
Bild: Dagens ETC, Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Vem som helst kan bli måltavla för chefens ogillande

Tur att vi är skyddade så långt det går mot att bli uppsagda på ren godtycklighet ändå. Hittills.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För några år sedan sade en kompis upp sig från sitt jobb. Hon gjorde det själv, genom att mejla sin arbetsgivare, men egentligen var det långt ifrån hennes eget val att sluta. Det var inte heller vad hon själv ville. Om hon hade fått välja själv hade hon gärna stannat – men till slut var en uppsägning hennes enda möjliga väg framåt.

Det hela hade börjat ett par år tidigare. Hon hade drivit ett par frågor på jobbet som rörde förbättringar av scheman och av kassasystemet. Det kunde bli mer effektivt och samtidigt bättre för dem som jobbade där, tyckte hon. Hennes kollegor höll med. Det gjorde inte chefen. Under ett personalmöte blev det diskussion och min kompis blev den som sade emot chefen och argumenterade för sin sak, för allas sak. Hon var varken fackligt förtroendevald eller skyddsombud, hon vara bara en engagerad anställd.

Efter personalmötet förändrades saker. Chefens attityd försämrades. För mig berättade min kompis att hon blev snäst åt, avbruten och förminskad på jobbet. Under det första lönesamtalet efter personalmötet fick hon förklarat för sig att hennes arbetsprestation hade försämrats. Hon hade gått från att vara en uppskattad och duktig anställd till att ”ha tankarna på annat håll”, vara ”fokuserad på annat” och att vara ”tjafsig”. Det var tydligt att chefen ville markera vem som hade makt och vem som skulle veta sin plats. Något halvår senare ändrades alla scheman och som av en händelse blev vanliga kontorstimmar istället tidiga morgnar varierade med sena eftermiddagar.

Jag försökte stötta henne medan hon bara mådde sämre och sämre. Hennes arbetsmiljö blev fientlig och omöjlig att överleva i. Det pratades om att allt blivit så mycket sämre sedan hon började ”tjafsa” på det där personalmötet. Flera av hennes kollegor hade blivit utsedda till olika specialuppgifter av chefen och tillsammans eldade de nu, medvetet eller omedvetet, på ryktesspridning och skitsnack om henne.

Det första försöket till uppsägning kom och hon fick hjälp av sin fackförening att föra sin talan. Det fanns ingen saklig grund för uppsägning - för hon hade ju faktiskt inte gjort något fel. Och när facket började ställa frågor om vad som verkligen låg bakom uppsägningen blev det ju uppenbart att det inte fanns så mycket mer där än en kränkt chef som ville statuera exempel för andra genom att förgöra henne.

Chefen muttrade om att det var ”förjävla svårt att säga upp folk” och orerade om att det var lagen det var fel på, inte på hans arbetsgivarstil eller arbetsmiljö. Framför allt var det fel på min kompis - som hade ”grova samarbetsproblem, var konfliktbenägen och inte uppskattade sitt arbete tillräckligt mycket”. Det blev ingen uppsägning, ändå.

Anställningen var räddad men slaget var förlorat. Det blev inte bättre. Och till slut var hon så nedbruten att det inte gick längre. Det fanns ingen annan möjlig lösning än att säga upp sig och till slut vann han alltså ändå, chefen.

Det är givetvis helt oacceptabelt för de allra flesta att vi i Sverige skulle ha en arbetsmarknad där människor kan förminskas och trakasseras, utsättas för kränkande särbehandling och bli nedbrutna så mycket att de inte klarar att arbeta längre. Men lika oacceptabelt lär det ju kännas att vem som helst skulle kunna bli uppsagd för nästan vad som helst.

Saklig grund är något fint, något som ska värnas. Det ska faktiskt vara svårt att säga upp någon - för är det enkelt så kommer det att göras oftare och mer lättvindigt för att inte tala om mer godtyckligt.

Hade min kompis, liksom så många andra hela tiden gör på Sveriges arbetsmarknad, gått igenom sitt helvete på jorden utan att ha haft ett ordentligt anställningsskydd hade hon blivit uppsagd av chefen, för att han störde sig på att hon diskuterat och drivit på. Hon hade aldrig några tankar om att ta hans makt men han försvarade den så mycket att han sänkte henne ändå. Och vem som helst av oss kan hamna där - mitt i måltavlan för ogillandet uppifrån.

Tur att vi är skyddade så långt det går mot att bli uppsagda på ren godtycklighet ändå. Hittills.

Jag tänker på henne, på min kompis, nu när det inte verkar bättre än att den grunden rycks bort från under oss alla.