Veckan började med en uppräkning av de V-reformer som M och KD raderat ur budgeten. Den utgör riktigt dålig PR för högerpartierna. Om vi släpper klimatkaoset för ett ögonblick så vill högern bland annat avskaffa gratis mediciner och glasögon till barn. Sätta stopp för aktivitetsbidrag och gratis kollektivtrafik för unga på sommaren. Återkalla höjt tandvårdsbidrag. Stryka fri simskola vill de också. Det är cyniskt hörni. Det är ganska mycket som är det nu.
Den mörkblå medvinden driver på ideal som förvandlar individens frihet till ansvar. Och medkänsla. Strax före jul skrev Leif Stenberg en debatt i ETC om att soppköken konserverar hemlösheten. Han exemplifierar med Oslo som istället tagit krafttag och har en hel rad goda poänger. Gert Gelotte, skribent i ETC Göteborg, har under lång tid förespråkat Hamburgs modell med tak över huvudet-garanti. En sådan bör för långsiktighetens skull inte finansieras genom nyckfulla insamlingsbössor, utan av kommun eller stat.
Inte bara är det humant, det är politiskt. Vi, väljarna, vänjer oss vid en förskjutning av ansvaret. Välgörenhetsinsamlingarna på Facebook är nu oändligt många, delvis på grund av att företaget kommit på ett sätt att ta ut en liten extra profit. Så Sara fyller år, hjälp henne att skänka pengar till en okänd fond som ska ge utbildning till barn. Särskilda grupper hjälper familjer i ekonomisk knipa att få en matkasse levererad. Hade M och KD lyckats återinföra stupstocken hade det blivit trångt i gruppen.
Man behöver inte vara emot välgörenhet för att reagera mot vad som faller under välviljans ansvar.
I krissituationer behövs extra pengar, hjärtefrågor som inte ligger i det allmännas intresse behöver support. Men hur många vill inte garantera att svenska ungar kan hålla sig flytande om de trillar i sjön? Moderater önskar nog heller inte att barnen ska drunkna förstås, men vilken lägsta nivå som garanteras av offentliga medel utgör grunden i politiken.
Högerlogiken är också långt ifrån glasklar. Vi ska helst låta frivilliga medel finansiera hjälp till dem som har det tufft, men samtidigt förbjuda pengar i pappmugg?
Jag lyssnade för en tid sedan på en brittisk intervjupodd med ekonomen Branko Milanović som studerar global jämlikhet och inkomstskillnader. Som ett specifikt exempel på hur ojämlikheten i världen ökar på ett för många överraskande vis lyfte han Sverige. Tänk att i detta land som på andra platser betraktas som socialdemokratiskt – även där ökar klyftorna. Ja, tänk va. Här står vi mitt i skedet och att backa det är inte en enkel sak.
Marknadshyror och uppluckring av arbetsrätten är viktiga symbolfrågor som Socialdemokraterna inte borde befatta sig med. Vi lär länge debattera om vi föredrog pest, kolera eller nyval i den för nu avslutade situationen, men det finns en framtid också.
Om Sverige fortsatt ska vara socialdemokratiskt måste Socialdemokraterna vara det. Och i högerns individualiserande privatiseringsframfart ligger en möjlighet för de rödare partierna att göra politik. Vänsterpartiet har uppenbarligen fattat. Det är ingen slump att Sjöstedt uttalade att hans parti ska samla sig tillsammans med olika aktivistgrupperingar, det är där den konstruktiva förändringsviljan finns. Den reaktionära förändringsivern är snarast att betrakta som gratis ingredienser till PR-mumma.
”Högern + hål i tänderna = hål i kassan”.
Vem behöver spindoctors när motståndarsidan dukar bordet för en så.
”Högern vill inte att ungarna ska få lära sig simma gratis”.
Det är nästan för mycket! Som om Krösus Sork, Ebenezer Scrooge och Mr Burns gjort gemensam sak. Missa för allt i världen inte audition för rollen som folkets hjältar.
Ska vi kunna slippa ett liknande maktspelsdebacle efter nästa val och någonsin få ett starkt alternativ till borgerligheten? I så fall måste stoltheten återupprättas och S börja angripa den gratispropaganda som högern bjuder på, inte anamma den.
