Republikens fiender måste förintas – ungefär så uttryckte sig den franske premiärministern Manuel Valls när han under helgen framträdde i fransk television efter terrordåden. President Hollande konstaterade att Frankrike nu var i krig och det gjorde också landets förre president, Sarkozy. Det är givetvis fullt begripligt att de högsta företrädarna för en nation som utsätts för terrordåd som slår rakt in i vardagslivet och mördar långt mer än hundra oskyldiga människor, uttrycker sig så. De sex samordnade attentat som IS snabbt tog på sig är det värsta dåd som inträffat i Frankrike efter andra världskriget och ett av de värsta i Europa. Attackerna utfördes av unga män som lever i en värld där alla värden är absoluta och endimensionella: De mördade dessa människor i Paris enbart för att de levde i Frankrike. Offren reducerades i sinnet på dessa fundamentalistiska terrorister till något annat än människor: Till symboler för något de fått i uppdrag att hata.

I viss mening går människans psyke inte att förstå; det är en främmande kontinent. Det besinningslösa våldet trotsar alla våra försök till förklaringar. En ung man avlossar eld mot människor som är på en konsert. För att en människa ska kunna begå sådana handlingar och till och med minutiöst planera dem krävs det att det mänskliga psyket avskärmas, att den naturliga empatin släcks ner och att en abstrakt idé av något slag invaderar hela sinnet. Hur är det möjligt? Den vitryske författaren Svetlana Aleksijevitj skriver någonstans i sin Kriget har inget kvinnligt ansikte att alla stora idéer kräver – små människor. Det ligger en djup sanning i det. Människor blir små, moraliskt små, och livsfarliga när en fanatisk idé släcker ner vår naturliga, medfödda empati för andra människor.

Så i viss mening måste vi lämna psyket därhän och försöka urskilja de politiska och historiska kataklysmer som alstrar dåd av det här slaget och den här magnituden. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: Världen formas sedan snart tjugo år nästan enbart av militant konservativa världsbilder och av nyliberalism. Västlig nyimperialism och militant islamism har nu i årtionden levt i ett slags ödesdiger symbios och detta dessutom i en värld som i tilltagande grad har nyliberaliserats – med skenande ojämlikhet och ökad otrygghet som i utsatta miljöer i Europa skapar grogrund för mentala och ideologiska kortslutningar hos ett litet antal människor (den överväldigande majoriteten behåller sansen).

Jihadismen eller den islamistiska fundamentalismen existerade långt före 2001, ja, men den fick sitt explosiva bränsle efter den USA-ledda invasionen av Irak. Idag kan till och med Tony Blair erkänna det och till och med docenter på Försvarshögskolan kan tala om ”IS framväxt i Irak och Syrien efter 2003 års intervention.” (SvD 16/11). En hel region destabiliserades och nationalstaten Irak kollapsade. Många på vänsterkanten som ibland bara har förakt till övers för ”nationalstater” bör för övrigt skåda de faktiska konsekvenserna av nationalstaters kollapser: Total anarki, allas krig mot alla, religiösa övertygelser som hänsynslöst exploateras politiskt, hundratusentals döda.

En västlig nykolonialism riktade den våldsamma kraften hos sina militärapparater mot Irak och slog sönder en stat och ett civilt samhälle och ur ruinerna kröp Islamska staten fram. På rekordtid lyckades rörelsen expandera över ett stort territorium och lyckades antagligen med det för att den fick med sig tunga, hänsynslöst ”rationella” krafter från den forna Baathregimen. Men IS lyckades också med något annat: Rörelsen förmådde ropa ut sitt fundamentalistiska budskap över en västvärld där enstaka förbittrade unga människor tillbringar sina liv inlåsta i den segregation som ett alltmer neoliberalt samhälle skapat.

Bara från Sverige har åtskilliga hundra unga män och kvinnor avrest för att delta i bygget av kalifatet. Varför? I grunden beror det naturligtvis på att deras medvetanden formats av den där blodiga och komplexa dialektiken mellan två högervärldsbilder och en nyliberal verklighet. Ingen vital vänstervärldsbild existerar som förmått eller förmår kanalisera ilskan och frustrationen i progressiva banor. Jag tror inte jihadismen i utsatta områden i väst går att bota med humanistisk religion och vänliga imamer; det enda som hjälper i längden är idéer om social rättvisa och reformer. Att Sverige nu försöker komma åt dessa unga jihadister genom hårdare lagstiftning är nödvändigt även om det måste ske på ett sådant sätt att islamofobin inte späds på. Men det lär på lång sikt inte räcka.

”Republikens fiender måste förintas” – nej, jag kan inte annat än sörja över den avsmalnande världsbild som ryms och uttrycks i sådana uttalanden. Det är ord som faller genom det historiska rum där västlig nyimperialism, jihadism och nyliberalism utgör de tre viktigaste koordinaterna. De ekar rätt mycket av det som USA:s politiska ledning uttryckte veckorna efter den elfte september och som satte igång en vedergällningslogik som enbart fördjupade tragedierna. Men vedergällningstanken är det sista som västvärldens och Mellanösterns befolkningar idag behöver vägledas av.