Margot Wallström. Åsa Romson. Gudrun Schyman. Mona Sahlin. Åsa Lindeborg. Maud Olofsson. Listan på kvinnor som har tvingats att löpa gatlopp i olika medier på grund av sina starka åsikter och handlingar är lång. Senast i raden är Margot Wallström som har hyrt en lägenhet i Stockholm av Kommunal som kanske egentligen skulle ha förmedlats via bostadskön. En lägenhet som hon behöver för att kunna utföra sitt jobb som Sveriges företrädare i världen och som staten borde ha fixat till henne, men inte gjorde. Eller ska bara stockholmare kunna bli ministrar?
Jag säger inte att det är rätt att hon fick gå före i kön, men drevet mot henne har, på grund av att hon är kvinna, gått flera kilometer för långt. I ärlighetens namn, hur många hade brytt sig om det var Carl Bildt som hade gjort samma sak? Jag kan för övrigt inte minnas särskilt många avgångskrav efter anklagelserna mot Lundin Oil om inblandning i krigsförbrytelser i Sudan, trots att Bildt satt i bolagets styrelse.
Att Kommunal brände hundratusentals kronor på sprit, strippor och lyxresor är enligt mig miljoner gånger värre än att någon får gå före i bostadskön. Men det drevet dog tyvärr väldigt fort och det enda som egentligen har hänt är att kassören har fått lämna sitt uppdrag. För att han inte ska bli alltför ledsen får han drygt 2 miljoner kronor i avgångsvederlag. Som plåster på såren liksom.
Förbundets ordförande har kommit hyfsat lindrigt undan trots att hon är kvinna, men det har troligtvis och göra med att hon agerar som en man och inte beklagar själva brottet utan bara det faktum att det blivit avslöjat. Visst, hon fick avgå, men vägrar att ta på sig skulden och har i stället gett sig ut på någon slags patetisk avgångsturné.
En annan som ständigt får sin beskärda del av hatstormar är Åsa Romson. Först var det giftig bottenfärg, sedan uttalandet om att flyktingkatastroferna på Medelhavet är ”det nya Auschwitz” och tweeten om hur terrordåden i Paris hotade det stundande klimatmötet. För att inte tala om kritiken mot hennes vikt, kläder och frisyr. Att hon fortfarande kan stå upp är ett under. Jurister brukar ju tala om att ett straff ska stå i proportion till brottet. Frågan är hur rimligt drevet mot både Romson och Wallström, eller varför inte Schyman, Sahlin och Lindeborg, står i proportion till vad de har gjort.
Det är inte bara en arg feminist som talar. Studier har tidigare visat att kvinnor i politiken granskas hårdare och får mer kritik än män i samma situation. En studie vid Linnéuniversitetet 2012 visar att nyheter om kvinnliga skandaler är längre och fler, trots att kvinnor får mindre utrymme i den politiska bevakningen generellt. Kvinnliga skandaler handlar dessutom oftare om något som har skett i privatlivet medan manliga skandaler handlar om yrket. Ett exempel är handelsministern Maria Borelius som fick avgå efter åtta dagar eftersom hon hade betalat sin barnvakt svart – 20 år tidigare. Ett annat är kulturministern Cecilia Stegö Chilò som inte hade betalt tv-avgiften och fick avgå efter tio dagar. När det uppdagades att även migrationsministern Tobias Billström hade slarvat med tv-avgiften var det plötsligt inte lika allvarligt.
I stället för att hata kvinnor, lägg tid och energi på att hata det som hatas bör. Är det rimligt att en lägenhetsfadäs smäller högre än ett gäng fulla gubbar som kastar medlemmarnas pengar i Puma Swedes trosor? Nej, just det.
