Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2018-06-11 03:00

Varför får Zlatan inga frågor om fotboll?

Jag kan inte vara den enda som vill veta: Hur gör han? Hur lägger han upp sin träning? Hur ser hans speltänk ut?

Hur ska man förstå det faktum att det går att göra en dokumentär om Sveriges genom tiderna bästa manlige fotbollspelare utan att säga ett enda ord om fotboll?

Zlatan Ibrahimovic har gjort 62 mål för landslaget (tvåa på listan är 1920-talets Rydell som gjort 49), fyra hattrick i landslaget, fått elva guldbollar och är ständigt rankad som en av världens topp fem-spelare. Kanske kommer det dröja hundra år till innan någon slår hans rekord. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag kan inte vara den enda som vill veta: Hur gör han? Hur lägger han upp sin träning? Hur ser hans speltänk ut? I alla de lag han spelat, vilka tränares spelsystem får honom att komma till sin rätt och hur överlistar han en målvakt? 

I stället handlar dokumentären ”Zlatan – för Sverige i tiden” om att hans föräldrar inte är födda i Sverige. Som om det vore värsta grejen! Han får svara på frågor om ifall han känner sig svensk, reflektera över vad Sverige är och så vevas det uttjatade Mattias Karlsson-citatet om att Ibrahimovic inte är typiskt svensk. Varför ens ge det luft? Varför spela ”In the ghetto” till flygbilder över hans barndomshem och ständigt återkomma till begreppet ”det NYA Sverige”? Hur kan det vara intressant? Massor av människor är födda på olika platser, folk flyttar och får barn ihop, men hallå, här har vi en helt unik fotbollsspelare och ni pratar bara om ”invandrare”!

Så har det varit under hela Zlatans karriär: en total fixering vid att han är barn till invandrare och har bott i Rosengård, samtidigt som hans yrkesroll sällan hamnar i centrum. På samma sätt är det med Pia Sundhage. När hon intervjuas, då ska det handla om KVINNOR. Varför damfotbollen är diskriminerad, när hon var ung flicka och mötte motstånd. Om och om igen. Inte fotboll! Utan kvinnor! Zara Larsson intervjuas, tror ni det handlar om musik? Nej, om kvinnor!

Det här, tror många, är antirasism och antisexism. Det är det inte alls. Det är precis tvärtom: att låsa fast människor i roller som ”Invandraren” eller ”Kvinnan”. Dessa roller innebär nämligen att förkroppsliga en berättelse, inte en yrkesroll. Att väcka känslor, inte göra analyser. Att vara, inte göra. Att bli symbol, inte expert. Det spelar ingen roll hur framgångsrik man är – den bäste på kanske 200 år och ändå är ens teknik mindre viktig än vad någon idiot vid namn Karlsson tycker. 

Det här är symptomatiskt, och det har blivit värre på sistone eftersom vi trätt in i berättelsernas rike. Där alla, förutom vita välbeställda män, ska ha varsin klassresa att komma med. Ett Möjligheternas Land där ingen kan bli fri från sin bakgrund. 

Som Lea Honorine brukar säga: den förtrycktas inträdesbiljett till samhällsdebatten är hennes livshistoria. När grupper som tidigare inte hörts börjar ta plats är det genom att sälja sina historier. Ingen annan kan komma med berättelsen om MIG, och därför är det med den i handen man knackar på dörren. Kan man paketera och marknadsföra den rätt kan man tälja guld. Det kan vara frestande att få berätta om sig själv och få fram en historia som sällan hörts. Ingen kan ifrågasätta en livshistoria och därför kan man dölja sitt budskap inne i den. Det här har lett till en inflation av historier och att massor av folk skarvar och snattar och snickrar till sig en passande berättelse: Har jag något att kränga? En farfar kanske? 

Problemet är att livshistorian blir en tvångströja. Det blir omöjligt att framträda i någon annan roll. Som yrkesperson, sakkunnig, expert. De platserna lägger det gamla etablissemanget beslag på. Och de har ingen personlig berättelse, inget jag över huvudtaget – de är bara neutrala yrkesutövare. De slipper sälja ut sig själva, sina föräldrar, sina erfarenheter. De Agerar och Analyserar. De får frågor om fotboll, ekonomi, världsläget. De tar av sig arbetskläderna vid dagens slut och blir någon annan. De representerar inte sig själva.

Titta på tidningarna – på krönikeplats kan det se ut som om det är en himla mångfald. Där trängs frilansande unga, tjejer, nyanlända och barn till invandrare med varandra och tävlar om att sticka ut och skaffa sig en profil och hålla sig undan för hatet. Men titta på vem som är vd och redaktör och kan pensionsspara och där har vi samma diskreta vita män som man undrar: Hur hamnade de där egentligen? 

Jag är ledsen, men något ”Nytt Sverige” är inte här förrän våra bästa fotbollsspelare börjar få frågor om fotboll.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter