13 kommuner höjer skatten, 24 sänker. Österåker, som har den lägsta skattesatsen, ligger under 29 procent. Högst blir skatten i Degerfors. Skillnaden är 6 kronor och 32 öre på varje hundring.
Sedan år 2000 har den genomsnittliga kommunalskattesatsen ökat med två procentenheter. Det kan sättas i relation till skattekvoten – det samlade skatteuttaget i förhållande till BNP. Den har under perioden sjunkit med runt sju procentenheter, ned under 42 procent.
Det motsvarar över 420 miljarder årligen i minskade skatteintäkter – nästan 100 miljarder mer än kommunernas kostnader för all skola och pedagogisk verksamhet.
Vad de här siffrorna säger är att staten har dragit sig tillbaka från det gemensamma välfärdsuppdraget medan kommunerna pressas.
Där finns ingen möjlighet att kompensera för bortfallet, ens om den politiska viljan skulle vara entydig. Resultatet är kronisk underfinansiering och en uppslitande centrum-/periferi-dynamik.
Sverige genomgår nu en allvarlig, systemförändrande välfärdskris. I regionerna genomförs hårda nedskärningar i verksamheten. Ordföranden för läkarföreningen på Sahlgrenska ställer frågan “Hur länge kan man kalla sjukvård för sjukvård?”.
Kommunal välfärd – skola, fritidsverksamhet, äldreomsorg – är under hård press. Detta sker samtidigt som staten även inom gällande ramar bara skulle kunna skjuta till de nödvändiga medlen. Krisen är i det avseendet politiskt framtvingad.
De sociala effekterna fördjupas när det är utsatta kommuner med störst behov av satsningar, som redan har de högsta kommunalskatterna.
På statlig nivå har Sverige blivit något av ett skatteparadis för kapitalägare. Det ger starkare privatekonomi för de som huvudsakligen bor i rika, storstadsnära kommuner.
Bland kommunerna som hänger med Österåker i lågskatteligan syns Vellinge, Täby, Lidingö. De som har behövt höja skatten mer, finns i glesbygdskommuner med högre kostnadsläge. Dorotea, Bräcke, Sorsele.
För att vända den här utvecklingen är det helt nödvändigt att höja och värdesäkra statsbidragen till kommunsektorn. Det låter kanske inte som en dröm för politiska kommunikatörer. Men varje form av rödgrön förändring måste ta höjd för detta.
Därtill behövs en uppdaterad modell för det kommunala utjämningssystemet. Det är ett system som ska kompensera för skilda förutsättningar i geografi och befolkningssammansättning mellan kommunerna. Vi vet sedan länge att det inte görs i tillräcklig grad.
Riksrevisionen hörde till dem som konstaterade detta i en rapport 2019. En parlamentarisk utredning tillsattes före valet 2022 för att se på systemet.
Efter valet slängde den blåbruna koalitionen in ett tilläggsdirektiv: “att [även] föreslå åtgärder för att motverka höga och ökande skattesatser i kommuner och regioner, inklusive åtgärder för att minska risken för negativa bieffekter av inkomstutjämningen på tillväxten".
Högerifrån finns en tydlig ambition att svälta ut välfärden.
Det skapar systematik och effektivitet i förstörelsen. Utan en minst lika tydlig motkraft kommer den gemensamma välfärden att utarmas och Sverige fortsätter att dras isär.
När det sker, samtidigt som politiker på den progressiva sidan är mer än halvt bakbundna, skapas också en fertil grund för inåtblickande svartsyn och syndabocksletande högerpopulism. Det ger oss ett fattigare och farligare land.
