När DU passerar Gå i Monopol måste du betala böter. Men när VI passerar Gå ska vi få pengar och en chokladbit ur ditt påskägg. Det står i reglerna faktiskt.
Som godtrogen lillasyster gick jag på allting och fattade inte förrän senare hur lurad jag blev av storebrorsorna. Samma känsla infinner sig när jag konfronteras med spelreglerna för den globala kapitalismen. Vi är så... bedragna. Förda bakom ljuset. På ett förbluffande hur-kan-vi-låta-detta-hända-vis.
Världens ledare är inne på sin andra vecka av klimatförhandlingar i Paris. Om inget spektakulärt inträffar i sista stund blir det ett helt otillräckligt avtal utan bindande krav på utsläppsminskningar. Samtidigt – i Geneve – pågår helt andra förhandlingar. Det rör sig om Tisa, ett frihandelsavtal som försöker sätta stopp för nationell miljöpolitik och i stället stötta fossilindustrin (det kan de ju behöva, stackarna!). Enligt dokument som Wikileaks läckt till det europeiska servicefacket (PSI) finns bland annat förslag på bindande klausuler som innebär att länder inte har rätt att gynna förnyelsebar energi och inte heller får säga nej till vissa energislag, till exempel kol- eller oljekraftverk. ”Det är ett stort klimatbedrägeri”, som PSI:s generalsekreterare uttrycker det.
Som vanligt i frihandelssammanhang sker diskussionerna bakom stängda dörrar under stort hemlighetsmakeri. Allt vi har är läckta andrahandsuppgifter. Särskilt osannolika är uppgifterna tyvärr inte.
Under 25 år av globala klimatförhandlingar är det enda våra politiker lyckats spotta ur sig att vi ska hålla uppvärmningen under två grader. Sedan har de låtit utsläppen skena och varit oförmögna att vidta åtgärder. Det är inte så lätt, suckar politikerna. Svårt att komma överens. Trixigt med juridiken. Men vi försöker verkligen, vi lovar på heders!
På frihandelsområdet har det däremot gått undan. Inget tycks särskilt krångligt när det ska förhandlas fram handelsregler som underlättar för företag att exploatera människor och natur. Plötsligt är det lätt som en plätt att skapa bindande avtal och institutioner som bötfäller länder som bryter mot överenskommelser.
Samma länder som, officiellt sett, förbundit sig till att hantera klimatförändringarna kan därför agera som om de hade en politisk variant av anarkistiska hand-syndromet. Med ena handen kan industriländerna på klimatmöten prata varmt om förnyelsebar energi och med andra handen inför de patentsystem som omöjliggör tekniköverföring till utvecklingsländer. Med ena handen kan USA klaga på Kina och Indiens ambitionsnivå i klimatfrågan och med andra handen anmäler de samma länder till WTO för att de gynnat sin solkraftsproduktion (självklart vann USA). Med ena handen kan EU slå sig för bröstet och kräva bindande klimatavtal och med andra handen går de tillsammans med Japan och protesterar inför WTO mot en kanadensisk satsning på gröna jobb (självklart vann de och det ambitiösa programmet för förnyelsebar energi fick läggas ner).
Listan på förskräckande exempel kan göras lång. Kontentan är att demokratin allt mer satts ur spel. Makten har flyttats från öppna till slutna rum. Från folkvalda församlingar till företag. Formerna för den globala kapitalistiska ekonomin sätter ramarna för klimatförhandlingarna istället för tvärtom. Som Naomi Klein skriver i Det här förändrar allt: ”Vi sitter fast, eftersom de åtgärder som skulle ge oss de bästa möjligheterna att undvika katastrofen är fruktansvärt hotfulla för den elit som utgör en liten minoritet men har ett järngrepp kring vår ekonomi, vår politik och de flesta av våra medier.”
Håll detta i minnet när resultatet av Paris-förhandlingarna basuneras ut i slutet på veckan. Överenskommelsen kommer säkerligen att framställas som ett positivt steg framåt trots att den innehåller luft och ingenting. Regeringen kommer att pusta ut och säga att Sverige hade velat nå längre men att det ändå var bra att världen kunde enas om ett avtal. Tro dem inte. Utgå ifrån att vi blir bedragna och snabba dig in i klimatkampen innan de käkar upp ditt påskägg.
