Ledare. Göran Greider.

2020-03-11 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Utan biblioteket hade jag varit okunnigare, vilsnare, ensammare

Det verkar som om det i Sverige skärs ner mer på biblioteken än i andra nordiska länder.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I lördags sov jag en halvtimme på ett bibliotek i Olofström, i ett rum som heter Harry Martinsonrummet. Längs väggarna fanns delar av Martinsons privata bibliotek. På en vägg hängde Bror Hjorts fantastiska målning av författaren. Jag hade plötsligt fått veta att Harry Martinson, en av mina absoluta favoritförfattare, kom från Olofström; det var där han utauktionerades som sockenbarn efter att han och hans syskon övergivits av föräldrarna som dragit till Amerika. Minns jag rätt kostade Harry sex kronor för den bonde som åtog sig detta sockenbarn som långt senare skulle skriva ”Nässlorna blomma”, ”Passad”, ”Aniara” och andra verk.

Jag skulle hålla föredrag om någon timme, men hade legat och hostat hela natten och var tvungen att vila en stund för att orka. Jag lade mig på en soffa, såg mig omkring i rummet och somnade till slut in. Det skulle inte förvåna mig om jag hade ett lyckligt leende på läpparna.

Det här var alltså i Olofström, en ganska liten kommun med rött styre i det Blekinge där också det blåbruna Sölvesborg ligger. I Olofström finns biblioteket i samma byggnad som Folkets Hus. Jag hann inte titta runt i biblioteket, vilket jag brukar försöka göra när jag är ute och håller föredrag och hamnar på bibliotek. Men jag drog in biblioteksluften och jag kände nästan av ett slags helighet i det där Harry Martinsonrummet.

Bibliotek är för mig ett slags heliga platser. Utan biblioteket i Vingåker där jag växte upp hade jag varit okunnigare, vilsnare, ensammare. Det var inte så att mina föräldrar tog med mig till bibblan. De gick vad jag vet aldrig på biblioteket. Jag tror att de upplevde biblioteket som en främmande plats, vilket var typiskt för en stor del av arbetarklassen då och nu också. Men jag hittade dit på egen hand.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag älskade att låta mig slukas av de gränder och hörn som bildades av de höga hyllorna. Ibland letade jag efter något särskilt, ofta drog jag bara ut böcker på måfå och satt där och läste. Hyllorna för astronomi och senare lyrik var som trampoliner ut ur min tillvaros inskränkthet. När jag en dag lånade Karl Marx ”Kapitalet” hajade den gamle vithårige bibliotekarien till: Den här måste man väl ha doktorerat för att kunna läsa? Men han skrattade, dunkade mig i ryggen och gratulerade mig till det ambitiösa lånet.

Biblioteket är platsen dit man kan gå utan att ha ett öre på fickan och ändå möta all världens litteratur. 

Men de svenska folkbiblioteken är hotade. Sedan mitten av 90-talet har vart fjärde folkbibliotek eller filial försvunnit. Många skolor – i synnerhet friskolor – saknar skolbibliotek. I en del borgerliga kommuner läggs biblioteksverksamheten ut på entreprenad till företag och i blekingska Sölvesborg vet vi hur det står till: Politikerna, moderater och sverigedemokrater, vill lägga sig i vad som ska finnas på biblioteket.

Jag tror inte folk i gemen har klart för sig vilka stora hot som idag tornar upp sig mot folkbiblioteken och därmed mot ett fundament i den svenska demokratin.

Svenska Författarförbundet har startat en kampanj för biblioteken som de kallar ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget”. I en artikel skriver de:

 ”Sverige verkar inte längre ha råd med demokrati. Den kostar tydligen för mycket. Vi inser inte att årtionden av åtstramningar börjar urholka fundamenten på allvar. Biblioteken är ett konkret exempel på hur vi tar tidigare demokratiska erövringar för givna. Biblioteken har ju alltid funnits där, som garanter för att mänsklighetens samlade kunskaper ska finnas tillgängliga för alla. Frizoner för läsning. Stillsamma offentliga rum för kritiskt tänkande. Men situationen håller på att förändras. Det utvecklas nu en strid på många fronter om bibliotekens framtid – i värsta fall om deras överlevnad. Läget börjar bli allvarligt.”  

På landsbygden är de kvarvarande biblioteken ofta det sista som finns kvar av offentlig närvaro. När de försvinner och när bokbussturerna blir glesare kopplas delar av landet bort från en större gemenskap. Samtidigt skärs det ned på bidragen till studieförbunden. I storstäder finns det knappt längre några offentliga rum utöver biblioteken och dessa blir färre. Överallt bevittnar vi en tillbakarullning av den kulturella infrastrukturen.

Om man sedan lägger till nedmonteringen av fritids- och ungdomsgårdar i tider när de skulle behövas mer än någonsin – ja, då är det något verkligt oroande som äger rum.

Det verkar som om det i Sverige också skärs ner mer på biblioteken än i andra nordiska länder.

Regeringen talar idag inte särskilt högt om kulturpolitik och bibliotek. Inget ont om Amanda Lind (MP), men en avgörande förklaring till att kulturpolitiken försvagats är att Socialdemokraterna inte längre ser den som ett centralt politikområde. Man rycker ut när Sverigedemokraterna undergräver bibliotekens eller public service frihet, men när det gäller mer resurser till verksamheterna är det betydligt tystare.

Den som stiger in på ett bibliotek bör sänka rösten, men i biblioteksfrågan bör den höjas.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.