Att kämpa för klimatet är ibland som att ta sig fram genom extremt tjock gyttja. Trots alla tusentals lösningar finns det för lite handlingskraft både bland befolkningen, företagen och politiken. Det vassa är borttaget från avtalet, men lite oväntat har förhandlingarna gett oss en anledning att få en nytändning.

Innan mötet började väntade sig många att länderna skulle komma fram till ett avtal, men att det skulle bli tandlöst och slå långt över det otillräckliga tvågradersmålet. Om världen värms med två grader väntas det innebära enorma förluster i jordbruket och en havsvattenhöjning som kommer lägga hela länder under vatten. Därför kämpar många för utsläppsminskningar som kommer leda till max 1,5 grads uppvärmning, vilket skulle rädda mycket. Men den diskussionen har känts bortblåst ur den politiska debatten. Tills nu.

Tyskland krävde häromveckan att 1,5 grad skulle nämnas i avtalet och bland annat Frankrike följde snabbt efter. Många av de fattigare länderna har försökt få upp samtalet på agendan, men var det två av de rikare europeiska länderna som tog upp frågan. De som kämpat hårdast har varit länder som ö-staterna Tuvalu och Kiribati, som innan mötet under lång tid har försökt träffas med nyckelpersoner för att beskriva sin kommande situation med ett land under vatten.

Ett bra exempel på ett annat land som pushar för hållbarhet är Uruguay, som på sju år lyckats vända sitt fossila beroende till 95 procent förnybart. Och Kina, som trots att de inte verkar ha utmärkt sig i förhandlingarna lyckats vända koltrenden så pass att det märks på hela världens utsläpp. Det finns tecken på att vi i år globalt kommer att minska våra totala utsläpp tack vare Kinas satsningar på förnybart, vilket verkligen är ett trendbrott.
Om vi tittar på hela bilden så ser det kanske inte lika ljust ut, men prognosen går att påverka. Utmaningen är att vi har en stor del av världens befolkning som fortfarande inte har tillgång till el, och som måste göra ett grodhopp förbi fossilstadiet för att vi ska kunna nå något hållbarhetsmål alls. Men också det har diskuterats i Paris, och FN har tillsatt en organisation som ska se hur vi ska lyckas med just det.

Det kanske känns mörkt i Sverige, men vi kan fortfarande fokusera på lösningarna och möjligheterna, och sådana finns det gott om. Vi får bara inte glömma bort vår makt att påverka och att vi bara kan misslyckas om vi inte gör det vi ska. Vi har fortfarande tid, och världen fortsätter efter Paris. Hur den blir är sedan upp till oss, och vi har alla möjligheter att göra framtiden ljus.