Eller är det kanske det politiska läget som driver på känslan av allmän dårskap? Inte nog med Ukrainakriget – med anledning av bränslepriserna lanserade regeringen nyligen ett stort reformpaket som gör det billigare att köra bil. Kapad bensin- och dieselskatt, mindre biobränslen i tanken och minst tusen spänn till landets alla bilägare.

I samma veva släpptes nya rapporter från IPCC och Klimatpolitiska rådet. Båda konstaterar det vi alla redan vet: omställningen från fossilt till förnybart går alldeles för långsamt och behöver accelerera i rasande takt.

Alla som kan lägga ihop 1+1 förstår att regeringens bensinpaket både ökar utsläppen och backar klimatpolitiken med flera år. Regeringen erkänner till och med att de ger blanka fan i klimateffekterna av kalaset. Miljöminister Annika Strandhäll har enligt egen utsago ”inga som helst bekymmer” med att släppa igenom en skattesänkning på fossilt samtidigt som samma bränslen måste försvinna ur samhället. Finansminister Mikael Damberg påstår att Sverige ändå ”ligger före” med utsläppsminskningar i transportsektorn. Hans inställning verkar alltså – tvärt­emot FN:s klimatpanel och regeringens egna expertorgan – vara att klimatomställningen går så underbart snabbt att vi kan dra av på takten? Vi är lite för bra?

Man blir matt, det blir man. Och det slutar inte där. För nu vill V, M, KD, L och SD fortsätta kapplöpningen om att göra klimatpolitiken ännu lite sämre. Bensinpriset ska ner ännu mer, därmed basta. Särskilt Vänsterpartiets resa till fullskalig fossilpopulism är sorglig att beskåda. V lyckades bygga upp ett hyfsat klimatarbete senaste decenniet, men Nooshi Dadgostar verkar fast besluten om att skjuta ner allt förtroende på området. Att ingå klimatpolitiska överenskommelser om bensinpriset med klimatskeptikerna i SD är ännu ett lågvattenmärke. Medlems- och väljartappet lär inte vänta på sig.

Det finns många människor, åkerier och lantbruk i landet som drabbas av bränslepriserna, ja. Men det är inte skäl för att backa på klimatpolitiken. Vi har vetat länge att priset på olja måste öka, det är ett utmärkt incitament för att minska utsläppen på alla samhällsnivåer. Så enkelt är det.

För att omställningen ska kännas rättvis behövs öronmärkt stöd mot geografiska och socioekonomiska grupper som har praktiskt svårare att ställa om, i kombination med större satsningar på levande glesbygd. Men med nuvarande politik väljer partierna att också strössla tusenlappar och billigt bränsle över innerstadsfamiljer i SUV.

Det är usel transportpolitik med dålig träffsäkerhet. Drygt en tredjedel av alla bilresor i Sverige är kortare än fem kilometer. 90 procent av befolkningen bor i tätort. Varför ska alla dessa transporter subventioneras med miljardbelopp? Lägg i stället pengarna på åtgärder som gynnar vettiga transportmönster. Sänk väghastigheterna, höj parkeringstaxorna, bygg cykelbanor, förbjud biltrafik i innerstäderna, stötta kollektivtrafiken. Det nya reseavdraget är också en viktig del i det hela – måtte nu inte fossilpartierna urholka även detta förslag.

Tokfesten som pågår i svensk politik cementerar fossilsamhället och bilsamhället. Den göder Putins krigskassa. Den går rakt på tvärs mot klimatmålen.

Hur många fler bränsleutspel ska vi behöva se i år? Var kommer det sluta? Vi befinner oss i början av en valrörelse där snart varje partiledare som tidigare velat posera bredvid Greta nu hellre tar kampanjbilder bredvid en bensinpump. Bevare oss väl. •