Varje satsning på landsbygden är en antirasistisk satsning eftersom SD växer på de sociala kalhyggen som skapas där.
Aprilhimlen verkar nästan generad. Plötsligt blickar den obehindrat ner i varje skrymsle i det som nyss var mörkaste skog. Istidens stenblock, nyss gömda bland stammarna, har liksom flutit upp till ytan. Vi går över kalhygget. Vi följer de gamla stigar vi gått år efter år men nu är de svåra att hitta och till slut blir vi helt vilsna – är det här vi brukar gå? Som tur är har vi hunden, Stina. Hon har redan vikit av in bland brutna kvistar och djupa, vattenfyllda hjulspår och står och tittar på oss under några sparade frötallar – Här! Här ska vi ju gå! Vart är ni på väg? Kom nu då!
Man blir ledsen när man ser ett kalhygge. Men jag var förstås beredd. En omarrondering av skogen har ägt rum och en massa små och spridda skogsinnehav har slagits ihop till större. Dala-Floda i Dalarna hör till de platser i Sverige där omarronderingen fått vänta allra längst och det har betytt att jordlapparna blivit mindre och mindre när arven skiftats genom generationerna. Att skiftesreformerna aldrig ordentligt genomfördes i Dalarna berodde på ett starkt jämlikhetsideal – jorden skulle delas rättvist mellan arvingarna på de små gårdarna och några storägare fanns inte alltid som kunde driva på utvecklingen. Små åkerlappar och skogsinnehav gjorde brukandet mindre rationellt, ja, men den goda sidan av det var att byarna hölls ihop istället för att sprängas. I byarna var man tvungna att samarbeta när de plottriga åkrarna skulle brukas och skogen huggas. Och i modern tid blev det inte så lönsamt att skicka ut stora skogsmaskiner för att avverka någon liten skogsfastighet. I Dalarnas bondskog överlevde en del av den biologiska mångfald som på andra håll försvann när timmerfronterna öppnades på artonhundratalet. Skogarna kring de stora bruken eller gruvorna ödelades nästan under några seklers tid.
När markerna omarronderades häromåret i Dala-Floda var det inte gratis. Lantmäteriet tar bra betalt för att pussla ihop nya, sammanhängande innehav. Och när det hela är klart vidtar slutavverkningen, för att finansiera det hela. Ägarna har knappast något val. Plötsligt reser sig timmertravarna längs byvägen. På kvällen driver en frän, söt doft av kåda längs byvägen. Och när man går ut i skogen hamnar man i ett nytt landskap – land skapat av maskiner. Urgamla stigar går inte längre att urskilja.
Ängsladan där: För många år sedan ristade vi in våra namn i stockarna och vi stod i djupaste skogsdunkel och gjorde det. Nu guppar ladan övergiven på kalhygget.
Kalhyggesbruket dominerar i Sverige och sedan femtiotalet har större delen av landets skogar utsatts för hyggesbruk. Blandskog har blivit monokulturell barrskog. Forskare brukar ibland säga att det våra förfäder kallade för skog inte längre existerar i Sverige (det var ett annat ekosystem). Virkesåkrarna dominerar. Produktionsskog. På sjuttiotalet förekom det mycket protester mot kalhyggena och opinionen växte och blev så stark att de stora skogsbolagen verkade vara i gungning på åttiotalet. Så de skaffade sig en ny retorik, införde gröna bokslut, anställde chefsekologer och såg till att spara små bitar, nyckelbiotoper, här och var. Frötallarna och högstubbarna–för fåglarna att bo i – står där på varje kalhygge som ett magert vittnesmål om vad bolagen gick med på. Det var inte mycket.
Idag är protesterna ganska få mot det moderna skogsbruket. Till allra största del beror det på att färre ögon idag på nära håll iakttar skövlingen. Avfolkningen av landsbygden och glesbygden har lämnat skogarna utan vittnen. Jag tror mer och mer att frågan om landsbygdens avfolkning verkligen hänger ihop med en levande miljö- och klimatrörelse. Jag skulle till och med kunna hävda att varje räddad lanthandel ökar möjligheterna att skapa en levande miljörörelse. Att försök görs att göra storstäderna klimatsmarta är bara att glädja sig åt – men än så länge verkar slutresultatet av urbaniseringen (som just nu är extrem i Sverige) vara att städerna sätter ett allt större ekologiskt avtryck i biosfären. Enorma omland krävs även för en klimatsmart storstad. Och när dessa omland töms på folk blir de ett lätt exploaterbart byte för de industriella intressena.
Under påskens långfredag genomfördes på många håll i Sverige det så kallade Landsbygdsupproret. Bönder körde in sina traktorer till tätorter. Banderoller hissades med krav på att landsbygden måste räddas. Jag gladde mig. Men jag la märke till att flera av upprorsmakarna refererade till Bondetåget 1914 – vilket säger något om hur lite av radikalt politiskt medvetande det just nu finns i stad-landkonflikten. Bondetåget 1914 var ett av de mest reaktionära inslagen i svensk politisk historia; det ordnades till stöd för kungen och mer satsningar på försvaret.
Idag behöver landsbygden ses ur det vänsterradikala klimatperspektivets synvinkel. Och varje satsning på landsbygden är dessutom en antirasistisk satsning eftersom Sverigedemokraterna växer på de sociala kalhyggen som skapas där.
Aprilhimlen är väldig. Vi går i det öde landet. Hunden leder oss.
