Henrik Jalalian: Att ”lyssna på folket” är tydligen bara viktigt när det gäller invandring

I åratal har vi hört att politiker måste lyssna på folket när det gäller invandring och brottsbekämpning. När det gäller arbetstiden och välfärden låter det annorlunda. Det är i själva verket vänsteråsikter som ignoreras mest av de folkvalda.

När tidöpartister och socialdemokrater ska motivera sin repressiva politik för utvisningar och brottsbekämpning grips de av en sådan politisk fromhet att man nästan blir lite rörd. Man måste “lyssna på folket”, mästrar de alla som vill höra på.

Vad folket tycker är så självklart att det knappt behöver uttalas. Hårdare tag. Fler utvisningar. Det enda rätta är en anpassning högerut.

Det var bara det att när folket blev varse all den politik som förts i deras namn blev de flesta ganska förskräckta. Det är förvisso korrekt att väljarna under vissa perioder velat minska flyktinginvandringen i högre utsträckning än politikerna och velat se tuffare tag mot brottsligheten. Men utvisningar av människor som levt hela sina liv i Sverige och trettonåringar i fängelse hade man aldrig bett om.

Jag börjar misstänka att detta med att lyssna på folket inte är en princip, utan ett verktyg. Som används när det passar.

För när det gäller andra frågor är folkviljan inte lika viktig. I Demokratirådets rapport 2026 listas ett antal områden där skillnaderna mellan de folkvaldas och väljarnas åsikter är tydliga och systematiska. Alla de områden med störst skillnad handlar om vänsteråsikter. Folket, som nyss var en auktoritet, förvandlas i dessa frågor till barn som inte riktigt förstår sitt eget bästa.

Störst skillnad mellan politiker och folkets åsikter är det när det gäller inställningen.till sex timmars arbetsdag. Medan 50 procent av väljarna är positiva till en arbetstidsförkortning, är motsvarande siffra bland riksdagsledamöterna endast 25 procent. Riksdagsledamöternas stöd för förslaget har dessutom minskat över tid: 1985 var 45 procent av dem positiva till sex timmars arbetsdag.

En annan tydlig skillnad är synen på hur stor den offentliga sektorn ska vara. 42 procent av ledamöterna är positiva till att minska den offentliga sektorn, medan endast 20 procent av väljarna delar denna uppfattning. Politikerna har historiskt sett haft en mer kritisk hållning till en stor offentlig sektor än väljarna – bland väljarna har stödet alltid varit starkt.

En tredje fråga med stora åsiktsskillnader är vinster i välfärden. Här är två tredjedelar av väljarna kritiska till vinstdrivande bolag men endast 51 procent av riksdagsledamöterna

Även när det gäller privatisering av sjukvården går åsikterna mellan folkvalda och väljare isär. Stödet för privata lösningar har enligt rapporten minskat rejält sedan 1985 bland väljarna. Trots detta har andelen privata aktörer ökat kraftigt.

Katalys gjorde en granskning för några veckor sedan som indikerade att högerns gapande om att public service är vänstervridet är djupt falskt. I själva verket visade det sig att det fanns en stark slagsida åt höger i programmet Agenda.

Samma sak gäller uppenbarligen högerns prat om att ”lyssna på folket”. Det är inte högeråsikter som ignoreras av de folkvalda. Det är vänsteråsikter om kortare arbetstid, stark offentlig sektor, privat sjukvård och vinster i välfärden som ignoreras av de folkvalda.

Då talas det inte längre om att “lyssna på folket”, utan om ansvar, realism och ekonomiska begränsningar.

Att lyssna på folket är tydligen bara viktigt ibland.  När det gäller välfärd och arbetstid kan väljarna tydligen tryggt ignoreras.