”Vi barn gör ju oftast inte som ni säger oss åt att göra. Vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid så gör jag det med.”

Hon går inte till skolan. 

Hon strejkar för mänskligheten.

Hon strejkar mot vuxenvärldens svek. 

Kommentarerna strömmar direkt in i sociala medier. Så mycket kärlek. Särskilt från andra tonårstjejer som vill göra henne sällskap, som är beredda att lämna klassrummen för att de känner att exakt allt står på spel. 

Men givetvis även kritik, om att hon borde respektera skolplikten, eller bara nedlåtande: ”Jag tror inte att detta har någon effekt. Utbilda dig till något som kan göra skillnad istället. Kärnkraftsingenjör till exempel.” 

Jaha, men vad gör dessa dryga tyckare själva för skillnad? Ingen positiv. Garanterat så. Deras förstenade hjärnor – och hjärtan – skrattar åt ett barns välgrundade existentiella kris, samtidigt som de just skiter i hennes framtid, i efterföljande generationers framtid. 

Kryp in under era älskade grillar där ni kan mola om elcyklar och flygskatt medan avsevärt klokare krafter – som Greta – räddar planeten från överhettning.

”Ingen annan gör någonting och då måste jag göra det jag kan”, säger Greta till Dagens ETC, och fortsätter:

”Människor behöver veta om vad som pågår och att det är en kris vi befinner oss i. Då tror jag att de själva väljer att engagera sig i klimatfrågan, göra egna uppoffringar och rösta på den bästa klimatpolitiken.”

Greta är inte ensam om att uppleva det som en fruktansvärd mardröm att uppvärmningen kan bromsas och ändå väljer den offentliga och privata makten – vuxna – att göra nästan ingenting.

Varannan ung kvinna i Sverige anser att klimatet är den absolut viktigaste samhällsfrågan, enligt WWF. Var tredje känner sig olycklig på grund av att förutsättningarna för ett värdigt liv – bokstavligen liv – hotas. 

Det här återkommer i många studier, att barn tidigt förstår hur allvarlig situationen är, att de påverkas, men har hopp om att problemen ska kunna åtgärdas, att det löser sig. När barn närmar sig tonåren rasar illusionen. De ser verkligheten, de ser oviljan att agera. 

Vuxnas passivitet. 

Vuxnas medvetna val att tillintetgöra barns tillvaro. 

För de flesta av oss förstår nu att klimatförändringarna kommer att ha genomgripande konsekvenser i närtid. Decennier, inte århundraden. Om någon tvekar ska den läsa rapporten ”What lies beneath – the understatement of existential climate risk” som förklarar att scenarierna nu är dystrare än de FN:s klimatpanel IPCC någonsin har presenterat, att vi har förlorat möjligheten att ställa om långsamt, samtidigt som krisens omfattning ännu inte har sjunkit in i vårt globala medvetande.

Vad gör det med barn?

Historiens värsta svek.

Greta är dotter till Malena Ernman och Svante Thunberg, som i den nya boken ”Scener ur hjärtat” skildrar hur familjen kom att engagera sig för klimatet. Drivande var Greta. Hon stod inte ut med glappet mellan vad vuxna säger och vad de sedan gör, eller inte gör. Det gjorde henne illa. Det blir som att leva en lögn. Där ingen rakt ut erkänner att de tänker fortsätta vandalisera planeten som snart ska lämnas över till dig, smältande och antänd. 

Varsågod.

Det finns inom psykologin ett begrepp – generativity, på svenska generativitet – för att vuxna väljer att solidarisera sig med barn. Bryr sig om hur de mår, om vad som oroar dem. Tillsammans med en stark drift att skapa bästa möjliga värld för yngre att ärva. Motsatsen är stagnation. Att inte förstå yngre. Att hålla egna privilegier före deras behov. Vad jag lämnar efter mig? Vem bryr sig. Då är jag död. 

Där befinner vi oss idag, vuxna som ett stagnerat kollektiv, oförmöget att korrigera destruktiva vanor – och lika destruktiva politiska preferenser – till och med när våra egna barns framtid ligger i andra vågskålen. 

Stagnerade, förstenade.

Barn vägrar leva i vuxnas lögn. Barn kommer aldrig tolerera det. Inte en chans. Greta har nu fått sällskap av andra barn i sin strejk. Jag hoppas de blir tusentals. Nej, jag hoppas de blir hundratusentals som lämnar hela skolor öde för att plåga de folkvalda i varje kommun- och stadshus med att deras svek är avslöjat. Och jag hoppas att radikalt gröna, purunga nätverk knyts mellan länder och kontinenter. 

Vad skulle Greta kunna åstadkomma tillsammans med de barn och ungdomar som stämmer regeringar i USA, Colombia, Norge, Belgien, Nederländerna, Indien, Storbritannien och Kanada för klimatförstörelse? 

Vad skulle hända om hon träffade 16-åriga Jamie Margolin, som startat amerikanska Zero hour-rörelsen (samt twittrar ”min nya hjälte” efter att ha sett bilderna på Greta)? 

Och tänk om vuxna med förmåga till generativitet faktiskt slutar upp bredvid henne utanför riksdagen, att jobbstrejk möter skolstrejk?

Mänskligheten är en obruten kedja, genom generationer, alla beroende av sina länkar, alla meningslösa och vilse utan sammanhanget.

Det är sent.

Men det är inte för sent.

Greta påminner oss.

Tack för ett av valrörelsens värdigaste inspel.

Tack!