Vi brukar säga att åren går. Det är ju inte riktigt sant, åren springer i ett ständigt maraton och ju närmare en kris vi är desto fortare springer tiden. Nu är det bara sju år kvar att halvera utsläppen på jorden och hittills har det ju gått illa. Det vill säga utsläppen ökar.
Nej, glöm alla ekvationer från regering och Naturvårdsverket om minskade procent, glöm alla EU-utspel om minskade enheter, glöm alla utsläppsrätter och alla fantastiska ekvationer med kurvor som pekar nedåt och glöm alla program om koldioxidneutral trafik och glöm alla årtal eftersom utsläppen i verkligheten faktiskt ökar.
Du ser det i en liten ruta på Dagens ETC:s klimatsidor. Utsläppen, halten koldioxid i atmosfären, mätt på Mauna Loa på Hawaii, pekar uppåt och inte nedåt. 1,6 miljarder ton 2021! Och skulle vi sätta samma mätutrustning i Sverige, i Kina, i Brasilien, i Indien… Då skulle mätningarna visa samma tendens för klimatet är globalt.
Det politiken gör, det företagen gör, det matproducenterna gör och det skogsägarna gör duger inte.
Utsläppen ökar.
Sedan kan man göra vilka fina planer som helst som säger att 2045 ska det vara löst, de där årtalen betyder inget för man kan inte minska utsläpp genom att öka dem.
Det här är ju lätt att bli passiv och deppig av. Måndagmorgon i sinnet. Nyåret 2019-2020 började vi på ETC-företagen därför ett projekt som handlade om att gemensamt med alla läsare och ETC El-användare – ja, alla som regelbundet följer det vi gör – genomföra ett program där vi tillsammans ska ner till ett ton utsläpp per person. Genom gemensamma investeringar, genom ändrat resande, genom att börja prova annan odling, annat boende, annat konsumtion.
Det där programmet finns publicerat och i mitten av januari ska vi berätta om de första två årens resultat. programmet gjordes för 20 000 människor men idag har ETC-rörelsen snarare 40 000 stadiga medlemmar så uppdraget har vuxit.
Men visst går det.
Det här har förvandlat oss alla litegrann, vi har gått från att i tidningar och böcker berätta hur det borde vara, till att initiera förändring på riktigt. Och läsare har gått från gillande och diskuterande till aktivt deltagande.
Det här är politik för mig. Den som sätter upp en solcell i en park gör politik, tro inget annat. Och jag är övertygad om att hela den kritiska massan av västermedia, fackföreningar, hyresrörelser och alla miljörörelser kommer gå åt samma håll.
För det handlar inte om att tycka eller enbart kritisera de som inget gör. ”Makten”.
Det handlar om att göra.
Det handlar inte om ETC. Det är lika viktigt att veckomedier som Flamman eller Feministiskt Perspektiv eller hela fackförbundspressen tar samma steg. Att Naturskyddsföreningen blir ägare av skog för att rädda den. Att klimataktivister fortsätter strejka och fortsätter göra.
Det finns inga argument som räcker för att få förstörarna av vårt klimat att upphöra med verksamheten. De måste tvingas. Och politiken är den kraft som kan tvinga fram det nödvändiga, men politiken kommer aldrig göra det om inte politikens rörelser också tvingas.
Så nu när det är ett nytt år bör vi ta ett djupt andetag och inse att det är oss det hänger på. Ingen annan. Vi tillsammans är den verkligas makten, den verkliga förändringen.
Uppdraget för 2022 är rätt enkelt. Det är valår i Sverige och det ger en enorm kraft om man vill förändra politiken. Partierna själva har gjort sig maktlösa då de saknar rörelser. De är mediala gladiatorspel, de är förvirrade debatter med enkla slagord i tv-rutan och de är en ständig ursäktsmaskin som rabblar påståendet att de tyvärr inte har något makt efter om de, var och en, inte har majoritet. De undviker den självklara motfrågan: Hur får man majoritet då?
Under valrörelsen gäller det att S, V och MP ständigt möts av ett antal frågor som det inte går att prata sig runt. Det gäller att påpeka att staten enkelt skapade 1 000 miljarder för att hantera coronakrisen, inget hindrar staten att på samma sätt rädda klimatet genom enorma investeringar och omställning. VI behöver varken höjda skatter eller minskade utgifter, vi behöver satsningar betalda genom att staten skapar pengarna och låter arbetet börja. Klimatet går inte att rädda med sparpolitik, bara med en våldsam nysatsning som räcker till alla de projekt man diskuterat i 20 bortkastade år.
I varje kommun ställa frågan varför kommunen kastat sina pengar på börsen istället för att investera i lokal hållbarhet, vattensäkerhet, energiförsörjning, gemensam billig trafik.
I varje by gå man ur huse när kalhyggesmaskinerna börjar mullra.
I varje storstad stoppa trafikbyggen som förstör.
Ja, vi behöver återta blockader som vardagens kampmetod, butiker med klimatförstörande produkter behöver få upplysning om att de kan bättre.
Och vi behöver samla in ett berg av bötespengar för att skydda de som gör det verkligt tunga jobbet att rädda klimatet. De som stör den apparat som bara rullar på i påståendet att ”snart ska utsläppen minska”.
Det finns nämligen inget snart kvar.
För länge sedan, 1970, sjöng Gill Scott Heron att ”the revolution will not be televised”. En fantastisk text som fungerar än idag med tillägget att motstånd inte kommer vara digitalt. Motstånd är alltid analogt, motstånd handlar inte om att tycka, motstånd handlar om att göra.
Preem stoppas inte av Twitter men av några tusen människors som fått nog och sätter sig i kajakerna och vandrar på gatorna.
Klimatpolitik handlar inte om att skriva en ny plan på vad som ska hände till 2050.
Det handlar om att minska utsläpp nu.
Under våren börjar vi med en turné runt landet (mejla raddningen@etc.se om du har tips på var vi kan göra nytta) och målet är att bygga tillsammansmakten. Ja, vi är små visavi den makt som äger och styr produktion och lobbyism och de blåbruna.
Men kom ihåg att Dagens ETC:s läsare är fler än vad något parti har i medlemmar.
Det finns inget att vara rädd för.
Gott nytt år!
