Ledare. Göran Greider.

2019-04-10 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Sverige marscherar mot en lägre statsskuld – till ingen nytta

Landet skulle idag behöva enorma investeringar i välfärd och infrastruktur, i utbildning och byggande av hyresrätter och i en grön omställning.

”Överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas.” Så lyder den första och självklara punkten i det Januariavtal som anger kursen för svensk politik under denna mandatperiod. Det är en biblisk sats.

Här definieras vad som är möjligt eller snarare vad som är omöjligt i svensk politik. Den ingår i politikens själva skapelseberättelse: Varde ljus, eller varde överskott i statsfinanserna. Den fogar sig till en annan, än mer bibliskt klingande, sats som länge angav det dystra mollackordet i svensk socialdemokrati: Den som är satt i skuld är icke fri.

Göran Persson myntade uttrycket under 90-talets djupa ekonomiska kris och under samma årtionde skulle det så kallade finanspolitiska ramverket födas med hjälp av en samling borgerliga ekonomer och statsvetare som föresatte sig att surra all politisk fantasi och all expansiv reformpolitik vid masten.

Ty även om politikerna skulle höra sirenernas, det vill säga folkets, lockande sång om mer pengar till välfärden, så skulle ramverket effektivt hindra dem att simma mot den förföriska sången. Det bibliska och det homeriskt episka i all denna retorik har förmodligen bidragit till att göra åtstramningspolitiken så självklar i svensk politik. Den går inte att rubba.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Även europeisk politik tycks på denna punkt orubblig. Men det var egentligen inte den amerikanska nyliberalismen som hemsökte Europa och Sverige från 80-talet och framåt och dödade reformismen. Det var den tyska marknadsliberala doktrin som ibland kallas för ordoliberalismen, det vill säga en tysk variant av marknadsliberal filosofi med konservativt ursprung. Ett antal ekonomer och jurister obefläckade av nazismen formade efter andra världskriget grunderna för den tyska, sociala marknadsekonomin.

Ordoliberalismen var definitivt mer socialt ansvarstagande än den nyliberalism som Hayek och Friedman stod för. Men den tyska varianten gick helt enkelt vägen genom staten och teknokratin för att nå samma marknadsmål: Begränsa det folkliga, demokratiska inflytandet över penning- och finanspolitik. I dag har denna teknokratiska, auktoritära nyliberalism tagit gestalt i EU:s principiella åtstramningspolitik, som ödelagt stora delar av sydeuropa och präglar EU:s tänkande kring budgetdisciplin.

Det svenska Januariavtalets portalparagraf vittnar om den tyska ordoliberalismens enorma inflytande. år efter år, under decennier, har svenska politiker över hela skalan talat om ”ordning och reda” i finanserna och att reformer ska betalas ”krona för krona” och den ordoliberala strömningen har ekat genom den snabba marknadifiering som skett i Sverige.

I hög grad är det denna teknokratiska politik som förklarar en hel del av de de högerpopulistiska revolterna när den effektivt förhindrat långsiktiga sociala investeringar. (Se till exempel boken ”Vad krävs för att rädda demokratin?” där Ingemar Lindberg skriver bra om denna tyska doktrin.)

Och här står vi och kan inte annat. Eller rättare sagt, här står finansminister Magdalena Andersson (S) när hon lägger sin vårbudget i enlighet med Januariöverenskommelsens portalparagraf. Visserligen kommer överskottsmålet att naggas lite i kanten. Men bara marginellt. Sverige fortsätter att marschera i riktning mot en allt lägre statsskuld och det till ingen nytta. Sverige skulle idag behöva enorma investeringar i välfärd och infrastruktur, i utbildning och byggande av hyresrätter och i en grön omställning.

Men det finanspolitiska ramverket, Bibeln och Homeros, blockerar vägen och själva modet att tänka annorlunda. Såväl politiker som de mediala kommentatorerna, liksom det Konjunkturinstitut som i princip fått till uppgift att motverka sociala reformer, står redo att uppge sina ramaskrin om de heliga överskottsmålen inte uppfylls.

Så socialdemokratin, liksom övriga partier, fogar sig i de mentala ramarna. Socialdemokraterna skyller på den budget som moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater fräckt pressade igenom parlamentet i senhöstas – och har inte ens vett att skälla ut samarbetspartierna Liberalerna och Centerpartiet för att de lät denna högerbudget gå igenom.

Och än värre: Den sittande regeringen tycks inte ens våga gripa chansen att komma med några några som helst kraftfulla satsningar utöver 73-punktsprogrammet, trots att det nu öppnat sig en ny och unik möjlighet till det. Sedan Kristdemokraterna slog upp pärleporten för Sverigedemokraterna och Moderaterna verkar gå i samma riktning så har Liberalerna och Centerpartiet ingen annanstans att gå än till Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Jag har ännu så länge inte hört Stefan Löfven ens knysta om denna bieffekt av Kristdemokraternas invit till Sverigedemokraterna. Jag har heller inte hört någon politisk journalist ställa den frågan till Löfven och Andersson.

Alla står där surrade vid masten.

Även när skeppet sjunker.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter