Borgerliga partier fick tillsammans 42 procent, (varav nazistiska Gyllene Gryning 7 procent).
Men Syriza, socialdemokrater, kommunister och nya vänsterpartier fick 55 procent av alla röster.
Detta trots att EU via ECB och utpressning stängde Greklands banker och skapade nästintill panik i somras, och efteråt tvingade på Grekland ett ”stödpaket” som består av pengar som går direkt tillbaka till ECB och euroländerna. Inget går till Grekland. Till ”stödpaketet” hör politiska krav på privatiseringar och nedskärningar.
Det här borde leda till ett röstsammanbrott för vänstern som inte kunnat möta EU:s övermakt.
Målet har varit tydligt från Europgruppen. Grekland måste rösta fram ”ansvarsfulla” politiker och med det menas partier som accepterar Eurogruppens politik utan egentlig kritik.
Men det blev tvärtom.
Tsipras kan nu bilda regering med nästan samma mandatstöd Syriza hade vid förra valet. Det traditionella kommunistpartiet går också framåt. Medan utbrytarna ur Syriza misslyckas och verkar bli helt utan mandat i parlamentet.
Syriza blev vid valsegern 2014 något av en symbol för en ny vänstervåg i EU. Med Podemos i Spanien, Sinn Fein på Irland och nya rörelser i Portugal verkade en opinionsvind fara över hela kontinenten.
Krossandet och förnedrandet av den grekiska regeringen i EU-förhandlingarna var också orsakad av den vindkantringen.
En politik mot åtstramningar och för en ökad offentlig satsning mot arbetslöshet och nyfattigdom var alltför utmanande för EU-ledningen. Sansade ekonomiska analyser om skuldavskrivning (av till exempel den amerikanska ekonomen Paul Krugman) förklarades som omöjliga. ECB fick heller inte köpa grekiska statens obligationer.
Eurogruppen ville ha en annan ledning att prata med. Men när Syriza nu återigen vinner valet så är projektet att byta ledning misslyckat.
Grekiska folket röstar fortfarande mer till vänster än något annat i Europa.
Den största förloraren i valet blev utbrytarna ur Syriza som inte kunde övertyga väljarna om att det alternativ man förslog med förstatligade banker, elektronisk ny valuta och utträde ur euron var realistiskt.
Trots ilskan över EU-ledningen och utpressningen hos människor kunde man inte samla ett verkligt stöd. Vänsterledarna inom Syriza förlorar istället sina parlamentsplatser. Den makt man som grupp hade inom Syriza motsvaras inte av stöd från väljarna.
Men vilket utrymme har Tsipras för en annan mer social ekonomisk politik? Enligt förre finansministern Varoufakis finns det ingen alls. Det ”tredje stödpaketet” låser den ekonomiska politiken så att inga satsningar kan göras.
Andra inom Syriza menar att om skatteindrivningen kan börja fungera och om de påtvingade privatiseringarna leder till verkliga investeringar i infrastruktur (inte bara fortsatt oligarkstyre av byggföretag och banker) så öppnas möjligheter till faktiska reformer.
Men det är i så fall en öppning som bygger på att EU-ledningen upphör med tvångsstyrningen av Grekland. Att landet får starta om.
Och ifall det ska kunna ske måste nog vänstervindar blåsa starkare även i EU:s rikare länder. Eller att Tysklands ledning oroas över vad fortsatt massarbetslöshet kan leda till i ett Grekland där det nazistiska partiet får över sju procent av rösterna.
Men extremismen på den sidan kan inte överskugga det stöd för en annan vänsterpolitik som finns i Grekland.
Frågan är alltså vad valvinnaren Tsipras kan göra kommande fyra år. Att vinna ett val är trots allt bara början på regerandet.
