Var tar solidaritet och empati vägen? Försvinner det när vi sköljs över av egoism och självupptagenhet? Jag fascineras av ett program där engelska ungdomar får bo en vecka hos Amishfolket, en kristen sekt i USA. Hur ungdomar efter en veckas arbete, något som merparten av dem uppenbarligen aldrig har gjort, med mat, tvätt, djur, trädgårdsarbete är till gråten tacksamma över att fått krav på sig att lära sig enkla saker om vardagliga sysslor som för en generation sen var en självklarhet.
Varför har det blivit så, och vad är det som får oss västerlänningar i allmänhet att tro att våra barn och ungdomar blir lyckliga av att inte behöva hjälpa till med viktiga vardagssysslor, att ständigt behöva välja bland en massa aktiviteter och produkter som de förväntas att behöva göra eller behöva ha för att bli lyckliga västerlänningar. De stackare som nu inte har så gott ställt hemma får välja mellan mindre stimulerande aktiviteter och mindre värdefulla prylar, men huvudsaken är att man tvingas in i en tillvaro av att inte göra något nyttigt och konsumera en massa skräpmat eller billiga prylar som ingen egentligen behöver eller ens sätter värde på. Bara för känslan av att vara västerlänningar, det vill säga folk som inte behöver anstränga sig för att få så kallad guldkant på tillvaron. Och vem blir glad åt guldkanten om man inte känner sig behövd eller ens har råd!
Vuxna jagar livet ur sig för att deras barn ska slippa vara behövda, bara för att det är fint att inte behöva göra något överhuvudtaget. Samhället fortsätter att jaga gammalt folk för att de ska jobba tills de dör istället för att ungdomar ska få bli behövda i samhället. Vad är det för generation vi förväntar ska ta över våra västerländer, jo de som aldrig behövdes varken hemma eller i samhället. De har haft lekcoach, spelcoach, skräpmatscoach, klädcoach, tvättcoach, diskcoach, fritidscoach, drogcoach, arbetssökscoach och till sist terapeutcoach därför att de aldrig behövdes eller förväntades kunna klara av någonting förrän de plötsligt en dag vid cirka trettio års ålder ska sköta hem, om de har haft råd att få något, jobb, om de har haft möjlighet att få något, barn, som de behöver gå en längre kurs för att veta hur de ska sköta. Vad blir det och vad förväntar vi oss att det ska leda till?
Kärlek, empati och solidaritet är inget man kan köpa på PET-flaska, det är något man får arbeta sig till genom att känna sig älskad och behövd för den man är, får känna sig värdefull för det man kan hjälpa till med och känner att andra behöver mig för det jag kan. Inte för vad jag själv äger eller själv sysslar med för min egen skull, inte för att man inte kan göra saker för sig själv, utan för att det inte får bli det enda som ger värde och status i vårt västerländska samhälle. Varför mår så många så dåligt i vårt samhälle trots att de har både mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet. Jo därför att de inte känner sig behövda varken hemma eller i samhället och för att de känner en omänsklig press på sig att bli lyckliga västerlänningar, det vill säga ha groteskt mycket materiellt utan att helst behöva anstränga sig för att få det, detta kan knäcka vem som helst och gör så också! Vi har sjuka ideal och blir sjuka av dem också!
Vi behöver återerövra ett samhälle byggt på att vi behövs och behöver bry oss. Att vi ska jobba för varandra och tillsammans, för att bygga ett anständigt folkhem där alla, oavsett hudfärg och härkomst, och särskilt de unga återigen är den viktigaste resursen för att få samhället att fungera. Då kommer solidaritet och empati automatiskt som ett brev på posten och överdriven egoism och självupptagenhet att förblekna som samhällets ideal.
Örjan Fredriksson
