Vad det här betyder i praktiken är att den vecka barnen i området börjar högstadiet kommer klassrummet att få besök av polis. Inte för att skydda ungdomarna från brott, utan för att tala om vad som händer den som begår brott. Samma vecka kommer även fältassistenter, socialarbetare och andra ”förebilder” att introduceras som alla har samma budskap: Begå inte brott! Föräldrar uppmanas att vara uppmärksamma på misstänkta saker, som om den unge plötsligt har nya kläder, och direkt höra av sig till polis och socialtjänst. Präster och imamer besöker fritidsgårdar och ska lära ut rätt och fel, fältassistenterna kartlägger ungdomarnas beteende med sin ”mjukare” kompisstil (spion) och polisens närvaro understryker allvaret: Så här kan det gå om man väljer brottets bana! Sedan följer temadagar mot våld och missbruk, ”mentorer i våldsprevention” där eleverna får ökad kunskap om våld och motiveras att ingripa för att stoppa våld.
Allt detta sänder budskapet till 12-13-åringarna: Ni är misstänkta på förhand! Om ni inte skärper er blir ni kriminella! Er stora uppgift i livet är inte att uträtta storverk, utan att hålla käften och inte ställa till med något!
För samma sak händer underligt nog inte i välbärgade områden. De får inga lektioner i våldsprevention eller upprepade besök av poliser. Utan de som ingår i det här programmet och som pekas ut i insatserna är just ”utsatta områden”. Något som uppdaterats från 2000-talets början, då samverkansarbetet (SSP) skulle motverka ”ungdomskriminalitet” hos i första hand ”invandrarungdomar”. Det visade sig att det var svårt rent praktiskt att skilja barnen åt med ursprung som bas, så arbetet kom att inrikta sig på alla ungdomar i stadsdelen, men innebörden ligger kvar.
Vad händer med barn som blir behandlade så här? Vad får de för självbild? Vad hade hänt om man istället inpräntat budskapet: Ni är eliten, det är ni som kommer styra samhället?
Det kallas Rosenthaleffekten: att elevernas resultat tenderar att motsvara lärarnas förväntningar. Det är bevisat att när lärare tror att en elev är en supertalang kommer de att omedvetet behandla henne annorlunda, vilket gör att hon får en annan självbild och höjer betygen. Och omvänt händer det något med människor som blir nedtryckta av låga förväntningar.
I fler än en förortsskola sitter affischer med de ”11 budorden” uppe, som ”Livet är orättvist, vänj dig”, ”Att jobba i gatukök eller som städare är inte under din värdighet” och ”Du kommer inte ha en fet månadslön direkt efter gymnasiet”. Varför ska just arbetarklassens ungdomar lära sig sådant?
Samhället har av någon anledning bestämt sig för att den politiska och ekonomiska eliten ska hämtas från områden där alla växer upp med ett språk och en och samma kultur. Det är helt ologiskt! Enligt mig finns en överlägsen kunskap hos unga i förorterna vad gäller språk, människokännedom, anpassningsbarhet och kultur.
Jag tror inte att problemen i ”utsatta områden” kommer lösas genom att militarisera skolan. Jag tror över huvudtaget inte att problemen går att lösas på plats, därför att de handlar inte om just den platsen, utan om ett klassuppdelat samhälle. I årtionden har man segregerat bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och skolan. Man har skurit ner och privatiserat och systematiskt fördelat resurser från arbetarklassen till den övre medelklassen.
Att tro att detta ska gå att fixa med fältassistenter är så infantiliserande och säger något om hur samhället betraktar unga i förorten, som om de vore bråkiga getter som behöver lugnas ned, gärna med någon förebild från sportens värld. Men varför är det just de ungdomarna som är i riskzonen? Vad beror det på? Mängder av människor från hela världen, med helt olika bakgrunder, som inte har något gemensamt utom den plats de bor på – då kan det ju inte vara människorna, utan det handlar om den socioekonomiska situationen.
I längden finns ingen annan bot än ekonomisk jämlikhet. Men under tiden: sluta misstänkliggöra ungdomar i förorten! Ni förstör samhällets bästa unga på det här sättet!
